Regi: Pedro Almodóvar
Det här kan vara den märkligaste film Pedro Almodóvar någonsin gjort. Det säger ganska mycket med tanke på att hans filmer gett oss karaktärer med kameror fastmonterade på huvudet (Kika), taxibilar med inbyggt apotek (Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott), den romantiska berättelsen om en besatt mentalpatient och en porrstjärna (Bind mig älska mig) och kärlekshistorien innefattandes två kvinnor i ett koma (Tala med henne) för att nämna några exempel. The Skin I Live In är från början till slut absurd, men precis som alla Almodóvars filmer under 00-talet har den många lager och dimensioner. Där hans 80- och 90-talsfilmer mest var knäppa har hans senaste filmer varit djuplodande, i det att dom lämnat över perspektivet till åskådaren. Det har varit personliga och fascinerande berättelser, berättade med en stark humanitär nerv och de har handlat om människors relationer och känsloliv. Jag anser Almodóvar vara den kanske allra mest originella nu levande filmregissören och The Skin I Live In är ett till exempel. Precis som hans tidigare fem-sex filmer skiljer den sig från allt han gjort, samtidigt som den är en igenkännbar Almodóvar-film i detaljerna. Det är en till briljant film, intelligent och utmanande, fängslande och underhållande, i slutändan makabert gripande.
Det är svårt att säga mycket om intrigen. Filmen bygger så mycket på hur man som åskådare tolkar händelserna att det vore ett brott att förklara för mycket – överraskningselementet är centralt. Jag såg filmen utan förkunskaper, och jag kan bara önska en liknande upplevelse för andra. Det första jag tänkte var ”Vad är nu detta”. Tankekedjor som följde: ”Jaha, det verkar vara så”, ”Men vad är nu detta”, ”Åh, herregud…”, ”Okej… men…”, ”Oj oj oj”, ”Näe? Gud!”, ”Är det så det är… my oh my…”
Man kan säga att filmen följer samma berättarstruktur som Almodóvars senaste filmer, i synnerhet Brustna omfamningar och Att återvända, då den börjar med en berättelse för att sedan halvvägs bjuda på en slags prequel-berättelse som förklarar vad det egentligen är vi har sett på. Almodóvars spel här är alltid lika effektivt. Genom att börja med en intrig som har flera gåtor, och ledtrådar som är helt absurda, gör han åskådaren förundrad och genom att sedan bjuda på en flashback-berättelse som är ännu mer besynnerlig lämnar han oss i en sits där vi inte vet vad vi ska tro. Man har sagt att The Skin I Live In är en thriller, något av en skräckfilm, och att Antonio Banderas spelar en galen doktor i den. Det är inte sant; filmen är utan genre. Den är nämligen gjord av en regissör som har rätt att titulera sig själv enbart som ”Almodóvar” i förtexterna.
Det är sant att Antonio Banderas spelar en kirurg i filmen. Det är ett kärt återseende. Innan han blev stor i Hollywood var han ju Pedros leading man i fem filmer och medan han i USA profilerade sig som sydlänsk charmhunk var han i Pedros filmer alltid en förvuxen pojke, brottandes med maskulina komplex och ständigt på gränsen till patetisk men alltid med någon slags god vilja som gjorde att det mesta ordnade sig. Detta är första gången på 21 år som Banderas återtar huvudrollen i en Almodóvar-film.
Banderas spelar en hudkirurg som i sitt kombinerade laboratorium och villa har en kvinnlig patient (Elena Anaya) inlåst, till synes med hennes godkännande. Det verkar som att han arbetar på att framställa ny hud åt henne. Vi får veta att han haft en fru som i en bilolycka fått svåra brännskador och därefter dött. Detta, ska vi förstå, är en ledtråd. Medan han är borta blir hans hjälpreda (spelad av Marisa Paredes, Almodóvars ständige birollskvinna) överfallen av en man i en tigerdräkt som verkar vara hennes son. Han får syn på den inlåsta kvinnan via övervakningssystemet och sen… well, det går inte att gissa sig till utan filmen måste kort sagt ses. Allt hänger förstås ihop i slutändan, och har bland annat att göra med en helt vanlig kille vid namn Vicente (Jan Cornet) som tog för många piller en fredagkväll och hamnade fastkedjad i en källarhåla av… well, filmen måste ses.
Till en början verkar det som att The Skin I Live In är ett försök av Almodóvar att göra en kall och liksom Hitchcock-mekanisk thriller. Där alla hans tidigare filmer bestått av överdrivet knäppa karaktärer och gått i varma färgskalor är det här inledningsvis en förrädiskt autentisk film där människor samtalar på det sätt som människor brukar samtala – och färgskalan är liksom stålfärgat blå, grå, vit. Men i takt med att intrigen börjar utveckla sig står det klart att det här är en minst lika fantasifull berg- och dalbana för psyket som de bästa av Almodóvars utflippade melodraman. Det är en film som säkert kommer uppröra vissa. Jag kan bara spekulera i varför, men med tanke på allt som händer i den, och inte minst alla de övergrepp som sker på vissa av karaktärerna, måste den rimligen uppröra någon där ute. Det är inte en direkt elak eller cynisk film – jag tror inte Almodóvar skulle kunna göra en sådan film – men den är långt ifrån politisk korrekt – och jag tror inte Almodóvar skulle kunna göra en sådan film heller.
Jag vet inte vad mer man kan säga om en film som det är oklokt att avslöja intrigen på. Kanske att musiken, av Alberto Iglesias, är fantastisk. Egentligen kan jag bara säga att det är en briljant film, lysande berättad, har en fenomenalt genomtänkt intrig med fint manipulerade villospår, bidrar till instinktiva känslor i maggropen och slutar med en replik som gör att man som åskådare stönar i filmens fade-out. Man upplever en otillfredsställd perfektion och vill se filmen en gång till.
8 svar på ”The Skin I Live In”