Allt för min son (2017)

Det här är en briljant film, och den är det av åtminstone två orsaker – dels för spänningen. Den skapar en fruktansvärd intensitet, en som säkerligen kommer att vara en utmaning för vissa.

Men jag tror inte den gör det av en slump – det är den andra orsaken. Allt för min son har skepnaden av en psykothriller förklädd till ett socialrealistiskt drama. Men den sociala biten är inte bara utsmycknad och psykothrillern är inte bara en psykothriller. Som filmtittare är vi så vana vid att plocka upp ”tropes” och ”storylines” att vi inte alltid sätter och ser och benar ut vad som faktiskt händer i filmen och vad det betyder.

Det hör ju till saken att jag måste skriva lite om vad som händer i filmen, så innan jag fortsätter vill jag rekommendera filmen kallt. Jag visste ingenting om filmen när jag såg den och det är därför min plikt att rekommendera att se filmen så. Se inga trailers, läs inte om storyn. Vill du ha spänning, och har du starka nerver, sluta läs den här recensionen och se filmen. Den finns att streama på åtminstone TriArt. Den går säkert många förbi för att den är fransk och ser ut som jobb, men det är bara ens nerver som får jobba. Den är precis lika spännande och omskakande som de bästa skräck- och monsterrullar du gillar att käka popcorn till – den lämnar bara efter sig det svarta sotet av något genuint. Regissören Xavier Legrand vann ett mycket välförtjänt regipris i Venedig – det är en slående, och slående gjord film. Kom ihåg! Du kommer inte slappna av. Filmen kommer att aktivera dig. Du kommer inte våga se och inte vilja se bort. Det är inte något du bara glor på för att du vill ha en TV-slav efter jobbet eller så. Liksom alla bra filmer så är detta inte en film du ser, det är en film som händer dig.

Så! Se nu filmen och kom tillbaka sedan.

Nu när du sett filmen, eller när jag eventuellt avskräckt dig helt från den, så kan vi diskutera lite mer om vad den mellan lagren vill ha sagt. Jag tror nämligen att filmen till stor del är en samhällelig kommentar. En påminnelse om att vi lever i ett samhälle och måste vara uppmärksamma. En sak jag tror stör oss på en undermedveten nivå är sättet filmen också straffar oss i publiken för vår osäkerhet.

Den första scenen i filmen är av oerhörd vikt. Mannen och kvinnan sitter med sina respektive skilsmässoadvokater inför domaren. Han vill ha vårdnaden, hon vill ha vårdnaden. Legrand riktar skickligt vår uppmärksamhet mot domaren – vi identifierar här inte med mannen eller kvinnan utan henne, hon som liksom vi bara kan ta ställning utifrån vad som presenteras för henne. Mannen och kvinnan kan i sig inte säga henne mycket. Hon måste använda sig av advokaterna, och lagen.

Vi kan inte heller säga något om mannen och kvinnan. Automatiskt vill vi tro att det finns eld där det finns rök, och att mannen, om nu familjen vänt sig mot honom, måste vara något slags monster. Men ju öppnare och mer saklig domaren är inför fallet, desto mer vidgar sig också våra perspektiv – kanske han inte är så farlig? Kanske kvinnan överreagerar? Eller kanske att han inte är en speciellt rolig typ, men inte på en sådan nivå att han inte ska få träffa sina barn?

Sånt kan man ju inte veta. På samma sätt som man inte kan veta vad en förälder som står och skriker på sitt barn går igenom. Eller på samma sätt som oljud från grannen kan betyda… ja, lite vad som helst?

Det finns en granne i den här filmen, på tal om det, och hennes roll visar sig i det lilla vara helt avgörande för filmens utgång. När filmen var klar fann jag mig tänka mest på henne, på den där domaren, och på operatören som gör sitt jobb i andra änden av luren. Nerver, nerver, nerver.

Ja, och så tänkte jag på Legrand och vilket fantastiskt jobb han gör med den här filmen. Scen för scen, impuls för impuls, såväl tekniskt som i skådespeleriet är den här filmen gjord med fenomenal, purfärsk självsäkerhet.

Det är gjort, också, av helt rätt anledningar. Legrand leker med våra mest känsliga impulser – impulser av nyfikenhet, impulser av skam, och förstås impulsen av rädsla. Det existerar ett monster i den här filmen – ett monster som jagat Julia Roberts och ett monster som jagat Jamie Lee Curtis, Whitney Houston, till och med Gregory Peck. Ofta är monstret bara ett monster men i Allt för min son håller psykologin. Vi kan aldrig sympatisera med honom, men vi inser hur han fungerar.

Betänk hans sista ögonblick. Herregud. Det är besatthet och kontrollbehov när det tar över alla andra psykologiska mål – jag tänker också på det utzonade stirret framför TV:n. Monstret existerar bara när han går sina rundor, säkerställer sina behov. I övrigt har monstret ingen personlighet längre, inget att säga eller göra.

Vi kan spekulera i hur monstret har blivit till. Jag tänker att det måste ha mycket att göra med ensamhet, den ensamhet och utsatthet som jag tror de flesta människor känner idag. Monstret känner inte att han är del av ett sammanhang. Han måste skapa sin egen guldgruva, och vakta den. Vi lever i ett samhälle som göder sådan ensamhet, så det är inte konstigt att monstret inte kan stoppas på en gång. Vi får de monster vi förtjänar, och vi har alla någon gång känt (vissa mer ofta än andra) att vi är trygga i vår ensamhet, vår isolation.

Jag tror att den här filmen, förutom att vara en otäckt spännande och välgjord film av sitt slag, vill fråga oss vad vi gör när vi ser något hända utanför fönstret. Hur ofta har du själv ringt polisen? Vad fick dig att tveka? Kan det inte vara så att varje steg vi tar i rädsla, för att komma bort från monstret, i själva verket matar det monster vi själva bär på? Varje gång vi blundar växer det lite mer.

FREDRIK FYHR

PS.

Som så ofta när fransk film anländer till svenska kuster så här den här filmen fått en helt käpprätt åt helskotta värdelös svensk titel. Allt för min son är lite grann som att kalla Lilja 4-ever för Tjejen som löpte linan ut. I original heter denna film Jusqu’à la garde, vilket hjälpligt kan översättas till ”innan vårdnad”.