Oblivion

Regi: Joseph Kosinski

I framtiden är Jorden ödelagd efter ett krig mot en utomjordisk ras. Astronauterna Jack och Victoria är de enda närvarande, och deras uppdrag är att övervaka de maskiner som långsamt arbetar för att planeten ska bli beboelig igen. Men allt är inte som det verkar.

 

Oblivion är lite grann som de där ”kusliga” barnböckerna som gick ut på att man sida för sida följde ett spår av något slag, typ en röd garntråd i ett läskigt hus till exempel, bara för att komma fram till en helt harmlös final som visade hur det hela aldrig var så läskigt som man trodde (läs: det var bara katten som virat in sig i garnnystanet hela tiden). Oblivion börjar som en relativt mystisk och kryptisk science fiction-film men det visar sig efterhand att det är mest samma gamla vanliga klyschor omkastade och levererade i en skenbart ”ny” förpackning.

Det är synd att filmen inte riktigt fungerar, för den börjar bra. Vibbar finns, om än rätt avlägsna, både av riktig science fiction (som Tarkovskijs Solaris) och 40- och 50-talets mer campy saker (som Flash Gordon), mer eller mindre landandes i något liknandes Forbidden Planet (1956), den milstolpe i genren som eventuellt var den första science fiction-filmen som blandade rymdäventyr med mer filosofiska idéer.

Det filmen gör rätt är att sätta upp ett mysterium på ett övertygande sätt. Vi anar tidigt att något inte står rätt till, för vi har två huvudpersoner – Jack (Tom Cruise) och Victoria (Andrea Riseborough) – som befinner sig på en rätt spooky plats som de inte ifrågasätter. Vi som åskådare får inte veta mycket, vilket ökar dynamiken. Dessutom plågas Jack av drömmar som liknar minnen. Jack och Victorias uppgift är att sköta de maskiner som arbetar med att göra jordklotet beboeligt igen; numera är planeten ödelagd efter ett krig mot utomjordingar. Deras order kommer från en alltför vänlig kvinna på en basstation utanför stratosfären (hon spelas, om man lyckas notera, av Melissa Leo). Inget av detta är bra tecken, vet vi om vi sett nog med science fiction-filmer.

Så länge filmen håller kvar sitt mysterium fungerar den. Vi förstår att karaktärerna kommer att inse att något är fel, frågan är bara vad det är som är fel och hur de tar reda på det. I sin tur är detta spännande eftersom vi bara har skådespeleriet att gå på. Tom Cruise är alltid sevärd när han spelar denna paradroll, som den godtrogne och pliktskyldige hjälten som alltid blir lika chockad när han inser att världen han är del av är ond. Man kan se karaktären gå igen i så vitt skilda filmer som Firman, Rain Man, Född den fjärde juli, Magnolia, Eyes Wide Shut och Spielbergs Minority Report (kanske den mest tydliga spegelfilmen till Oblivion). Andrea Riseborough är i sin tur också en lovande begåvning, nu senast i spionthrillern Shadow Dancer som hon nästan lyfte från mediokritet . Hennes roll är den av den duktiga, ordningsfixerade chefen som är en stjärna så tillvida att hon gör exakt vad hon blir tillsagd och inte ifrågasätter eller kommer med egna initiativ. I en fin, vagt antikapitalistisk, detalj måste hon avsluta varje samtal med bryggan genom att med ett givet falskt leende försäkra att de är ett funktionellt team.

Visuellt är filmen snygg och det är inledningsvis lätt att svepas in i den. Landskapet som vår duo befinner sig i tycks verkligen öde. Fotot levererar sugande bilder på ett landskap som är så kargt att det känns som ett urlandskap. Man tänker på Apornas planet eller År 2001 rentav. Det finns här ett lugn i berättandet som är sällsynt. Med subtilitet skildras Jacks tvivel, sättet han inte är alldeles säker på vad han känner är fel. Men att det är något. Och det långsamma, tråkiga arbete de utför känns verkligen långsamt och tråkigt. I isolerad ensamhet befinner de sig på samma plats som huvudpersonen i Moon (2009), också det en avsevärt mycket bättre science fiction-film än Oblivion.

Problemet med filmen är att den lever på ett halvt manus. Berättelsen sätts upp utan problem, med spänning som genererar extra nyfikenhet, en föraning av större idéer och något mer än bara en sommar-blockbuster. Halvvägs fram är det dock som att den mänskliga pennan bakom manuset upphör, och en maskin tar över istället. Mysteriet, det vill säga vad som egentligen hänt på planeten, är minst sagt en besvikelse. Därefter är allt rutin och det blir allt svårare att tycka om den, fastän man fortfarande vill. I slutet går det inte att bry sig och jag kunde åtminstone inte ljuga för mig själv. Oblivion havererar i medelmåttighet och den övergripande känslan är den av en förlorad möjlighet.

För att försöka dansa runt spoilers ska jag ge mig på en lite kryptisk förklaring. Det är inte bara det att intrigen i filmen utvecklar sig åt ett håll man redan sett förut, det ges inte ens någon egen identitet. Det vill säga: Filmen innehåller rebelliskt uppror mot storebror, ja. Den väcker till liv frågan om robotar har känslor, ja. Den visar hur slutet i Independence Day, dess idioti till trots, verkar ha bildat en helt egen skola. Ah, jo. Men det finns ingen anledning till att dessa inslag finns med just i den här filmen. Andra halvan av Oblivion är bara en lätt sövande kombination av klyschor och schabloner som satts ihop utan en enda originell idé.

När man får tillräckligt med ledtrådar, också halvvägs in i filmen, inser man också långt före karaktärerna hur allt hänger ihop och ungefär hur filmen måste sluta. När Jack och Victoria hittar en kapsel med en kvinna (Olga Kurylenko) som matchar kvinnan i Jacks drömmar, och när hon berättar att hon varit i kryogenetisk sömn i sex årtionden, finns det bara en möjlighet kvar på gåtan. Det är inte heller speciellt svårt att lista ut den möjligheten, eftersom filmen är mekaniskt gjord och inte kreativt. Beståndsdelarna är där för sakens skull. Det är inte som att Oblivion kommer göra något nytt, eller utveckla sig åt något oväntat håll. Det blir samma Christopher Nolan-istiska döda fru-motiv. Det blir samma Avatar-aktiga uppvaknande för huvudpersonen som sålt biljetter i andra filmer. Det kommer vara samma gamla postapokalyptiska krigsaction i slutet. Man vet det. Man har rätt.

Jag ville vara snäll mot Oblivion, för den är väl okej under omständigheterna, men efter några dagar vet jag att den inte lämnar mer bestående intryck än synen av Tompa i vit kroppsstrumpa, inkapslad i ett litet, spermieliknande rymdskepp. Specialeffekterna är snygga, men det är lätt att bli avtänd på actionscenernas TV-spelsaktiga dramaturgi, där sekvenserna avlöser varandra som levels och Player 1 (Cruise) springer från punkt a till b och går igenom sina checkpoints. För att inte tala om när man ska in i skepp och jaga varandra med lock on-targets, pitchow pitchow mönönönönö. Snark.

Bioaktuella Elysium har visserligen samma grundläggande problem som Oblivion – den är hälften konvention, hälften originalitet – men den är inte riktigt lika generisk. Och om den är TV-spelsliknande har den åtminstone vett nog att efterlikna ett fighting-kombinerat RPG eller något sånt (längesedan jag höll i en TV-spelskontroll, anm). Dessutom är den lite mer subtil i sin tematik. Oblivion hänvisar till idéer men handlar inte om dem. För att referera till Nolan så saknar Oblivion ”the prestige”, den tredje punkten i ett trolleritrick. Vi får upplägget, vi hänger med i twisten, men sen tar det stopp. Det är svårt att inte skämta om titeln så jag gör det ändå: Oblivion är en film som, tyvärr, försvinner ur ens minne ut i intet.

 

FREDRIK FYHR