Bio

Walesa

walesa

25starrating

Regi: Andrzej Wajda

Biopic om Lech Walesa, den polska fackföreningsmannen som ledde motståndsrörelsen under Sovjet-styret och därefter blev Polens president.

Walesa är förstås en film om en storartad människa. Det är en viktig historielektion. Ett viktigt ämne. Det är en inte oambitiöst gjord film. Av Andrzej Wajda, en av få verkliga legender som fortfarande är vid liv.

Det är också en tråkig film. Rakt upp och ner tråkig. Den faller in i alla de typiska biopic-fällorna. En stel, självmedveten uppvisning av film-teater. En redan från början självklar – och därför helt ospännande – berättelse där publiken känner biostolen oavsett vad som finns att se på duken. Pliktskyldigt ska man sitta och ta in just precis den narrativ, och just precis den retorik, som man redan från början vet att man ska behöva sitta och ta in. Biopics som Walesa bygger på någon slags bisarr fördefinierad poäng som gör filmen i sig onödig att ens se – ”De har gjort en film om Walesa” ska man säga, och saken är gjord. Ingen behöver faktiskt se själva filmen.

Ingen annan genre än en biopic-genren kan komma undan med det. Två timmar där en gubbe pratar – med sin Hårt Kämpande Fru (Agnieszka Grochowska), med sina medarbetare, inför publik – och sedan blir arresterad – käbbel med kommunisterna, käbbel med militären, käbbel mot förtrycket – och sedan blir intervjuad – trevägsbabbel, eftersom Lech Walesa  (Robert Wieckiewicz) ju pratar polska och damen som intervjuar honom (Iwona Bielska) är italienare så medan han pratar blubbar i höger öra blubbar en tolk i vänster öra.

Och det är allt. Vi hoppar i tiden mellan denna intervju och berättelsen om Walesa – som han berättar under intervjun – men praktiskt taget ser vi bara scener där folk pratar. Pekar med hela handen. Färdig retorik, färdiga repliker. Allt förklaras. Ingen verklighet existerar i dialogerna. Aldrig får man känslan av att det faktiskt såg ut så här när ödeslotten föll på den trubbigt motvillige Walesa att styra den fackliga oppositionen mot Sovjet-styrets klaustrofobiska maktapparat.

Robert Wieckiewicz symboliserar filmen bra i huvudrollen. Han ser ut som Walesa, han pratar som Walesa, det är ett bra porträtt. För bra – och för mycket porträtt. Det är rytmiskt, punktligt, nästan maskinellt. Varje handrörelse, varje replik. Överdrivet. Lite som en muppdocka. Manuset gör Walesa till en monoton seriefigur, alltid exakt samma halvsura gubbe som alltid var på exakt samma humör och som alltid pratade på exakt samma sätt. Dessutom är filmens Walesa förstås mycket käckare än verklighetens – jag har svårt att tro att Lech Walesa gick runt och kläckte så här många vitsar och one-liners till var och varannan människa. Även om vissa onekligen är roliga, kanske än mer än vad tanken varit (”Jag är inte politiker – jag är elektriker!”)

Det är en både oväntad och typisk film för Andrzej Wajda, som alltid varit en humanistisk skildrare mest känd för sina politiska filmer gjorda i Polen under Sovjet-tiden. Walesa är faktiskt en oväntad sista del i en trilogi, tydligen, påbörjad med Marmormannen (1977) och Järnmannen (1981) som gjordes för trettio-fyrtio år sedan och handlade om vanlig arbetare; somliga säger nu att Walesa var förgrundsfiguren till de karaktärerna till att börja med.

Något med det hela låter som kommersiell opportunism. Inte minst eftersom filmen är en påkostad eurogröt av finansiärer – listan logotyper i början pågår i en och en halv minut – och överlag konventionell; det finns ingenting i den som sticker ut från den särskilda typen av mainstream-mall som plattar ut kanterna och gör allt så jämntjockt och publikvänligt som möjligt. Filmen känns inte alls logisk som en avslutande trilogi till Marmormannen och Järnmannen – inte minst eftersom de filmerna är visuellt identiska och denna film, gjord trettio år senare, på alla sätt skiljer sig från dem. Snarare känns det som en av flera steg i en blygsam marknadsföringsstrategi. Man hoppas på att få pengarna tillbaka.

Men det är klart att Wajda vid den hedervärda åldern 87 får göra vad han vill. Och det gör han också. Filmen blandar autentiskt arkivmaterial med fiktionen och försöker sammansmälta det med olika typer av gamla bildformat och kamerasystem (vilka jag utgår ifrån är digitala illusioner) för att vagga in åskådaren i en tidsmässig förvirring och du-är-där-känsla.

Jag uppskattar tilltaget, men tycker inte att det sminkar över manusets brister; snarare tvärtom. Wajda kanske låtit sig bli inspirerad av Pablo Larraíns No, som använde videoteknik från 80-talet för att skildra 80-talets Chile – men det fungerade bättre i den filmen. Walesa växlar mellan många olika typer av bildsystem i Walesa, och det påminner snarare vagt om Oliver Stones kaotiska mästerverk JFK (1991). Men till skillnad från i Stones film så grötar bilderna ihop sig i Walesa,; de hittar ingen samspelt rytm utan känns snarare som lite lätt desperata utsmyckningar på en story som i grund och botten är en gammal TV-film.

Tar man bort alla montage i filmen så har man en trettio minuter kortare spelfilm i behov av mer autenticitet. Tar man bort storyn så har man en dokumentär i behov av fiktion. Ändå möts aldrig de två tilltagen på mitten. Walesa är förstås lätt att uppskatta. Men den kommer med en slags jäst duktighet, som om den vet att den inte behöver göra något oväntat. Den går igenom sina dramaturgiska rutiner. och rör sig långt under den konstnärliga nivå man kan vänta sig av Wajda, allt för att servera budskapet vi ser redan på filmaffischen. I teorin är det en hyllning av Walesa och hans liv. I praktiken är det en bagatellisering.

 

FREDRIK FYHR

 

*

walesa

WALESA

Originaltitel, land: Walesa. Czlowiek z nadziei, Polen.
Urpremiär: 5 september 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 3 oktober 2014.
Speltid: 127 min. (2.07).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (DI)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Robert Wieckiewicz, Agnieszka Grochowska, Iwona Bielska, Zbigniew Zamachowski, Maria Rosaria Omaggio, Ewa Kolasinska, Mirslaw Baka, Michal Czernecki, Remigiusz Jankowski, Wojciech Kalarus, Piotr Probosz.
Regi: Andrzej Wajda.
Manus: Janusz Glowacki.
Producent: Michal Kwiecinski.
Foto: Pawel Edelman.
Klippning: Ewa Brodzka.
Musik: Marc Shaiman.
Scenografi: Magdalena Dipont.
Kostym: Magdalena Biedrzycka.
Produktionsbolag: Akson Studio, samprod. Canal+ Polska, TVP.
Svensk distributör: TriArt.