Boy

Regi: Taika Waititi

Boy är en film som gör allt rätt där Super 8 gör allt fel. Båda filmerna utspelar sig omkring strecket mellan 70- och 80-talet, båda har referenser till gammal analog teknik, tidig 80-talskultur och E.T. Båda har i huvudrollen en elvaårig pojke vars mamma har dött och båda filmerna är en slags hyllning till barn- och ungdomens nostalgiska sfär. Den signifika skillnaden är kanske att Boy skippat utomjordingarna och koncentrerat sig på att berätta en historia istället. Och att medan Super 8 är en film som kommer locka uppemot tio gånger fler åskådare är Boy den filmen som är den tio gånger bättre filmen. Den är distribuerad i Sverige via Folkets bio, och det är ingen slump.

Filmen är från Nya Zeeland, och utspelar sig på Wahau Bay, året är 1984 och vi blir introducerade för Boy – han är elva år, han bor på en gård med sin farmor och sin lillebror Rocky. Hans bästa kompis är en get vid namn Leaf. Han är besatt av Michael Jackson och har en drömsk föreställning om att hans pappa – som är borta någonstans i stora äventyr – är en Rambo-aktig superhjälte. När Boy, Rocky och ett gäng andra ungar som dom på nåt sätt är släkt med får bo ensamma i en vecka på gården medan farmor åker på en begravning dyker deras pappa upp i en raggarbil tillsammans med två andra figurer. Åskådaren förstår omedelbart att Boys pappa Alamein är långt ifrån en hjälte.

Indeed. Han har inte varit ute på äventyr, han har suttit på kåken. Men Alamein är inte någon gangster, utan mer av en småtjuv med storhetsvansinne. Det verkar inte finnas någon vuxen som inte tycker han är en ”jävla odåga” och man kan förstå vad dom menar. Inte nog med att han inte är hederlig, han är inte ens en ordentlig bov. Han har till exempel sett E.T fyra gånger, och är besatt. Han påstår sig vara ledaren för ett MC-gäng men hans två kompisar verkar aldrig vara helt bekväma med idén. Han vill bli kallad för Shogun efter att han råkar hitta James Clavell-boken i garaget och kommer på hur bra den är. Regissören och manusförfattaren till filmen, Taika Waititi, spelar honom själv med intensiv närvaro, och det gör det tacksamt tydligt att medan han är vad pojkarna cirkulerar runt som flugor, är det pojkarna i sig som är själva filmens kärna.

Som det kanske framgår är inte intrigen alldeles oförutsägbar. Det som håller narrativen igång är ett idogt grävande ute på ett stort fält där Alamein gömt en massa pengar innan han åkte dit. Det är en Hitchcocksk Macguffin om det någonsin funnits någon. Boy handlar inte om sin intrig utan om sina karaktärer. Skådespeleriet är sublimt i ordets verkliga innebörd. Alla har träffat ungar som Boy. Småkillar som bestämt sig för att dom vet allt, oavbrutet stolta och besatta av sina egna föreställningar om hur världen ser ut – emellanåt är dom outhärdliga. James Rolleston, som spelar Boy, gestaltar den här karaktären fulländat. Det är förmodligen en av dom bästa barnskådespelarna jag någonsin sett. Listan är ju inte så jättelång. Framför allt när han är osäker bryter han fram som starkast. Så fort Boy ser sin pappa göra något som han inte kan bearbeta – till exempel när han blir full eller hamnar i krogslagsmål – föreställer han sig att pappan i själva verket är Michael Jackson. Detta leder till att filmen innehåller återskapelser av Michael Jacksons tre kändaste musikvideor; det är betydligt mer originellt än det låter, och det komiska kanske främst ligger i att Michael Jackson aldrig hade MC-mustasch.

Allt man kan säga om Boy kan man också säga om Rocky (spelad av en pys med sägdetfemgångeromdukan-namnet Te Aho Aho Eketone-Whitu). Rocky är sex år gammal eller så och han lever – som vissa vuxna säger om vissa barn – i ”sin egen värld”. Han är Boys motsats, en introvert individ som hellre studerar saker och ting på avstånd än går in i dom och försöker visa vem som är boss. Eftersom deras mamma dog när han föddes tror han att han har superkrafter – och att det var dom som dödade henne – och detta leder bland annat till att han skaffar sig en vän; den utstötta ”konstiga” gubben som bor under en bro. Han förklarar för Rocky att man måste viska när man är vid bron, för vattnet är farligt. Rocky accepterar det här utan vidare. När han förklarar om sina superkrafter för gubben tycker gubben att han borde göra något vettigt av dom. På samma sätt som Boys rädslor manifesteras i drömsekvenser innefattandes Michael Jackson får man inblick i Rockys emotionellt drivna värld; så fort han blir arg eller rädd har Waititi valt att visa det i briljanta animationer baserade på hans kritteckningar. När jag var liten var jag mer som Rocky än som Boy, även om alla barnen i filmen är perfekt accentuerade, och jag kan skriva under att precis sådär kunde jag uppleva oroliga situationer. Och kände jag det så måste andra ha gjort det också. Boy måste alltså vara en lyckad skildring av barndom, vilket man inte kan säga om många filmer som handlar om den.

Det som gör filmen extra bra är dom stunder Waititi lämnar vissa saker åt sidan och låter åskådaren sätta ihop ett och ett själv. Vi får till exempel veta att Alamein, som väl är älskvärd i sin bristfällighet om än helt klart en ”odugling”, i sin ungdom tyckte om att skulptera i trä. Det ger en ledtråd till  frågan som Rocky förmodligen ställer sig i en av filmens bästa scener, där han går igenom gamla fotoalbum – vad för en kvinna var egentligen deras mor, som föll för den här figuren? Kanske var hans kreativa och lustfyllda personlighet en gång i tiden, när han fortfarande hade framtiden framför sig, något lovande. Kanske hade han ”potential”. Boy försöker hela filmen igenom lära sig vad detta ord betyder, eftersom någon lärare nånstans sagt att han har det. När han mot sista delen av filmen börjar förstå ordet, börjar han också förstå att han inte varit redo att veta vad det betyder än. Han har behövt dyrka sina hjältar först. Michael Jackson och kåkfararpappa. Filmen antyder att Boy blir mycket sårad av sina upptäckter om verkligheten. Men så är det att växa upp.

FREDRIK FYHR