Regi: Jonathan Liebesman
Aningslös, sexuellt trakasserad reporter möter muterande ninjasköldpaddor och en muterad råtta som hon lekte med när hon var barn – hennes döda forskarpappas forskarkollega ska tjäna pengar på ett botemedel mot ett superdödligt virus som en ”sensei” vid namn Shredder ska förgifta världen med – om han någonsin tar sig ur sin stora robotdräkt som verkar rätt otymplig. Eventuellt ska han äta sköldpaddssoppa på kvällen också.
Teenage Mutant Ninja Turtles är en glädjelös uppvisning i specialeffekter och dåligt filmskapande. Man brukar ju säga om vissa filmer – i synnerhet de som släpps på sommaren – att de är filmversioner av skräpmat. Detta är inte ens en liten sketen hamburgare; det är på sin höjd en milkshake.
Den är så dåligt berättad att när den onde Shredder säger att han ska ”äta sköldpaddssoppa ikväll” så kan han lika gärna mena det bokstavligen. Kanske han ska koka ihop lite sköldpaddssoppa att ha till riset när han tittar på det senaste avsnittet av Game of Thrones. Det är ju en så populär serie att Shredder kanske följer den i smyg?
Turtlarna själva följer den garanterat – åtminstone Michelangelo, som namedroppar så mycket populärkultur att man till slut vill ge honom en sköldpaddsformad smartphone så att han kan twittra om det istället för att tjata på oss.
Ja, jo, hursomhelst. Som titeln antyder finns det ju fyra muterade ninjasköldpaddor i den här filmen. De verkar hysa personligt agg mot Shredder, men vi vet inte varför. Till skillnad från tidigare inkarnationer av Kevin Eastman och Peter Lairds förmodat droginfluerade serie så är Shredder här en främling för alla utom Splinter, den muterade råttan som känner till honom ryktesvägen. I den här versionen är han inte en gammal sensei själv, utan han är bara en helt vanlig muterad jätteråtta som lärt sig ninjitsu på fritiden. När han inte städat kloaken, antar jag.
Shredder ska förstås inte äta sköldpaddssoppa utan ta över världen. Det är ett gasbaserat virus han planerar sprida ut över stan, och sen finns ett botemedel som en galen vetenskapsman (William Fichtner) tänker tjäna pengar på. Planen har legat på hyllan i femton år, men så fort de får nys om att sköldpaddorna finns sätter de igång med en rasande fart. Inom loppet av tio timmar, eller något, har de nästan lyckats genomföra den. De lovar att New York ska förvandlas till Japan på 800-talet. Vad det nu innebär.
Sköldpaddssoppa, det kan man kalla storyn i den här filmen. Dåligt tillagad. En seg, flytande, fult grön historia där ingredienserna inte går ihop. Shredder har en armé fotsoldater, en så kallad Fotklan – som bara är vanliga jeppar i svarta jumpers, några har fula plåtmasker över ansiktet av någon anledning – och fastän Shredder egentligen är en sensei från Japan så spenderar han större delen av tiden iklädd en stor robotdräkt lånad från (producenten) Michael Bay. Så hans karaktärsdrag, hans fotklan, hans plan, allt är egentligen oväsentligt för han är bara en stor robot.
Sköldpaddorna upptäcks av reportern April O’Neill (Megan Fox) som svimmar så fort hon ser dem – en scen senare har hon vant sig vid dem antar jag, för hon är helt lugn och sansad inför det här med att hon sitter och konverserar med snackande sköldpaddor.
Så problemfritt tar hon det att hon rentav går direkt till sin chef (Whoopi Goldberg) och säger att hon har ett stort scoop: 1.80 meter långa muterade sköldpaddor som pratar engelska och är tonåriga ninjor!
Hon får sparken. Vad trodde hon skulle hända?
Whoopi Goldberg gör detta till en ganska rolig scen; hon är ju komiker själv och skrattar för sig själv som om hon ser idiotin i manuset, men inte gör en stor sak av det. Det är nog en välbetald cameo, och dessutom ska hon inte säga något för hon har själv gjort filmer som Theodore Rex.
Hursomhelst. För att vara ärlig så är de första tjugo minuterna i filmen möjliga att följa med visst intresse i behåll – eller så är det bara jag som är evigt optimistisk och gillar praktiskt taget alla första akter i vilken film som helst; liksom i den nya Godzilla-filmen får vi inte se sköldpaddorna på ett bra tag och Megan Fox är tapper i rollen. Hon vet förstås inte att kameran filmar hennes rumpa i smyg, men hon är tapper. (Haha, ni tror jag skojar. Jag menar det bokstavligen – regissören checkar April O’Neills rumpa när hon inte tittar).
Sen dyker de animerade sköldpaddorna själva upp och filmen slänger en pizza i sitt eget ansikte. Det är fyra exceptionellt irriterande karaktärer, vars ”coola attityd” känns så marknadsanpassad och fejk att jag fick dödsångest i biomörkret, som var knäpptyst på skratt trots att en del tioåringar fanns i publiken.
Som vissa av er säkert minns så har de olika personligheter som här förvridits till groteska karikatyrer; ledaren Leonardo är på det stora hela helt karaktärslös, aggrot Raphael är mest obehaglig, Donatello är en vidrig korsning av Jar Jar Binks och C-3PO i Star Wars och Michelangelo är som en trög karaktär ur South Park som tror han är LL Cool J och verkar aktivt arbeta för att irritera oss. Och de säger aldrig något personligt eller originellt utan enbart klyschor, utrop, exposition eller referenser till populärkultur som känns skrivna av folk som är 40+.
När de faller mot en ”säker död” i en scen, ylar Michelangelo att han inte fattade slutet i Lost. Ett skämt som är kul en gång, kanske. Men inte femtiotvå. Och då snackar vi bara om referenserna – manuset kryllar av vidrigt dåliga vitsar (vad sägs som ”April’s early this year!” eller ”I’m a snappin’ turtle!”) och fundamentalt humorbefriade dialoger där mänskliga karaktärer antingen gång på gång är förvånade över att de pratar med talande sköldpaddor eller där muterade karaktärer pruttar och säger ”pepperoni”.
Det finns actionscener anpassade för att ses i 3D, förstås. Animatörerna har gjort ett bra jobb – i synnerhet finns en sekvens mot slutet (den finns i trailern) där sköldpaddorna glider ner mot en snöig, brant backe – men all tänkbar spänning och motivation är borta. Det vi ser på är bara animationer utan riktning eller syfte.
Det är förstås ingen slump. Den som förväntar sig en riktig film här är egentligen en enorm optimist. 2014 års Turtles-inkarnation är så överbelamrad av försök att tilltala diverse målgrupper att ingen berättelse ryms i den – i synnerhet inte originalberättelsen, som drunknar i en gröt av Marvel- och DC-inspirationer; ja, för detta ska naturligtvis konkurrera med de stora superhjältefilmerna. Men det är också en karaktäristiskt karaktärsbefriad Transformers-formula som följs – i grund och botten är det en film om specialeffekter som slåss mot varandra.
Young Adult-genren har de också försökt klämma in. Vadå, ni trodde ni hört allt? Nej, nej. Det visar sig här att sköldpaddorna en gång i tiden var April O’Neills husdjur. Så de känner varandra sedan begynnelsen, då hennes forskarpappa förråddes av Fichtner-forskaren jag nämnde i början. Om storyn inte var ett kluster av konventioner innan så blir det garanterat det när Splinter ska börja gagga om att April har ”her father’s eyes”. Gud! Blä! Urk! Jag orkar inte mer! Är inte hon deras mamma, på sätt och vis? Varför tjatar Michelangelo om hur sexig hans mamma är?
Till sist är filmen karaktärslöst regisserad också; tempot är helt häjkon bäjkon – trots att vi får uppbyggnad i början så är det omöjligt att bry sig om, eller ens förstå, vad som händer för det är så många löst formulerade storytrådar som hänger och dinglar att den där enkla storyn om två rivaliserande ninjagäng och en reporter – vilket när allt kommer omkring var vad Turtles handlade om – blir omöjlig att hitta.
Och för varje snygg animation finns en dåligt regisserad actionscen. Vi ser bokstavligt talat inte vad som händer i slutet för regissören Jonathan Liebesman håller fast vid en närbild på Raphaels ansikte medan all action sker utanför bild. Jag antar att pengarna till fler effekter tog slut? Jag har inte sett något liknande sedan Hajen 4.
Det är förstås inte min barndoms Turtles, det här. Jag begär inte det heller, för de gamla filmerna (de ”otecknade”, som man sa när jag var liten – kan man egentligen säga det nu?) var inte så mycket att hänga i julgranen heller.
Men det här är inte en film, det är en tom Hollywood-maskin vars delar inte sitter fast ordentligt. Den innehåller datoranimerade karaktärer vi inte lär känna, mänskliga karaktärer som kläcker värdelösa vitsar, en överbelamrad story som inte går att bli klok på, skurkar vars plan är obegriplig, sömniga actionscener som – ibland – faktiskt innehåller action i bild och vår hjältinna, som vi ska identifiera oss med, består praktiskt taget bara av en röv i ett par jeans.
Jag minns att Raphael sa det en gång, i den tecknade serien: Vissa dagar är det bara inte lönt att krypa upp ur skalet.
FREDRIK FYHR
*
TEENAGE MUTANT NINJA TURTLES
Originaltitel, land: Teenage Mutant Ninja Turtles, USA.
Urpremiär: 3 augusti 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 8 augusti 2014.
Speltid: 101 min. (1.41).
Åldersgräns och lämplighet: 11 (mycket brutalt och glädjelöst våld).
Teknisk process/print/bildformat: Panavision 2.8K;2K DI/35 mm; D-Cinema/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Megan Fox, Will Arnett, William Fichtner, Alan Ritchson, Noel Fisher, Pete Ploszek, Johnny Knoxville, Jeremy Howard, Danny Woodburn, Tony Shalhoub, Tohoru Masamune, Whoopi Goldberg, Minae Noji, Abby Elliott, Madison Mason, Taran Killam, K. Todd Freeman, Paul Fitzgerald, Malina Weissman.
Regi: Jonathan Liebesman.
Manus: Josh Appelbaum, André Nemec, Evan Daugherty.
Producent: Michael Bay, Ian Bryce, Andrew Form, Bradley Fuller, Scott Mednick, Galen Walker.
Foto: Lula Carvalho.
Klippning: Joel Negron, Glen Scantlebury.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Neil Spisak.
Kostym: Sarah Edwards.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Nickelodeon Movies, Platinum Dunes, Gama Entertainment Partners, Mednick Productions, Heavy Metal.
Svensk distributör: UIP.
3 svar på ”Teenage Mutant Ninja Turtles”