3-4, Bio

Isabelle

isabelle jeune jolie young and beautiful franocis ozon videosöndag 2013 2014

3starrating

Regi: François Ozon

Sjuttonåriga Isabelle, som bor i en helt ”normal” medelklassfamilj, bestämmer sig för att prostituera sig vid sidan av gymnasiestudierna.

Alla som lever i Paris är prostituerade. Så sa Jean-Luc Godard i en TV-intervju 1967, i samband med att han släppte sin baxnande metafilm Två eller tre saker jag vet om henne. ”75 procent av alla kvinnor i Paris gör det” fortsatte han, och ”efter andra världskriget hade vi gamla hederliga bordeller” – nu, påpekade Godard, är det helt vanliga hemmafruar som gör det på fritiden.

Också François Truffaut sa sig ha förlorat oskulden på en bordell, i filmen Mannen som älskade kvinnor; ”liksom alla män i min generation.”

Min poäng är två. Dels att mörkertalet på prostituerade alltid varit stort, och att de mediala upptäckterna på sistone – om unga tonåringar som prostituerar sig via Internet – inte borde komma som någon överraskning.

Och dels att det här med prostitution till någon mån verkar vara en fransk fixering. Nu har François Ozon, som regidebuterade på 90-talet, gjort en film om en sjuttonåring som prostituerar sig. Hon heter Isabelle, vilket är filmens svenska titel; på franska heter den Jeune & jolie (”Ung och vacker”) och den internationella titeln är också Young and Beautiful. ”Isabelle” föreslår kanske något mindre ”objektifierat”, men kanske också något mer generiskt, mindre upplysande. (Och förresten, svenska titlar på franska filmer är ett kapitel för sig).

Man kan tycka att temat är utvattnat, och man kan ha rätt, men för vad det nu är värt så är Isabelle inte någon dålig film. I grund och botten handlar den inte om prostitution eller om prostitution i ett samhälleligt sammanhang – vilket jag utgår ifrån kommer göra politiska tolkare misstänksamma. Egentligen handlar den om en vanlig tjej. Av någon konstig anledning kommer jag att tänka på Fucking Åmål. Filmerna har nästan inget gemensamt, förutom sina trovärdiga och respektfulla skildringar av ungdom.

För varför väljer sjuttonåriga Isabelle – oklanderligt spelad av Marine Vacth – att prostituera sig?

Man famlar kanske automatiskt efter de sociologiska klyschorna: Dålig uppväxt, taskiga föräldrar, snedvridna medieideal, kapitalismens hjärntvätt, behovet av uppmärksamhet, brist på erfarenhet eller ren dumhet?

Det fiffiga med filmen är att den prövar alla de här olika sakerna men vi blir inte klokare för det. I början av filmen förlorar hon oskulden på en familjesemester med en ung, blond, tysk man. Medan han juckar in och ut ur henne ställer hon sig vid sidan av sig själv – bokstavligt talat – och betraktar sig själv. Det ser patetiskt ut. Hon har, som hon senare säger, ”fått det avklarat.”

Ett par tidiga scener ramar skickligt in hennes familjeliv; den lite för stressade mamman, den lite för avslappnade styvpappan; lillebrorsan som tittar på henne när hon ligger i sängen och tror att dörren till hennes rum är stängd. I första scenen spionerar han på henne med kikare, när hon ligger och solar topless på stranden.

Varför gör han det? Nyfikenhet, kanske. Isabelle är också nyfiken. Vem är inte det?

Hon tar någons nummer någonstans och har plötsligt blivit call-girl. Hon har sex med rika män, för pengar. Hon tycker inte om det först, men hon vänjer sig. Pengarna mättar henne – hon har mängder av hundralappar i en portmonnä gömd i garderoben. Sparar hon till något? Eller är det här summan av hennes sexualitet? Är detta vad hon är ”värd”?

Förr eller senare går något fel, förstås. Och Isabelles hemlighet måste avslöjas. Ozon är inte ute efter att pränta in något budskap – men Isabelle verkar heller inte ha gjort det här av egen vilja och omdöme, för vad för egen vilja och omdöme har man när man är sjutton? Man är omyndig, och praktiskt taget ”tillhör” man ens föräldrar, och vad gäller den egna viljan är den inte mycket värd utan erfarenheter.

Det hade kunnat gå värre för Isabelle, kan vi konstatera. Utan att spoilera något av intrigen kan man säga att hon går en balansgång där hon överlever. Det intressanta, fann jag, var att hon inte var ensam om att ha hemligheter i familjen. Det finns ett par skickligt ihopsnickrade scener där vi, tillsammans med Isabelle, inser att hennes mamma har ihop det med sin väninnas make… Om det nu är så. Hon har inget med det att göra. Familjens lägenhet har stängda, låsta dörrar. Medelklassens familjemedlemmar pratar inte högt om känsligheter; de listar ut dem vid sidan om, i mellanrummen, genom uteslutningsförmågan.

Som när de är på opera och Isabelle ser sin mamma prata med en man vid toaletterna i pausen. När hon kommer tillbaka säger hon att det var ”lång kö”. Men det var ju ingen kö. Så Isabelle håller det hon sett inom sig. Och det är utifrån en sådan miljö Isabelle väljer att bli prostituerad. En ”normal” familj.

Det finns något genialt i sättet Ozon – som alltid varit en regissör kritisk mot det hegemoniska och intresserad av kroppsligheter; det nakna och ”verkliga” – lyckas framställa det ”normala” som något som måste vara stört; varför skulle annars Isabelle prostituera sig? Hennes mamma är mycket dålig på att prata med henne, men så är ju många mammor. Fyllda av skuld och ånger över att inte vara tillräckligt bra fullföljer de profetian genom att inte räcka till, nästan som med flit. Hon ger Isabelle örfilar och säger att hon sårat henne, som om hon skulle behöva betala tillbaka för att ha fötts. En ond cirkel av skuld anas här, där dotter efter dotter ska straffas bara för att finnas till.

Marine Vacth gestaltar med full trovärdighet en tonårig tjej tyngd av helt naturliga depressioner som hör tonåren till. Hon är övertygad om att hon kan klara sig själv, eller att hon åtminstone har rätt till att försöka. Ingen ska få snoka i hennes privatliv, och det man som vuxen ser vet man att man aldrig skulle kunna förmedla till henne.

Samtidigt kanaliserar Vacth också filmens brist: Den är, måste vara, opersonlig och kylig. Jag har en känsla av att Ozon anstränger sig oerhört mycket för att hitta en klinisk balansgång mellan det erotiska och det fundamentalt olustiga – som att han hela tiden retas med oss; ska vi bli upphetsade av de många montagen av minderårigt sex eller kan vi förhålla oss ”sunt” till dessa bilder? Marine Vacth är, enkelt uttryckt, inte ful. Enligt en ungefärlig H&M-standard.

Men i skolan är hon osminkad och grå i ansiktet; Ozon ser till att placera allt i verkligheten, och jag tror i slutändan att Isabelle är en film som handlar om att låta unga människor leka fritt som de vill, och som de behöver, för att lära sig utvecklas, och för att lära sig om hur världen fungerar. Föräldrar måste också prata med sina ungdomar, för att veta vad de håller på med och varför.

”Varför har du sålt sex?”

Det är trots allt inte en fråga  en förälder ska behöva ställa till sitt barn. Och det är inte upp till barnen att se till att frågan inte ställs.

 

FREDRIK FYHR

 

*

isabelle video 2

ISABELLE

Originaltitel, land: Jeune & jolie, Frankrike.
Urpremiär: 16 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 8 augusti 2014.
Speltid: 95 min. (1.35).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Super 35;2K DI/35 mm; D-Cinema./1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare:, Marine Vacth, Géraldine Pailhas, Frédéric Pierrot, Fantin Ravat, Johan Leysen, Charlotte Rampling, Nathalie Richard, Djedje Apali, Lucas Prisor, Laurent Delbecque, Jeanne Ruff, Carole Franck, Olivier Desautel, Serge Hefez, Akéla Sari.
Regi: François Ozon.
Manus: François Ozon.
Producent: Eric Altmayer, Nicolas Altmayer.
Foto: Pascal Marti.
Klippning: Laure Gardette.
Musik: Philippe Rombi.
Scenografi: Katia Wyszkop.
Kostym: Pascaline Chavanne.
Produktionsbolag: Mandarin Films, Mars Distribution, France 2 Cinéma, FOZ ass. Canal+, Cine+, France Télévisions, La Banque Postale Image 6, Cofimage 24, Sofica Manon 3, Cofinova 9, Palantine Étoile 10, med stöd av Région Ile-de-France.
Svensk distributör: TriArt.