Chasing Mavericks

Regi: Curtis Hanson, Michael Apted

Surfarkillen Frosty (Gerard Butler) räddar en åttaåring från att drunkna. Sju år senare är killen en surf-begåvning och Frosty känner sig tvungen att träna upp honom inför en gigantisk våg som ska slå in mot en strand om några veckor. Wave on, wave off.

Den här filmen är based on a true story. Eller rättare sagt: Den är based on a thousand other true stories, från Rocky och Karate Kid till Searching for Sugar Man förra veckan. I synnerhet skelettet till Karakte Kid ligger till grund för Chasing Mavericks som handlar om ett Ralph Maggio-substitut (Johnny Westeon) som måste bemästra ett karate-substitut (surfing) tillsammans med ett Mister Miyagi-substitut (en surfarsnubbe spelad av Gerard Butler). På sätt och vis är jag redan klar med den här recensionen i och med detta första stycke. Det är Karate Kid fast surfing. Inget mer och inget mindre. Jag lovar, det finns inget mer att förklara egentligen.

Men, för att vara rättvis så var huvudpersonen Jay Moriarty (alltså spelad av newbien Johnny Westeon) en riktig surfare som blev en stor grej i surfarvärlden när han var i tonåren (han dog vid 22 års ålder i en olycka). Jag antar att hans liv var mer intressant än en Hallmark-film, men som så många cheesy filmer av det här slaget har det blivit förevigat i klyschor och schabloner. Och det finns, återigen för att vara helt rättvis, väldigt mycket bilder på folk som surfar på stora vågor i den här filmen. Det ser emellanåt rätt snyggt ut. Det är synd att allt som händer runtomkring dom här våghalsigheterna inte är intressant nog för att riktigt göra dom rättvisa. Och nej, för att vara extra uppriktig, jag har personligen aldrig fattat grejen med surfing, så jag har ännu mindre att hämta av en tråkig formula-film med det inslaget. (Ordvitsar däremot, dom gillar jag).

Inget av det där hindrar dock mig, eller någon annan, från att inse att Chasing Mavericks är en film med en uråldrigt förutsägbar struktur som gör sitt bästa för att inte överraska en enda gång. Det är en sån där film man kan klappa takten till, för till och med rytmen är förutsägbar. Vi vet exakt när åttaårige Jay, på sin första surfbräda på sin första våg, ska klippas om till sjuttonårige Jay, stolt ridandes på en våg på samma sätt. På vägen hem till hans mammas hus hör vi oväsen – uh oh, domestic disturbance! Visst är Jays mamma en övergiven medelålders kvinna med alkoholproblem.

Jay får hjälp av den – till en början motvillige – fadersfiguren Frosty (Butler). Vi kan klappa takten där också. Några förklaringar om att det är allvar nu, att han ska träna honom hårt, på med någon låt ur soundtracket och in med montaget.

Har Jay ett kärleksobjekt som han trånar efter på avstånd utan att vara säker på om hon gillar honom eller inte? Check. Har Jay en kompis som ogillar att han blir populär? Check. Finns det en annan kille som han växt upp med som av oförklaring anledning är ett as, och som filmen igenom agerar mobbare utan anledning? Check. Bygger filmen upp mot en final där vi vet att allt måste gå bra? Check please.

Curtis Hanson började regissera den här filmen men fick ställa in sitt arbete på grund av sjukdom, varpå Michael Apted tog över. Båda dessa herrar är så pass stabila hantverkare att det inte märks på filmen att den är regisserad av två personer – den är nämligen för karaktärslös. Snarare undrar man om det var något särskilt som lockade Hanson, vars filmer ändå i allmänhet ligger ovanför den här nivån. I synnerhet den här typen av Askungeformula-film gjorde han bättre i 8 Mile, där Kim Basinger spelade samma roll som Elizabeth Shue gör här (med skillnaden att Basingers var en roll, och ett framträdande, bra nog att ge henne en Oscarsnominering). Och av andra vattenrelaterade filmer Hanson gjort kan jag bara komma ihåg River Wild, om någon minns, den där filmen med Meryl Streep i en kanot.

Överlag är Chasing Mavericks en habilt gjord film. Det är inget ”fel” på den. Men den är bedövande tråkig om man har sett om så bara ett par liknande filmer. Att verklighetens Jay Moriarty dog i en surf-olycka gör att filmen bara blir ännu mer falskt klingande, och rentav lite absurd. Det är ungefär som om första Rocky hade varit byggd på en boxare som i verkligheten dog i ringen några år efter att filmen tar slut. Vilken solskenssaga…! Chasing Mavericks försöker lösa detta krux genom att klämma in en epilog för att hedra hans minne men det blir minst sagt forcerat och desperat.

Ska man leta med pincett efter kvalitéer med Chasing Mavericks så kan man väl poängtera att den onekligen tillhör den sällsynta subgenren ”surfing-filmer”. Det är sant att det inte finns speciellt många filmer om surfing. Jag vet inte varför. Det är kanske en för monoton företeelse för att göras till något intressant, men jag vet inte. Det finns gott om ubåtsfilmer till exempel, och det är ju också en rätt krånglig genre. Hursomhelst så tror jag inte att Chasing Mavericks ens skulle platsa in på en topp 10-lista över filmhistoriens bästa surfing-filmer (det måste finnas åtminstone tio bättre). Det var längesedan jag såg Point Break med Keanu Reeves och Patrick Swayze, till exempel, men jag är övertygad om att den var mycket bättre än denna. Det snällaste jag kan säga om Chasing Mavericks är att den är bättre än Surf Ninjas.