0-2

Savages

savages

1starrating

Regi: Oliver Stone

Ben och Chon är framgångsrika marijuana-odlare i Kalifornien som får problem när en knark-kartell kidnappar deras gemensamma flickvän. Intrigen innefattar även en korrupt knarkspanare, kartellens moderliga ledare, hennes sliskiga lakej och en och annan datanörd men ändå berättas allt av en berättarröst från flickvännen – Ofelia – och det är bara början av förvirringen.

Oliver Stone har regisserat tjugotre långfilmer i sin karriär och den otvivelaktigt sämsta av dessa tjugotre heter Savages, en chockerande dålig röra av misslyckade idéer, osorterat ihopslängda runtomkring en mördande lång, ointressant intrig framförd av dåliga skådespelare.

Men, med det sagt, är Savages också en sån där dålig film som bara en bra regissör kan göra. Det krävs en riktigt bra regissör för att ge sig på något som kan misslyckas så kapitalt. Filmen må vara dålig, men det är verkligen en riktig film. Berättelsen är gjord med övertygelse och alla val tycks genomtänkta och uträknade. Manuset verkar inte innehålla en enda replik som inte ska vara där, och fotot och klippningen sitter ihop som om någon verkligen arbetat ordentligt och sagt: Så här ska det se ut! Att ingenting fungerar, och att filmen är helt misslyckad, är en helt annan sak. Tanken var åtminstone bra från början. Det är det enda ljuset som finns att se här.

Intrigen – som är lång och rörig – har flera problem. Ett är att vi introduceras för en berättarröst tillhörandes Blake Lively. Hon spelar O (som i Ofelia), tjejen vars två pojkvänner langar knark vilket föranleder att hon blir kidnappad av konkurrenterna ledda av knarkmamman Salma Hayek. Den här berättarrösten är otroligt irriterande och förstör filmen redan från början. Dels förvirras åskådaren eftersom Ofelia aldrig blir filmens huvudperson – filmen är en ensemble-film och tillhör alla karaktärer lika mycket – så varför hennes voice-over ska vara central blir aldrig klart. Dels är det en sån där klassisk Blade Runner-inspirerad voice-over som inte bara förklarar i onödan vad som händer utan gör det med ett tillgjort tonfall, som om allt som sägs är helt genialiskt och underbart intelligent. Oliver Stone skrev manus till Brian DePalmas Scarface (1983). Tänk om den filmen hade haft Al Pacinos berättarröst som sa saker i stil med ”The world was mine… or so I thought”. Det hade förstört all typ av närvaro i filmen och det är också vad som händer från första början i Savages.

Men problemen slutar inte där utan fortsätter in på steg två: Berättarrösten levererar de mest otroliga klyschor och pinsamma försök till ”coolt prat” som jag kanske någonsin hört. I en tidig scen har Ofelia sex med hennes ena pojkvän Chon (Taylor Kitsch). Hon förklarar att han försöker knulla bort sina minnen från (Irak och Afghanistan-)kriget genom att ha sex med henne: ”I had orgasms. He had wargasms…”

Really? War-gasms? Vid det här laget är vi några minuter in i denna på DVD-versionen 142 minuter långa film och kalkon-bjällrorna har redan börjat ringa eftersom vi inte sett enda inslag som fungerar. Det blir inte bättre.

Intrigen som fortsätter blir rörigare ju längre den pågår. Inte förrän i efterhand, när jag tänkte efter för mig själv, kunde jag sortera ut de olika saker som Savages – samtidigt på en gång – handlar om. Dels är det en sån där stereotypt ”cool gangsterfilm”, med en korrupt knarkpolis spelad av John Travolta (ni kan säkert se det framför er), nämnda matriarken Hayek som bor i ett palats typ samt hennes lakej spelad av Benicio Del Toro på standard Fear and Loathing-mode. Han ser lite grann ut som Bob Dylan gjorde på 80-talet, fast med porrmustasch. Som sagt, ni kan säkert föreställa er.

Det här frontalkrockar dock i högsta hastighet med de tre huvudpersonerna – Lively, Kitsch och Aaron Taylor-Johnson – som man ska ta på allvar, för i filmens andra spår så är den en polygam kärlekshistoria mellan dom här karkatärerna. Kitsch ska vara den hårda killen och Taylor-Johnson den softa pacifisten – och under tiden (i spår tre) utvecklar Lively någon slags absurd mor-dotter-relation med Hayek (som kidnappat henne). Det spåret kommer ingenstans.

Vi har redan definierat flertalet problem, och ännu fler finns: På samma sätt som det inte finns något kul med gangster-storyn – den är för stereotyp – så finns det inget drama i den dramatiska berättelsen. Karaktärerna levererar dialoger utan något särskilt innehåll och skådespelarna övertygar aldrig annat än i bästa fall som demonstrationer av proffsighet på autopilot (i synnerhet Hayek är så stabil att hon knappt registreras). Man struntar fullständigt i vad som händer med karaktärerna och det hjälper verkligen inte att huvudrollstrion består av Hollywoods tre betydligt mindre talanger – Gossip Girl-Lively, Kick-Ass-Taylor, och stoneface-Kitsch, som efter John Carter och Battleship börjar likna en effektiv floppmaskin.

Den enda Oliver Stone-film som Savages egentligen kan jämföras med är U-Turn (1997), den enda av Stones filmer denna förutan som kan sägas vara genuint dålig. Den var också hysterisk och rörig och man fick inte ut något av den. Jag antar att Stone helt enkelt i värsta fall kan ramla ner i egna självförhärligande grötfilmer – eller så är det produktioner han av en eller annan anledning inte bryr sig om. U-Turn hade fördelen att den var en slags komedi. Den var lite rolig, åtminstone då och då, och den gynnades av att vara så enkelspårig som den var. Savages är som fem U-Turns i en och samma film.

Och för att göra den här gröten ännu mer förvirrande har Stone slött använt sig av den visuella teknik han använde när han gjorde Natural Born Killers (1994) så minnesvärd: Hastiga klipp med svävande kameror, blandningar mellan olika färgexplosioner och grynigt svartvitt på det där sättet man på 90-talet kallade för ”MTV-estetik”. I Savages bidrar det bara till en extra grötig upplevelse – och ytterligare en krock. Titeln föreslår att vi här har att göra med karaktärer som är ”vildar”, rå brutalitet och sexualitet förkroppsligade kanske, men filmen känns istället otroligt välpolerad och fejkad från första stund. Ingen i filmen pratar som riktiga människor och vi tror aldrig vi ser på karaktärer som ens i sin eget sammanhang fungerar som riktiga människor. Det bör väl heller knappt ens påpekas att det var mycket längesedan John Travolta i en roll som fjantig korrupt knarkpolis, eller Benicio del Toro som galen knarklangartorped, kändes nyskapande.

Filmen innehåller en hel del våld, skildrat på ett sådant odisciplinerat och klumpigt sätt att det bara kommer i vägen för handlingen; den som minns motorsågsscenen i Scarface kan notera att det finns motorsågar i den här filmen också, bara använda så att det ger motsatt effekt. De tilltänkta hemskheterna – främst torpeder som skjuter ihjäl och torterar folk – blir antingen klumpiga eller bara ofrivilligt komiska och extra blodiga effekter ser ut som malplacerade effekter från gamla splatterfilmer från 80-talet. Häromkring har jag tappat räkningen på alla element som går in i varandra och krockar i den här filmen, men jag hoppas att poängen gått fram.

En krock till finns att nämna. Slutet av filmen är i grund och botten identiskt till slutet i Breaking Dawn part 2, den senaste Twilight-filmen. Du trodde det gick till på ett sätt men i själva verket var det något helt annat som hände! Jag kan uppriktigt talat inte förstå hur en film som Savages, när den pågått i över två timmar och ständigt balanserat alldeles för mycket olika saker utan att något gått fram på ett tillfredsställande sätt väljer att skoja till själva berättarstrukturen. Det är på allvar som om Stone – eller någon annan – tänkt att filmen inte var tillräckligt misslyckad utan sköt in detta sinkande skott mot slutet bara för att vara helt säker på att filmen verkligen skulle bli totalt misslyckad.

Som man kan vänta sig av Stone finns politiska aspekter inklämda – man kan dra vissa slutsatser om marijuana-legalisering och även faktumet att Kitschs karaktär via sin erfarenhet i Irak och Afghanistan kan organisera militior mot skurkarna. Exakt vad det betyder vet jag inte, och inget i Savages gjorde mig intresserad att ödsla en till tanke på det.