Regi: Tim Burton
Om någon sagt till mig för sisådär tio år sedan att Tim Burton skulle bli en av Hollywoods minst kreativa och tråkigaste auteurer hade jag inte trott den personen. Däromkring hade han just gjort Big Fish (2003) och det kändes som att han var vid ett kreativt vägskäl; med denna film kändes det som han till någon mån växte upp som filmskapare och jag minns att jag hade stora förväntningar på Burtons framtid. Och, visst, sedan dess har Burton blivit en allt skickligare regissör. Hans filmer har blivit allt mer visuellt genomarbetade, tonen alltmer säker. Men filmerna har bara blivit tråkigare och mer livlösa – och det med råge. Dark Shadows är det senaste, och kanske bästa exemplet. Visuellt är det Burtons kanske mest eleganta och enhetliga sedan Edward Scissorhands (1990). Tyvärr är Dark Shadows kanske också hans sämsta film någonsin. (Ja, jag räknar med remaken av Apornas planet).
Det fundamentala problemet med filmen är detsamma som i alla Burtons senaste; intrigen är inte ute efter någonting och det finns inga karaktärer att bry sig om. Det är en film som famlar i mörkret utan att komma någonstans, med ett manus som inte bryr sig ett dugg om att något i filmen ska hänga ihop eller spela roll. Besläktade problem hade jag med den svaga, grovt överskattade Sweeney Todd – där det slöa manuset helt enkelt glömde kvar sina centrala birollskaraktärer i en tunna, bokstavligt talat, och lämnade mig extremt otillfredställd i slutet – och Alice i Underlandet, den djupt opersonliga och urtråkiga fantasy-uppföljaren till Lewis Carrolls klassiker. Samma problem fanns i Kalle och chokladfabriken – även om den vann över mig när jag såg den första gången på bio (det är också en bättre film än de övriga jag nämnt); karaktärerna var bara stereotyper och mycket lite av berättelsens budskap gick egentligen fram. Den hade grälla färger och några roliga skämt och Oompa Loompas, jag menar ibland går det inte att misslyckas. Men den var i sin essens svag.
I Dark Shadows kan man å andra sidan inte klaga på att storyn är enformig. Jag blir utmattad bara av att tänka på att försöka sammanfatta den. Intrigen är en enda röra, och filmen hoppar oavbrutet mellan olika tonlägen på ett helt bipolärt sätt. Den börjar med ett flashback-motage som förklarar hur miljardärssonen Barnabas Collins (Johnny Depp) på 1700-talet blev drabbad av en förtrollning av den svartsjuka häxan Angelique (Eva Green), vilket ledde till att hans fru tog livet av sig och att han själv blev vampyr. Angelique ledde därefter bypöbeln till att spika in honom i en kista; därefter förblev han under jord i 200 år. Då, i filmens nu, är året 1972 och han upptäcks av ett gäng byggarbetare som han har ihjäl; därefter går han omkring på stan och förundras över det ”moderna” samhället (läs: 70-talet). Han traskar hem till sin borg och finner den vara bebodd av hans avkomlingar, de rätt färglösa ungarna Carolyn (Chloë Grace Moretz, igen) och David (Gulliver McGrath, han var också med i Hugo) samt Elizabeth (Michelle Pfeiffer), slottets nuvarande ägarinna. Fastän det är 70-tal klär hon sig ungefär som Barnabas, som blir misstagen för en barrock 60-talstyp från Swingin’ London.
Okej, vi stannar redan här. Tycker du att det här låter lite… jag vet inte, ojämnt kanske? Filmen börjar som någon form av saga, av det slag man är van vid i en film av Tim Burton, för att sedan abrupt förvandlas till någon sen campy Hammer-produktion. Inte minst kan man dra sig till minnes (eller inte) Dracula A.D. 1972 som handlade om att Dracula, just det, vaknade upp på 70-talet. Men som om inte det var nog med det – omedelbart därefter förvandlas filmen till någon slags såpa. Om man ska ta karaktärerna på allvar eller inte har jag ingen aning om. Filmens fortsätter i vilket fall som helst att handla om denna nyligen återförenade familj – och deras långsamt utvecklandes maktkamper med Angelique, som förstås fortfarande lever, fastän hon nu är järnhård businesskvinna. Exakt vad konflikten härefter går ut på är jag inte säker på. Angelique är en taskig häxa som vill ha Barnabas. Och makt. Vad Barnabas vill är inte helt självklart.
Ni tror vi är klara där? Nej, nej, vi har bara börjat. Filmens första scener handlar om Victoria Winters (Bella Heathcote) som anländer till det stora slottet för att agera guvenant åt den lilla pojken, som tydligen ser spöken i huset. That’s right, vi är tillbaka i den viktorianska spökhusgenren igen (och trogna följeslagare till den här bloggen vet att jag har en thing för denna nyligen återupptagna trend) och Victoria ska se spöken i herrgården som ska visa sig vara husets döda dam som förstås är Barnabas döda fru som Victoria förstås är en replika av. Den här intrigtråden, som Burton ändå i början av filmen presenterar vilket oundvikligen leder till att man tror det ska betyda något viktigt, kommer ingenstans.
Så är filmen förstås en parodisk komedi också, en slags lös pastisch på 70-talet förstås. Referentiella skämt har klämts in här och var. Black Sabbath och hippies och sånt. Helena Bonham Carter är med på ett hörn som uttråkad psykolog med planer att sno Barnabas blod. Vad mer? Jo, det finns en varulv med i filmen också. Jag kan fortsätta men, let’s not.
Filmen är baserad på en sån där gammal TV-serie från 60-talet som ingen längre minns eller känner till – och kanske är det förklaringen till att Dark Shadows är så otroligt fullsmockad av karaktärer och plot points. Kanske fanns det någon slags poäng med någonting som händer i den här filmen, jag vet inte. Borde man känna till TV-serien? Jag vet inte. Jag kan inte säga att jag blev sugen på att se den.
Det ironiska med den här filmen, som är så groteskt överbelastad med information, är att dess största problem är enkelt: Det finns ingenting att bry sig om i filmen. Är Barnabas historia tragisk eller komisk? Ska vi förstå filmen som en svart komedi eller som ett drama? Till vilken mån ska vi använda logiken (typ: hur länge överlever en häxa som visar sig vara gjord av glas?) och till vilken mån ska vi förlita oss på sagoberättandet? Varför händer så mycket och så mycket olika saker i den här filmen, hela tiden? Vad ska vi bry oss om? Vilken konstig twist är viktigare än den andra? Kan Danny Elfman göra någon annan typ av musik än den han gör? Kan inte Johnny Depp få vara normal även i en Tim Burton-film? Han är faktiskt en väldigt bra skådespelare. Kanske är filmen en slags multi-Burton-film, för det går att fylla i punkterna i den. Vi har familjen där barnet tror på spöken (Beetlejuice), Depp som ufot som måste anpassa sig till moderna livet (Edward Scissorhands), den viktorianska spökhusromantiken (Sleepy Hollow) och kopian av varulvens hundratals år gamla kärleksobjekt från… well, Dracula, men det är ju nästan en Tim Burton-film det också.
Johnny Depp är en bra skådespelare som gör vad han kan med sin vagt Nosferatu-klingande roll, även om den tyvärr mynnar ut i den schablonartade Johnny Deppismen (”Never mind that! Unchain me!” och såna repliker). Detsamma gäller med alla andra skådespelare i filmen vars rena talang emellanåt livar upp scener som egentligen inte är roliga – till exempel en scen mellan Helena Bonham Carters vinpimplande psykolog som försöker sätta Barnabas i psykologsoffan, eller en annan scen där han äter upp ett par hippies som skickar runt en joint och är impade över att han sovit i en kista i 200 år (”Dude, you were stoned for two centuries?”). Men det är vagt beröm i en överlag stilig men tråkig, stundtals rent bedövande, film.
Som vanligt, vad gäller Burton idag. Tyvärr. Jag har haft samma känsla för hans senaste filmer. Jag tror ett annat problem är storleken – Ju större och mer påkostade filmer Burton ger sig på, med lika komplicerade intriger, desto mer uppenbart blir det att han inte hanterar ett sådant format; det borde ha stått klart för honom, liksom det gjorde för alla andra, i Apornas planet-remaken. En gång i tiden gjorde Tim Burton filmer med enkla, sagoinspirerade intriger som handlade om underbara figurer i fantastiska miljöer. Det var filmer med bilder som fastnar på näthinnan. Winona Ryder som svävar upp i luften dansandes till Jump in the Line/Shake Señora i slutet på Beetlejuice. Kontrasten mellan de pastellfärgade småstadshusen och den stora, ödsliga vindsövervåningen i Edward Scissorhands, där ljuset skiner in genom ett hål i taket. Karaktären Ed Wood som Depp förkroppsligade i en minutiöst iscensatt biopic som fick alla filmälskare att bli tårögda. Den bisarra förvridningen av julefriden i de båda Batman-filmerna, i synnerhet underskattade Batman återkomsten (1992) som fortfarande är en lysande film. Den huvudlöse ryttaren som stormar ut ifrån det hemsökta trädet i Sleepy Hollow. Till och med de färgglada utomjordingarna som kommer i fred i Mars Attacks (1996), en film som delar upp människor men som åtminstone jag tycker är helfestlig.
Vad minns man från Alice i Underlandet, Kalle och chokladfabriken, Sweney Todd eller den här filmen? Diverse färgskalor och en hel del oljud. Såvida inte Burton hastigt kommer i kontakt med sin kreativa vision, och/eller lär sig välja bra manus, så bevittnar vi nog tyvärr en filmskapare som inte har något mer att ge världen. En dark shadow, indeed.
Dark Shadows släpps på DVD 19/8
Dark Shadows var onekligen en stor besvikelse, precis som alla Burtons senaste filmer, dock fann jag den rentav underhållande även om den som film är en katastrof, för mig lyfte Depps synnerligen ”gladlynta” humör stora delar av filmen och att jag fick återse Pfeiffer. Men ja, det går ju inte att säga att den är bra. För övrigt var det faktiskt Jackie Earle Haley som lyfte stora delar av filmen.
Håller med om Jackie Earle Haley, det kändes som att hans subtila humor drunknade i allt annat. Ofta kändes det som att han var ute efter något som Burton inte riktigt lyckades förmedla; typ som när han blir hypnotiserad slav men inte ändrar personlighet. Underhållningen jag fann i filmen var dock att se hur långt ner den skulle köra sig själv.
kan det vara som så att Tim Burton försöker göra Ed Wood filmer med stor budget numera?
”lyfte stora delar av filmen” gånger 2, kan då med andra ord konstatera att scenerna med Depp och Haley tillsammans i rutan i princip var de bästa och trevligaste. Väldigt märkligt att Alice Cooper ”that woman” var med på ett hörn och skulle spela sig själv som ung rebell. Jag skrattade iofs högt under vissa scener och tyckte även det var trevligt när Burton tog fram sin typiskt svartsynta kausalitet, den som gör att han faktiskt skiljer sig från majoriteten, oerhört synd att han inte lyckades ro ”filmen” som ”film” i land dock.
Ja just ja Alice Cooper glömde jag helt bort. Mycket udda. Det känns som att det var något slags kalas där alla var inbjudna, det här.
ja till och med Mr. Lee för fan!
ett plus är att Helena Bonham Carter LEVER i slutet…
Haha, du sätter huvudet på alla spikarna. Vad hade ens de sista sekunderna för betydelse? Cooper och Lee för den delen också kändes som väldigt odisciplinerade cameos. Christopher Lee har en cameo, för att han är Dracula då eller? Håller ju inte riktigt. Tim Burton kanske håller på att bli dement? Eller schizofren?
Det hade ju varit fantastisk om han blivit dement och schizofren och fortfarande var bunden vid ett kontrakt att han måste göra filmer eller något liknande, hans filmer är ju så fruktansvärt ojämna numera, ja just det! Dottern blir till en VARULV i slutet, hahaha jag tror faktiskt på Ed Wood-teorin ju mer jag tänker på det.
Varulven var helt klart ”that’s it”-ögonblicket
Jag orkade inte se klart den faktiskt
Jag har låtit ganska cynisk på sistone, kan inte hjälpa det. Är kanske lika bra att jag slutar att se nya filmer.