<- #11. Att angöra en brygga.
-> #13. M.
Regi: Spike Lee
En extremt varm sommardag i ett fattigt Brooklyn-kvarter där alla känner varandra. Alla äter pizzor från Sals pizzeria; Sal och hans två söner är tre av få i området som inte är afro-amerikaner och hans ena son Pino håller tillbaka sina rasistiska aggressioner. Allt är ändå frid och fröjd, men men under ytan kokar de djupt rotade strukturella orättvisorna och något måste explodera – och när de stora sakerna kommer till kritan måste poletten trilla ner och någon måste ”do the right thing”. Frågan om någon gör det ligger öppen.
Gatorna böljar och svetten lackar i Spike Lees Do The Right Thing, en av 80- och 90-talets mest originella och minnesvärda amerikanska filmer. Det finns så mycket att skriva om den att jag egentligen behöver två texter. Förutom den sociala och politiska tematiken i filmen – som det skrivits väldigt mycket om sedan 1989 – är det helt enkelt en otroligt underhållande och vital film. Den växlar hastigt mellan det intellektuella och det lättsamma, det glatt underhållande och det allvarliga. Spike Lees vitalitet och hunger för filmmediet kan i hans generation bara matchas av Quentin Tarantinos; berättartekniken är oväntad och eklektisk – fotot är otroligt vackert, inte en enda kameravinkel verkar återanvändas, förtexterna är en musikvideo för Public Enemys Fight the Power och referenserna till filmhistorien går så långt som tillbaka till 50-talet och Charles Laughtons klassiska The Night of the Hunter, vars tal om ”love and hate” citeras av en karaktär vid en av filmens många små lysande stunder.
Men jag fastnar vid värmen i filmen. Sommarhettan skriker från början till slut, och via hettan skildrar Lee avkoppling lika lätt som romantik, sensualitet och rent och skärt solsting. Det är en film som masserar ens ögon medan man ser på den. På många sätt är det en film där vädret har huvudrollen och människorna utgör ett myller av sidokaraktärer.
Och karaktärerna är verkligen ett myller. Filmen utspelar sig i ett kvarter i Brooklyn där alla känner alla. Radio Raheem, den allvarliga unge mannen som går omkring med sin ghettoblaster med Fight the Power på repeat. Mitt emot den koreanska kiosken sitter Coconut Sid, ML och Sweet Dick Willie som alltid och dricker öl och snackar skit. Lika upprörd som alltid snackar Buggin’ Out om att man måste stay black medan den förståndshandikappade Smiley står och stammar och försöker sälja foton på Martin Luther King och Malcolm X. Inne på radiostationen sitter Mister Señor Love Daddy (Samuel L. Jackson) och jivar rabbel mellan plattorna – and that’s the double truth, Ruth! Med sin käpp traskar den lokala alkoholisten Da Mayor (Ossie Davis) omkring och är karismatisk – och som vanligt går han förbi fönstret där Mother Sister (Ruby Dee) alltid sitter och spejar ut på gatan. En kvinna i hans ålder, som betraktar honom som en fool som påminner alltför mycket om hennes ex-man. I synnerhet när han ger henne rosor och lovar att ”one of these days, you’re gonna treat me nicely. We may both be dead and buried but you’re gonna treat me nicely”.
Vår guide genom kvarteret är Mookie – spelad av Lee; han är pizzabudet som är expert på att komma för sent till jobbet och dröja kvar hos sin flickvän efter att han levererat en pizza. Via hans pizzarundor över asfalten lär vi känna dessa fantastiska karaktärer i filmens karta. Och inne på Sals pizzeria står den andra centrala karaktären: Sal (Danny Aiello), en av få i kvarteret som inte är afro-amerikan. Han har haft sin pizzeria i tjugo år och han är stolt över att ungarna på gatan växt upp på hans mat. Han är tuff, men rättvis och schysst. Han har två söner, varav den ena (Richard Edson) är schysst men svag, halvmobbad av storebrorsan Pino (John Turturro) som förpestar stämningen med rasistiska kommentarer. Alla vet att Pino tycker att ”niggers are animals” men för ordningens skull talar ingen, inte heller Pino själv, med för stora bokstäver. Vid en av många fina stunder försöker Mookie få Pino att förklara varför Eddie Murphy och Michael Jordan – två av Pinos stora idoler – inte är svarta ”egentligen”.
Jag har nämnt att filmen har ”stunder” och det är precis så det är. Majoriteten av filmens speltid är bara en softande odyssé mellan olika karaktärer, dialoger och sekvenser som var och en är som en kortfilm. Det verkar inte som att Lee är ute efter att göra någon stor film om rasism och sociala orättvisor för filmen är så lättsam och avkopplande att man till största delen bara ler sig igenom den. Men mot slutet händer något. Något allvarligt. Och efter det händer något mer. Snart är vi inne i en tragisk, våldsam upplösning som tycks ha kommit från ingenstans – men ser vi tillbaka på det där softa gunget som filmen bestått av så ser vi så tydligt hur det varit där hela tiden under ytan och hur självklart våldet kommer. Jag har redan gett ledtrådar i den här texten över vad som händer för den som inte sett filmen. Jag kan även lägga till att jag tänkt se om och recensera den här filmen inför denna sommar till att börja med, men efter upploppen i Husby fick den en extra lämplig dimension. Do The Right Thing är den bästa film jag sett som handlar om hur sociala orättvisor leder till våld och bränder via ett kollektivt undermedvetande. Det mästerliga med den är hur vacker och uppriktig upplevelsen känns.
När Do The Right Thing kom så blev den extremt uppmärksammad och kontroversiell. Vissa amerikanska röster menade att filmen skulle locka till våld i förorterna och att Lee gjort en black supremist-film i smyg. Men den som sett några intervjuer med honom när han talar om filmen vet att det säger mer om kritikerna än vad det gör om honom. Ett av de briljanta dragen med filmen är att den inte innehåller hjältar och skurkar och att varje karaktär får tillfälle att göra lika mycket bra saker som dåliga saker. Det som förvirrade många kritiker var att Lee – som producerat, regisserat och skrivit manus – spelar Mookie, vilket skulle föreslå att han är hjälten, figuren som symboliserar det goda och som representerar filmens idé. Och i slutet är det Mookie som gör den där destruktiva handlingen som gjorde att filmen blev så kontroversiell. Och gör han ”the right thing” i slutet? Är det vad filmen går ut på? I en intervju för något år sedan svarade Lee på den ofta ställda frågan: ”No man of colour has ever asked me that question”. Det är ett stolt svar, som är lika träffande som det är uppkäftigt och rättvist.
Föreställer man sig att filmen skulle sluta på ett mer pacifistiskt sätt inser man att det skulle vara ett totalt falskt slut. Do The Right Thing slutar som den måste sluta. Men det betyder inte att Mookie är vår hjälte. Filmen har, som sagt, inga hjältar. Mookie gör vad han tycker att han måste göra, men filmen ger inte honom mer cred än någon annan. Vi sitter i samma båt och Mookie är bara en av dessa karaktärer, en av oss; alla karaktärer är jämställda med varandra.
Mookie verkar vara en schysst kille, visst, men Sal har all rätt i världen att vara sur på att han jämt kommer för sent; han är stolt över att ha ett jobb, men han tar inget ansvar för det heller. Inte heller verkar det som att han är klar över att han har en son, med puertoricanska Tina (Rosie Perez) som jämt gnäller på honom över att han inte tar ansvar. Men hon har ju rätt. Mookie softar sig igenom livet och inget föreslår att han är mer rättfärdig än någon annan. Han lyssnar inte ens ordentligt när Da Mayor stannar honom på en av de där rundorna bara för att säga vishetens ord:
Det fina är inte vad Spike Lee väljer att göra utan vad han inte väljer att göra. Agendan är att poängtera ett problem – vi har enorma strukturella, etniska orättvisor i samhället som finns i varje del av vår vardag – men det är ingen karaktär som ”symboliserar” eller ”representerar” den orättvisan (som en sämre film hade gjort). Genom att ha realistiska karaktärer – som bara är vanliga, bristfälliga människor – kommer problemen fram i och med deras val, sättet de tänker på och sakerna de säger. Bristfälliga människor, ja, som vi alla, och i de bristfälligheterna finns det strukturella vi-och-dom-tänket, det som gör att vänner blir ovänner, det som gör att vi reagerar i ryggmärgen och vill försvara oss mot den andre.
Försöker man läsa filmen som en typisk amerikansk film – där man får ett tydligt budskap levererat ifrån de ”bra” och de ”dåliga” karaktärerna – så hamnar man i återvändsgränder. Det minns jag att jag gjorde den första gången jag, fascinerat, såg den här filmen. Då blev jag också provocerad av slutet, även om jag inte visste varför. Nu vet jag varför och jag ska inte skämmas för filmen fungerade ju på mig just som tanken varit – jag är vad som på amerikanska kallas caucasian, någonstans i bakhuvudet var Sal min favoritkaraktär eftersom jag kände mig mest hemma hos honom. Lee vet det här. Det är ett av filmens mest briljanta krux: Tar man parti med någon karaktär, vilken som helst, i filmen så går man i filmens fälla. När jag såg filmen igen, och tydligare såg hur mångsidiga karaktärerna var och hur Lees fokus alltid är hundra procent ärligt och rättvist, blev jag nästan tårögd över hur märkligt vacker den är. Det som händer i slutet är tragiskt för de flesta inblandade. Men vi lever inte i en värld där alla samsas och har det bra. Vi lever i en värld där det finns motsättningar och där det finns risk för våld. Och våld kommer mötas av våld. Spike Lee blev anklagad när filmen kom för att inte komma med en positiv och trevlig ”lösning” på rasistiska problem. Det är inget som någon konstnär ska behöva hosta upp. Konstnärens uppgift är att vara en spegel på samhället och med Do The Right Thing visade Spike Lee upp inte bara en spegel utan ett förföriskt kalejdoskop.
Överhuvudtaget är det talande hur starkt missförståndet fortfarande lever kvar i dag att Spike Lee skulle vara en ”arg” filmskapare. Han själv har sagt att han mest varit intresserad av ”storytelling”, att göra filmer med konstnärliga värden som fortfarande är underhållande och roliga att se på, att ha karaktärer som är kul att följa med och draman som ger åskådare så mycket som möjligt. Precis som vilken annan auteur som helst så hämtar han dock inspiration från sina egna tankar, känslor och idéer, sina egna referensramar och intressen. Och han är trots allt den enda afro-amerikanska regissör med någon som helst auteur-status. Fortfarande. Det säger också mer om de perspektiven än något annat, att en sådan mångsidig och subtil filmare som Spike Lee anses vara ”arg”.
Men jag vill försöka förmedla, återigen, hur Do The Right Thing fungerar på en rent basal emotionell nivå. Det är en fenomenal uppvisning i berättarhunger och kärlek till filmmediet, bland annat på grund av hur lättfotat, avspänt och opretentiöst allt är berättat. Förtexterna är ett bra exempel: Lee älskar Fight the Power så pass mycket att de i dag nästan hipster-aktiga förtexterna består av låten från början till slut, samt ett montage av Rosie Perez när hon framför en streetdance i olika outfits. Säga vad man vill, det är en fantastisk ouvertyr som pumpar upp en redan från början. Därefter fortsätter filmen liksom flyta på; Mookie går upp till Radio Raheem och plötsligt står han framför kameran och framför den där ”love and hate”-monologen. Polisen glider förbi några karaktärer och den softande sommarglädjen förvandlas till slow motion-bilder av ögon, blickar, en svettig och paranoid oro (återigen; hettan är vår huvudperson) som sedan växlar om till ett funky montage där karaktärer ropar rasistiska glåpord i ansiktet på oss. Den enda som kan hjälpa då är är Mister Señor Love Daddy, killen som har da dobule truth, Ruth.
Det svåraste med att skriva om film är att hitta ord att beskriva bilder på, och i synnerhet hur bilderna känns, och Do The Right Thing ger ett överväldigande problem. Vad kan man säga? Det är en bitterljuv och oförglömlig film, briljant gjord, och den belyser ett verkligt problem lika enkelt som den gör att vi förstår och kan sympatisera med dess karaktärer. Det är en soft film som är enkel och skön att se på och fastän den slutar i en tragedi så lämnas man med en känsla av hopp, förmedlad av två citat från Martin Luther King och Malcolm X. Det ena handlar om att våld alltid är moraliskt fel. Det andra om att våld bör användas i självförsvar. Filmen befinner sig däremellan. Den begär inget annat av sin åskådare än att vi ska lyssna en stund. Vi behöver inte ens ha ett svar, det räcker med att vi förstår problemet. Vi kan, om vi vill, säga: ”Got it, I’m gone”. Men någon har åtminstone sagt always do the right thing till oss och det är fem viktiga ord. And that’s the quintessential truth, Ruth.
*
Se även
Fight the Power? Sanjin Pejković skriver om Do the Right Thing på FLM och jämför bland annat Lees monologer med de i 25th Hour, en alternativ Leesk bild av undertryckta känslor i Amerikas kollektivt undermedvetna.
Videoessä av Matt Zoller Steitz:
Michelle och Barrack säger hej till Spike Lee i en introduktion till filmen på en 25-årsjubileumsvisning; tydligen var Do the Right Thing deras första dejt-film.
9 svar på ”Do The Right Thing (1989)”