Politik är som bekant att vilja. Världen förändras inte över en dag, men om tillräckligt många människor anstränger sig så sker samhällsförändringar som kontinentalplattor förskjuts. Arbetet är inte en enda tydlig handling mot ett centralt mål – det händer genom aktiviteten i sig, genom att folk inte sitter stilla i båten, genom att det tjatas och stretas, genom att de med vilja fortsätter att röra på sig. Det är så saker händer, och det är därför aktivism är ett oumbärligt samhällsinslag. Dels måste aktivister finnas som en mot- eller medkraft till politikens alltid lika rostiga hjul. Dels måste varje medveten, demokratisk medborgare (här i den ”fria världen”) per definition vara en aktivist, till någon grad eller annan.
120 slag i minuten är dels en dokumentation av unga människor som kämpade, älskade, dog och överlevde aidsepidemin på 90-talet, men det är också en film om aktivism. Faktum är att medan den slutar i den förra så börjar den brett i det senare. Jag gissar att en god timme av denna nästan två och en halv timme långa film är en halvdokumentär inblick på den franska falangen av Act Up, den HIV/Aids-relaterade aktivistgruppen som på 90-talet arbetade för att sätta ett ljus på sjukdomen, och få hjulen i rörelse.
Vi hänger med på deras aktioner – som bland annat går ut på att ockupera läkemedelsföretag och kasta fejkblod i ansiktet på dess företrädare – och vi ser framför allt deras möten, som verkar pågå dygnet runt i en och samma aula. Filmen är inte ute efter att dramatisera så mycket som den vill återskapa. Det finns en ofiltrerad tradighet till det hela – alla har alltid något att säga, alla kommenterar, och vi är inte här för att främst träffa figurer i en dramatisk konflikt. Främst ska vi förstå hur ett aktivistmöte ser ut och fungerar, i det korta och i det långa loppet. Allt är värt att ta upp – Pride-slogans, vad låter bra vad låter dåligt, återkoppling till den senaste aktionen, vad gick bra vad gick dåligt, ideologiska spänningar mellan medlemmarna, den ständigt pågående dialogen med läkemedelsföretagen, hur ser utvecklingen ut; hela aktivismens ekosystem läggs ut här.
Jag kallade det för tradigt, men menar det inte som något negativt. Varför skulle en film som vill visa dessa människor och vad de gjorde, i tiden de levde, inte göra exakt det? Tack och lov för en film som ger oss vad den faktiskt vill innehålla, istället för att svepa igenom allt i banala montage.
Desto viktigare är principen om autenticitet. Antingen vill vi se den här filmen, om dessa människor, eller så vill vi inte det. Det kommer inte ske förmildringar. Det kommer bli så verkligt som möjligt. Den enda avlastning som dessa människor får kommer på dansgolvet – vilket skildras i några få men avgörande ögonblick i filmen – där de kan ta piller och dricka alkohol och dansa till beatet i mörkret och falla in i rymden som är extas, där man äntligen kan få slippa sig själv, släppa alla tankar och sväljas av det stora mörkret.
Kruxet är förstås att dessa unga människor inte är några hobby-idealister, uttråkade av en kvävande medelklass och redo att slåss mot vad de än kan få kalla ”systemet”. Dessa människor slåss bokstavligt talat för sina liv. De lever i en tid då HIV och aids eventuellt bekämpas av läkemedelsföretag i ett högst osäkert dunkel, och de har stigmatiserats som moderna spetälska, enligt vissa säkerligen straffade av gud och i annat fall offer för politisk och social tabu. Om jag var någon av dem, då, hade jag inte heller slösat en vaken timme på något annat än att skapa förändring – för att rädda mitt eget liv, och om inte mitt så andras, och om inte för här och nu så för framtiden.
En av dem, Sean (Nahuel Pérez Biscayart), är en av de mer karismatiska och självsäkra figurerna i Act Ups gamla garde. Vi noterar honom tidigt, även om det inte på en gång går att säga om han är vår huvudperson. Adèle Haenel är kanske den mest berömda skådespelaren här, och kanske den vi känner igen, i rollen som Sophie, en annan högljudd medlem ur gamla skolan, och tidigt en figur som verkar ta mycket plats och agera med stor agens. Vi noterar knappt Nathan (Arnaud Valois) alls. I förbifarten säger han att han är HIV-negativ – senare kanske vi blir förundrade över vad som händer honom, varför och vad han känner för det. Vi har Hélène (Catherine Vinatier) och hennes sextonårige son Marco (Théophile Ray). Vi har Jérémie (Ariel Borenstein). Vi har Thibault (Atnoine Reinartz), vår ledare och ordförande, som verkar hyggligt rimlig. Det visar sig senare att vi kanske inte gillar alla hans sidor.
Det vackra med filmen är hur lojal den är mot verkligheten den återskapar. Det här är, trots allt, hur verkliga situationer fungerar. Vi dimper ner i det här gänget utan att känna någon, och alla som någonsin jobbat en längre tid i någon form av grupp vet hur märkligt det är när man ser tillbaka på den första tiden, då man träffades som främlingar. Ju längre tid man spenderar tillsammans, desto mer arbete gör man, desto starkare blir ens band, desto tydligare känns kärleken i samverkandet. Ja, det uppstår konflikter mellan vissa, och andra blir kära i varandra. Det är det fina med det. I en lagom stor grupp kan vi hitta de essentiella delarna i den mänskliga samvaron i sin kanske mest dynamiska form. ”Three’s a crowd” men ett bra arbetslag är en kraft att räkna med.
Det är på grund av det här som sjukdomen blir så tragisk – eller rättare sagt i närheten av så tragisk som den faktiskt är. 120 slag i minuten har en briljant struktur som börjar med att metodiskt utveckla karaktärerna, deras situation och deras relationer, för att inte bara gradvis fokusera på ett par figurer (vilket ger filmen en franskt operatisk kvalité, nästan i stil med ”Les Miserables”) utan också gradvis dra åt de dödliga skruvarna. Den totala hjälplösheten när de faller offer är lika blodisande som hjärtekrossande och regissören Robin Campillo är klok som låter den vara en osynlig faktor i början. Då är dessa ungdomars dödlighet bara en teoretisk kunskap i deras, och vårt, huvud. Ett problem verkar aldrig mer lösbart än när vi inte står öga mot öga med det.
Men ju längre filmen pågår desto mindre handlar den om aktivismen – som om den kroknar, likt en människokropp – och desto mer handlar den om Sean, som finner kärleken i Nathan; den börjar också handla mindre om den politiska kampen och mer om liemannen som hemsöker dessa unga män och kvinnor. Såsom döden uppstår i verkligheten är det chockartat att se den komma. Dessa ungdomar är glada, arga, ledsna, skälvande vitala – det tycks omöjligt att de skulle dö. Men det gjorde de, det gör de, och det är förstås hela poängen med deras aktioner.
Vid laget filmen är slut så har den med genomborrande klart intellekt och medlidande gått från den politiska kampen till den personliga och genom den tillbaka till den politiska kampen igen. Filmen är inte en uppsats eller ett konstprojekt, men den är väldigt ärlig och oförskönad. Den inser att inget politiskt problem inte är personligt, inte handlar om riktiga människor, inte är på liv och död. Särskilt inte de som handlar om de unga och det nya, det som vill verklig förändring och en plats för de nya tankar som framtiden behöver. Dessa människor, fruktade och ignorerade i sin tid, står nu inför oss för att visa vad som hände dem, vad de ville, hur deras kärlek såg ut, och vad de gjorde för att överleva – även de som dog.
FREDRIK FYHR
120 SLAG I MINUTEN
120 battements par minute. 2017 Frankrike, 140 min, codex (DCP), färgfilm, 2.35:1. Regi: Robin Campillo. Manus: Robin Campillo, Philippe Mangeot. Producent: Hugues Charbonneau, Marie-Ange Luciani. Huvudsakliga skådespelare: Nahuel Pérez Biscayart, Arnaud Valois, Adèle Haenel, Antoine Reinartz, Ariel Borenstein, Félix Maritaud, Aloïse Sauvage, Simon Bourgade, Médhi Touré, Simon Guélat, Coralie Russier, Catherine Vinatier, Théophile Ray, Saadai Bentaïeb, Jean-François Auguste, Samuel Churin, Julien Herbin, Mehdi Rahim-Silvioli, Bachir Saïfi, François Rabette, Kevin Dez, Emmanuel Pierre, Cécile Dominjon, Julien Kurtz, Yves Heck, Pauline Guimard, Emmanuel Ménard, Camille Garnier, Valentin Villatte, Anatole Jordan. Foto: Jeanne Lapoirie. Klippning: Robin Campillo, Stephanie Leger, Anita Roth. Scenografi: Hélène Rey. Kostym: Isabelle Pannetier. Produktionsbolag: Les Films de Pierre i samproduktion med France 3 Cinéma, Page 114, Memento Films och FD Production samt diverse deltagande företag (bl.a Canal+, Ciné+, Cofinova 13, CNC, Indéfilms 5) och supportbolag. Distribution: Folkets Bio. Genrer och kategorier: Drama, modern historia, verklighetsbaserat, melodram; operatisk melodram (huvudperson del av större konflikt) med inslag av panorama och biopic; tre/femaktsstruktur; arthouse; independentfilm gjord på initiativ av eget företag, via diverse produktionsbolag i samarbete (inklusive supportföretag). Premiärdatum: 20 maj 2017 (Cannes). Svensk premiär: 1 december 2017.
Omdöme: Melodram i operatisk stil – börjar med stor konflikt och zoomar gradvis in på en huvudperson – som belyser sitt ämne både instruktivt, trovärdigt och emotionellt genom en imponerande tydlighet såväl i det genomtänkta narrativa upplägget som den trovärdiga karaktärsbeskrivningen, det konsekvent raka cinematiska språket och den strikt opretentiösa personregin.
Ett svar på ”120 slag i minuten”