Faust

Regi: Aleksander Sokurov

Film blir inte mer spektakulär än så här. En metafysisk resa, svävandes genom en mörk och skitig 1800-talsby tillsammans med en deprimerad professor som tappat tron på livet (”Han behöver mer vin” skrålar någon i en bar, på tal om ingenting), tillsammans med en tanig, obscen typ som vid ett tillfälle spatserar runt i ett badhus och visar sin snopp – som sitter på ryggen, ungefär som en grisknorr. Så besynnerligt, skrattar de vackra damerna medan de badar varandra.

De där damerna kommer jag ihåg från F.W. Murnaus mästerliga stumfilm Faust från 1926. Att Mephisto, här omnämnd som ”pengalånaren”, har en snopp på ryggen minns jag däremot inte. Oklart om så var fallet i Goethes pjäs. Kanske i boken av Yuri Arabov, som den här filmen är byggd på; vad gäller Goethe är filmen mycket löst byggd på hans Faust. Det är snarare en fritt, spritt språngande, Faustologisk film. Ju mer beläst man är desto bättre. Men filmen är så pass märklig, mystisk, surrealistisk, gåtfull, absurd, äcklig, vansinnig, hysterisk, desperat, fängslande, vacker, lysande, ofta helt och hållet briljant, att den borde kunna tilltala vem som helst som tycker om att bli överraskad av en film. Om man är låst i föreställningar om vad film är så är den här filmen helt klart ett par gigantiska händer som dundrar på dörren.
Filmen är regisserad av den ryske Aleksander Sokurov, eventuellt den mest hyllande europeiska filmregissören som kommit att blomstra under 00-talet. Precis som Andrej Tarkovskij, figuren som modern rysk film oundvikligen fixeras på och som även Sokurov känns instinktivt besläktad med, har Sokurovs filmer varit totalt kompromisslösa, självständiga och befriade, gjorda enligt Sokurovs egen logik för hur film kan göras. På så sätt har de också varit sammanhängande – på sitt sätt – och åtminstone symmetriska. De börjar, de pågår, de tar slut. Däremellan har åskådaren verkligen varit med om något. Frågan är förstås vad. Faust är inget undantag. Det är en film man redan på förhand bör förbereda sig för att se om. Vill man inte anstränga sig behöver man inte bemöda sig till att börja med.

Faust, här gestaltad av Johannes Zeiler, är en dyster man som plågas av sin egen rastlöshet och otillräcklighet. Hans kärlek till naturvetenskapen bottnar i tanken att stå utanför människan och hitta ett sätt att göra henne bättre. Är det hans egna känslor av ångest, som plågar honom likt magsår, som gör honom besatt av frågan om själen? Gott och ont? Finns dessa saker? Existerar egentligen moral? Har man en natur? Filmen börjar med en närbild på ett manligt könsorgan som visar sig tillhöra ett lik vars kropp är uppkarvat. Faust gräver och har sig bland organen och konstaterar, som ett skämt som han säger på allvar, att nej, här finns ingen själ.

Mephisto, eller den så kallade pengalånaren (spelad av Anton Adasinsky) är en hal jävel. Han föreslår för Faust vad han begär och saknar, driver honom till att göra saker han inte borde. Men, till skillnad från det typiska Faust-scenariot när huvudpersonen säljer sin själ, finns inget som föreslår att det är ”Djävulen” som agerar. Faust förvirras, men det är hans egna handlingar. Mephisto är inte en elak, sadistisk trollkarl som Emil Jannings oförglömliga framträdande i Murnaus film gjorde till regel som fortfarande gäller (se Kejsaren i Star Wars). Han är bara en jobbig jävel som tycks kunna läsa tankar och/eller åtminstone leda till oundvikligt trubbel.

Samtidigt drar Sukorov, när han behagar, undan mattan för åskådaren i alla fall. Filmen rör sig genom ett myller av effekter och fantasmatiska, anarkistiska utsvängningar. Tekniskt är filmen oklanderlig. Visuellt är den fantastisk, med panoreringar och rörliga kameror genom sneda vinklar och skruvade perspektiv som ofta gör en lätt åksjuk; en enkel promenad genom skogen på tu man hand mellan Faust och hans kärlek (läs: objekt för rå lust) den blonda Margarite, alldeles efter hennes brors begravning (som Faust dödat!) blir till en sjösjukt gungande färd som garanterat desorienterar åskådarens sinnesstämning och känsla för närvaro.

Överhuvudtaget är det en film som ständigt rör på sig. Mer liknandes James Joyce än Goethe ramlar berättandet framåt utan att åskådaren kan koppla ihop omständigheterna enligt typisk kausal logik. Plötsligt kliver Faust och ”pengalånaren” in i en droska för att på tal om ingenting åka till Paris (!) men dom hoppar av efter att ha blivit attackerade av en arg, full ryss som ”pengalånaren” i droskan försökt hångla upp (ryssen svamlade nämligen i sömnen och verkade ha något slags erotiskt möte i drömmarnas land).

Filmer som Naked Lunch, Cronenbergs Burroughs-filmatisering, ligger också nära till hands. Andra små saker i filmen är nämligen helt enkelt bara störda. Någon kör upp ett svärd i ett tak på tal om ingenting, en annan begär att köket i tavernan serverar honom åsnepiss, och vid ett annat tillfälle ramlar filmen in i en (väldigt) kort sidointrig om Wagner, en av Faust elever; en mycket galen man som uppfunnit mänskligt liv. I en liten glasburk har han en beige gegga som längst upp på ytan består av ett människoansikte och en liten mun som försöker prata. Då, helt plötsligt, är det som om vi ramlat in i en tidig Lars Von Trier-film.

Sokurovs film är trång, klaustrofobisk och hysterisk, full av dunkel, sjuk energi och insprängd med oförglömligt bisarra och makabra scenarion, men är också mer än ett skräckkabinett. Tror jag. Den känns kännbart förankrad med hans tidigare filmer om Hitler (Molok, 1999), Lenin (Taurus, 2001) och Japans kejsare Hirohito (Solen, 2005). Alldeles säkert är Zeilers deprimerade Faust ännu en av plågade übermensch-figurer, om än fiktiv, vars jakt efter kunskap och makt går hand i hand med en virvlande spiral av galenskap där lust, våld och död ständigt förgör all slags civilitet eller några meningsfulla handlingar.

Jag tror åtminstone det är nåt sånt. Jag är inte säker. Den som ser den här filmen och på en gång tror sig förstå den måste ljuga för sig själv. Jag kanske återkommer efter att ha sett om filmen med en helt ny recension – den här får återspegla det första intrycket. En frustrerande och otroligt sevärd resa rakt in i och igenom själslig galenskap. Om nu själen finns. Annars bara ”vanlig” galenskap. Eller filmisk. Eller… och så vidare.

*

Faust går på begränsade biodukar runtom i landet i någon vecka till. Håll utkik på din lokala biograf eller filmklubb!