💿 Låt oss älska (1960)

En naken skräck bor i Marilyn Monroes ansikte – så har jag alltid känt, och det var som om Andy Warhol visste det när han likställde henne med en burk tomatsås. När en människa ska vara så entydig, ge ut bara en bild och utstråla bara en känsla, blir sprickorna i själen tydligare i blicken. På samma sätt bodde det en rå förtvivlan i Michael Jacksons blick, en ettrig smärta i Gandhis. Kanske det bara är med facit i hand man kan säga det – Monroe var död 1962 och Låt oss älska var hennes näst sista film – men hon känns svagare i den här filmen, nästan lite urholkad. Inte i något hon säger eller gör, utan i lystern. Som en lampa som aldrig släckts och därför lyst tills den börjat falna. Det var visserligen bara året efter Billy Wilders I hetaste laget. Jag vet inte. Kanske mycket hände mellan 1959 och 1960.

Yves Montand, cependant, vet inte hur mycket som hände med honom. Hur många crooners valsade inte igenom karriären med samma salongsberusade påsögon. Oåtkomlig, där som en levande grammofon. Slå an en ton och sången kommer. Han hade kunnat sjunga ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” och få det att låta som en söndag på Rivieran.

Så naturligtvis spelar han någon miljardär eller annan. Så high tech är hans kontor att om någon åker hissen ner från det kan han få den tillbaka upp med ett knapptryck. Monroe är del av en Broadwayshow som gör narr av tidens populära ikoner, där herr miljardär är en; Presley är en annan, dock ej Marilyn själv för hur skulle det se ut. Han beslutar sig, av en händelse, för att infiltrera showen som en skådespelare. Han får rollen som sig själv, för han är på något sätt så lik sig själv att ingen ser att han och han själv är samma person. Kärlek uppstår förstås mellan Yves och Marilyn, men han kan inte avslöja vem han är för han vill inte att hon ska tänka på (hans) pengar. Det hela pågår lite för länge, in och ut mellan mer eller mindre forcerade konflikter, men det är putslustigt och sexuellt frustrerat på det där sättet som hör det tidiga 60-talet till.

Det är svårt att säga att filmen inte är rätt svag, ändå. George Cukor regisserade och det är inte en av hans bästa, och vad jag förstår är det en av de filmer som ligger lägst i kastsystemet vad gäller både Monroe och Cukor. Den håller ihop på grund av vad man kan kalla generell kompetens – ingenting är aktivt dåligt – och ett par saker som är minnesvärda. Kanske inte de so-so musikalnumren, även om numret ”Specialization” driver med Hollywoods high pitch-princip, det vill säga att du inte kan vara något förrän du hittat något visst att vara det genom (du rockar bonngården om du kan kuckelikua, förklaras det för oss i sång och dans). Här finns också de tidigaste frön jag någonsin hittat till Mel Brooks och vad som senare blev spoofhumor i Nakna pistolen-traditionen.

Filmens riktiga höjdpunkter är en trio cameos från Milton Bearle, Bing Crosby och Gene Kelly – en titantrio som herr miljardär anlitar för att kunna dansa, sjunga och bli rolig. Minst celeber idag av dessa herrar är komikern Milton Bearle, men för den som undrar blir vi påminda om att ”uncle Milton” var superkänd på den här tiden, åtminstone i USA. Han inser att Montand inte är rolig, på samma sätt som Bing Crosby inser att han inte kan sjunga och Gene Kelly inser att han inte kan dansa. Det är inte mycket, kanske, men det ger filmen en känsla av tid och plats som i en historisk kontext gör att filmen lever lite extra mycket.

Där den i övrigt är rätt stel, alltså.

FREDRIK FYHR