Möhippan

Regi: Leslye Headland

Becky ska gifta sig. Hennes tre väninnor är chockade över att hon är den första av dom att göra det (hon är ju så tjock!) och efter en misslyckad möhippa så råkar dom ha sönder Beckys brudklänning. Jakten på att hitta ett sätt att laga den mitt i natten har börjat – lika viktigt är det dock att få till det med brudgummarna, som också är ute och festar. Alla är as.

Det här är en sån där film som man måste vara ärlig mot, trots att den är dålig. Den har blivit rätt sågad, men den har för det mesta blivit det av fel anledningar. Om man tar den för vad den är så kan man se att det hade kunnat blivit en ganska bra film.  Som den är nu är den bara en sån där stökig och ojämn film som ska vara en komedi men som snarare blir en ofrivillig feel-bad eftersom alla karaktärer är otroligt osympatiska och deras story är, som en karaktär i filmen säger, a really long story without any real payoff.

De grundläggande bristerna i originalitet är uppenbara för vem som helst: Möhippan – för en gångs skull nästan en konsekvent svensk titel – hade inte blivit gjord om inte redan först Baksmällan och sedan Bridesmaids gjorts. Det är en arketypisk skval-film, som i första ledet bara finns för att diverse Hollywood-producenter vill rida på en våg och casha in medan det går. Men det behöver inte automatiskt betyda att filmen är dålig.

Men i den här filmen är det bara början. Det uppenbara problemet som kommer infinna sig hos vilken åskådare som helst, skulle man börja se den här filmen, är att karaktärerna är vedervärdiga. I filmens första dialog sitter Regan (Kirsten Dunst) och skryter falskt om att hon jobbar med cancersjuka tolvåringar (”Chemo really sucks, I mean it sucks in general but if you’re twelve it really sucks” [sic]). Det ska vara kul eftersom hon inte bryr sig om dom cancersjuka tolvåringarna egentligen. Det ska alltså vara kul att hon är en hemsk person. Got that?

Becky (Rebel Wilson) förklarar för Regan att hon ska gifta sig med killen hon är ihop med. Regan tycker det är chockerande med tanke på hur tjock Becky är. Sen blir Regan sur eftersom hon ville gifta sig först (…) och hon ringer upp filmens två andra karaktärer, Gena (Lizzy Caplan) och Katie (Isla Fisher). Medan Regan är filmens sociopatiska karriärist är Gena ”the slut” som bara har sex och knarkar – för det är ju också kul – medan Katie är naiv, blåst, totalt intelligensbefriad – för det finns ju klassisk humor i den gamla stereotypen, right? Storyn kommer efterhand att gå ut på att denna trio måste springa runt New York med Beckys trasiga bröllopsklänning (dom har råkat haft sönder den när dom skojade om hur stor den var) och hitta någon som kan laga den innan bröllopet nästföljande dag. Det hela blir en fars med detta som utgångspunkt. Detta, mina damer och herrar, är alltså vad vi har att gå på.

Jag har aldrig förstått varför man gör komedier med osympatiska huvudpersoner. The Deuchbag Black Comedy, if you will. Jag gillade inte Cable Guy. Jag gillade inte Very Bad Things. Jag gillade inte I Melt With You. Och jag gillade inte Möhippan. Karaktärerna är så förhatliga att man inte förstår varför dom skulle bry sig om sin ”kompis” bröllop till att börja med – och man förstår definitivt inte varför man själv måste genomlida den.

Men för att vara rättvis är inte de osympatiska karaktärerna i sig filmens största problem. Den är skriven och regisserad av debutanten Leslye Headland, och den är byggd på en pjäs hon skrivit, så jag antar att det ska finnas en poäng med att karaktärerna är osympatiska. Man ska inte nödvändigtvis förstå dom. Det finns en satirisk dimension här. (Eller? Jag kan ha fel). Men vad som än varit tanken med den här filmen så har den inte nått fram. Storyn är inte rolig eller trovärdig som situationskomedi. Flera skämt är genuint misslyckade. Karaktärerna gör en deprimerad. Intrigen – som bland annat innefattar tjejernas fratering med de tre motsvarande brudgummarna, som de följer med på strippklubb bland annat – är oinspirerad och full av döda dialoger, oklara karaktärsdrag, diffusa händelser och vissa saker som bara är helt absurda och feltänkta. Vid något tillfälle säger Regan att hon hellre slickar gatstenen än köper hennes tilltänkta brudklänning till Becky. ”Slicka gatstenen då” säger dom och så får vi några minuter med Kirsten Dunst på knä mot asfalten för att slicka den… men manuset och regin är för vag för att vi ska förstå varför hon ska bevisa det för, och för att inte tala om varför det skulle vara roligt. Det blir liksom bara obekvämt och failat. Mycket i filmen är så. Och det som i synnerhet gör den helt meningslös är att Headland mot sista tredjedelen drar filmen åt romkom-hållet ändå. Karaktärena börjar prata om sina känslor för varandra och sig själva. Det blir lite gullegull och snutteplutt. Gamla par blir ihop igen. Vänskapen segrar i tårfylld lycka… och allt är totalt motsägelsefullt och falskt.

Det är en är dåligt skriven och formulerad film, alltså, som under tiden den pågår ser till att störa åskådaren så mycket som möjligt. Den börjar med att positionera sig på en plats (en typ av svart komedi om tre gräsliga kvinnor) och går därefter åt ett håll (en typ av fars), sen halvvägs vänder den om och går hela vägen tillbaka till nollpunkten och blir en standard-feelgood och i slutet har man fått ut exakt ingenting av den.

Det ska sägas, dock, att de proffsiga skådespelarna verkligen är med på noterna. De verkar verkligen ha velat vara med i den här filmen. Dunst är riktigt stabil och i synnerhet Lizzy Caplan tycks ha kul som den självutnämnda knark-slampan Gena. De så pass bra att de emellanåt kan föda ett par skratt bara från hur de framför dialogerna. De måste verkligen ha känt att det här var en bra film, kanske utifrån det lite typiskt amerikanska missförståndet att en film med tjejer som gör ”bad things” kan vara hur dålig som helst och fortfarande vara uppmuntrande för den kvinnliga demografin. Och visst, filmen hade kunnat fungera om karaktärerna hade något som gjorde dom värdiga vår tid och om dom hade något att göra som vi kunde bry oss om. Som det är nu är det bara en taffligt gjord film om osympatiska människor som, med sitt absurda lyckliga slut, gör en lite sämre till mods.