★★œ, komedi, musikal, Video

💿 LĂ„t oss Ă€lska (1960)

En naken skrĂ€ck bor i Marilyn Monroes ansikte – sĂ„ har jag alltid kĂ€nt, och det var som om Andy Warhol visste det nĂ€r han likstĂ€llde henne med en burk tomatsĂ„s. NĂ€r en mĂ€nniska ska vara sĂ„ entydig, ge ut bara en bild och utstrĂ„la bara en kĂ€nsla, blir sprickorna i sjĂ€len tydligare i blicken. PĂ„ samma sĂ€tt bodde det en rĂ„ förtvivlan i Michael Jacksons blick, en ettrig smĂ€rta i Gandhis. Kanske det bara Ă€r med facit i hand man kan sĂ€ga det – Monroe var död 1962 och LĂ„t oss Ă€lska var hennes nĂ€st sista film – men hon kĂ€nns svagare i den hĂ€r filmen, nĂ€stan lite urholkad. Inte i nĂ„got hon sĂ€ger eller gör, utan i lystern. Som en lampa som aldrig slĂ€ckts och dĂ€rför lyst tills den börjat falna. Det var visserligen bara Ă„ret efter Billy Wilders I hetaste laget. Jag vet inte. Kanske mycket hĂ€nde mellan 1959 och 1960.

Yves Montand, cependant, vet inte hur mycket som hĂ€nde med honom. Hur mĂ„nga crooners valsade inte igenom karriĂ€ren med samma salongsberusade pĂ„sögon. OĂ„tkomlig, dĂ€r som en levande grammofon. SlĂ„ an en ton och sĂ„ngen kommer. Han hade kunnat sjunga ”TĂ€nk om jag hade en liten, liten apa” och fĂ„ det att lĂ„ta som en söndag pĂ„ Rivieran.

SÄ naturligtvis spelar han nÄgon miljardÀr eller annan. SÄ high tech Àr hans kontor att om nÄgon Äker hissen ner frÄn det kan han fÄ den tillbaka upp med ett knapptryck. Monroe Àr del av en Broadwayshow som gör narr av tidens populÀra ikoner, dÀr herr miljardÀr Àr en; Presley Àr en annan, dock ej Marilyn sjÀlv för hur skulle det se ut. Han beslutar sig, av en hÀndelse, för att infiltrera showen som en skÄdespelare. Han fÄr rollen som sig sjÀlv, för han Àr pÄ nÄgot sÀtt sÄ lik sig sjÀlv att ingen ser att han och han sjÀlv Àr samma person. KÀrlek uppstÄr förstÄs mellan Yves och Marilyn, men han kan inte avslöja vem han Àr för han vill inte att hon ska tÀnka pÄ (hans) pengar. Det hela pÄgÄr lite för lÀnge, in och ut mellan mer eller mindre forcerade konflikter, men det Àr putslustigt och sexuellt frustrerat pÄ det dÀr sÀttet som hör det tidiga 60-talet till.

Det Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga att filmen inte Ă€r rĂ€tt svag, Ă€ndĂ„. George Cukor regisserade och det Ă€r inte en av hans bĂ€sta, och vad jag förstĂ„r Ă€r det en av de filmer som ligger lĂ€gst i kastsystemet vad gĂ€ller bĂ„de Monroe och Cukor. Den hĂ„ller ihop pĂ„ grund av vad man kan kalla generell kompetens – ingenting Ă€r aktivt dĂ„ligt – och ett par saker som Ă€r minnesvĂ€rda. Kanske inte de so-so musikalnumren, Ă€ven om numret ”Specialization” driver med Hollywoods high pitch-princip, det vill sĂ€ga att du inte kan vara nĂ„got förrĂ€n du hittat nĂ„got visst att vara det genom (du rockar bonngĂ„rden om du kan kuckelikua, förklaras det för oss i sĂ„ng och dans). HĂ€r finns ocksĂ„ de tidigaste frön jag nĂ„gonsin hittat till Mel Brooks och vad som senare blev spoofhumor i Nakna pistolen-traditionen.

Filmens riktiga höjdpunkter Ă€r en trio cameos frĂ„n Milton Bearle, Bing Crosby och Gene Kelly – en titantrio som herr miljardĂ€r anlitar för att kunna dansa, sjunga och bli rolig. Minst celeber idag av dessa herrar Ă€r komikern Milton Bearle, men för den som undrar blir vi pĂ„minda om att ”uncle Milton” var superkĂ€nd pĂ„ den hĂ€r tiden, Ă„tminstone i USA. Han inser att Montand inte Ă€r rolig, pĂ„ samma sĂ€tt som Bing Crosby inser att han inte kan sjunga och Gene Kelly inser att han inte kan dansa. Det Ă€r inte mycket, kanske, men det ger filmen en kĂ€nsla av tid och plats som i en historisk kontext gör att filmen lever lite extra mycket.

DÀr den i övrigt Àr rÀtt stel, alltsÄ.

FREDRIK FYHR