Tänk dig att du är en soldat i ett krig. Du kan inte, om du inte varit en, men försök ändå. Du springer så fort du kan. Skott ekar omkring dig; du vet inte varifrån; du vet inte vart du springer, vad som finns bakom nästa hörn. Omkring dig finns andra människor, andra soldater, och de springer också. Kanske du noterar att de springer, kanske du noterar hur de sekunden senare faller ner till marken, döda. Du själv kastar dig över ett staket, kränger dig så fort du kan (men, som du känner det, alltför långsamt) över det; varje sekund kan vara din sista.
I ett krig är inte det här något du upplever, det är din tillvaro, nästan din livsstil, helt som tagen ur postapokalypsen. Christopher Nolans Dunkirk är ungefär allt vad en krigsfilm kan vara, men här är den ganska originell. Krig har skildrats som helvete, som kaos, som galenskap, som något absurt, som något långtråkigt, men inte direkt som ett experiment i överlevnad. De 400 000 soldaterna på Dunkerque, och på många sätt handlar filmen om dem allihop, är tysta och avskalade från varje heroisk instinkt, som människor som långsamt svälter eller fryser till döds. De vill alla hem. De vill alla leva. De räddar sina kamrater om de kan, men ingen ropar hjältemodigt efter hjälp mellan explosionerna, och ingen springer i slow motion. När bomberna faller hukar de sig, ligger stilla, och hoppas på att inte dö. Det är ingen slump att vi inte får se en enda marksoldat döda en enda fiende. Fienden är istället på väg i oövervinnerlig styrka, som ett annalkande löfte, medan de väntar på stranden. Fienden är mer som en idé, som liemannen själv. På samma sätt är kriget som ett tillstånd där liv bara är motsatsen till död, både den rakaste och mest deprimerande definitionen man kan ha av ett liv.
Det är fascinerande, men en film som bara handlade om 400 000 soldater som väntar på att leva eller dö hade varit lite av en gimmick. Liksom i alla Nolans filmer händer istället väldigt många olika saker här, på en och samma gång, och alla sakerna symboliserar olika aspekter på kriget som fenomen. Om sin process har Nolan sagt att han, ur en tematisk synvinkel, ”kastar lite olika idéer på väggen för att se vad som fastnar”. Just därför är Dunkirk en film om krig som överlevnad, men också krig som plikt. Krig som något för starka män att vara hjältar i, och krig som något för (majoriteten) vanliga dödliga att dö i. Krig som en tragedi, men också krig som princip. Krig som något smutsigt, kaotiskt och galet, men också krig som något extremt precist, intellektuellt, nästan kliniskt känsloberövat. I en annan film hade dessa saker varit helt motsägelsefulla, men i Dunkirk blir de en fascinerande tematisk karta över krig som uppslagsord, en som Nolan målar i en enda stor bild.
Det är Nolans bästa film sedan The Prestige (2006), och anledningen är att han äntligen hittat en film som passar alla hans vanor och ovanor som regissör. Alltifrån det stoiska skådespeleriet, den stålgrå estetiken, Hans Zimmers subtilt aggressiva musik, de stundtals desorienterande närbilderna, det eventuellt överambitiösa narrativa pusslandet, den obstinata parallellklippningen, det besynnerliga inslaget att låta media ljuga för folket ”för en god sak” och även tendensen att låta Tom Hardy gå igenom (nästan) hela filmen med en mask för ansiktet*. Det enda som saknas är en manlig huvudperson som plågas av minnet av sin döda fru, men det är förstås för att filmen nödtvunget handlar om krigets män.
Hardy spelar en stridspilot som i närheten av stranden försvarar trupperna mot tyskarna i luften ifrån sin Spitfire. Detta på tal om krig som något precist, nästan kliniskt. Han och de övriga piloternas meddelanden till varandra låter inte mer dramatiska än vad SAS-piloter låter när de kommunicerar med tornet. De tar ner fienderna, eller konstaterar egna förluster, med en revisors prydlighet. Då och då kan vi se honom se ut över det vidunderliga vattnet där nere, där skepp och fartyg rör sig som långsamma leksaker.
Mark Rylance spelar en man i en av de där båtarna. Detta på tal om krig som plikt. Eftersom soldaterna på Dunkerque är i akut behov av räddning har civila fått rycka ut för att så gott de kan bidra med transport. Han har två pojkar ombord, och han vet att de är på väg att bevittna något som han inte kan förbereda dem för, och att deras villighet att ge sig ut i det ”spännande” kriget kommer på deras egen bekostnad, kanske deras egna liv. Han har inte tid att bråka med dem, och känner kanske att det är lika mycket deras plikt som hans att bidra; pojkarna på stranden behöver deras hjälp.
På stranden har Kenneth Branagh ”Bernard Hill i Titanic”-rollen som marinofficer, vars uppdrag det är att speja bistert ut mot horisonten och bidra med lämplig mängd exposition åt publiken. Han har ett jobb att göra, och även om han inte kan alla namn på de 400 000 männen så har han ansvaret för att alla ska överleva (det vill säga att alla inte ska dö). Jag nämnde att filmen på många sätt handlar om alla de där männen, men det finns en slags provisorisk huvudperson vid namn Tommy (Fionn Whitehead), vars öde vi får följa. Chanserna är inte stora för att du vet vem Whitehead är, och han har en anonymitet som sätter fingret (ibland helt explicit) på att han är samma unga man vare sig om han är en av de som överlever eller en av de som dör.
Jag tänker inte – och på många sätt kan jag inte – berätta mer om dessa figurer, men de är del av Nolans narrativa pussel; männen på stranden, förklaras det inledningsvis, följer vi i en veckas tid. Mannen i båten följer vi i en dags tid. Männen i luften följer vi under en timmes tid. Nolans magitrick är att han klipper mellan dem, så att de alla delar filmens speltid. Det låter krångligt att förklara i ord, men medan Nolan sysslat med dessa narrativa nivåer tidigare så har de aldrig varit riktigt lika flytande och självklara som här. Det är lika fascinerande som tillfredsställande att se honom presentera en vecka, en dag och en timme och få dem alla att vara 105 minuter. I synnerhet när trådarna korsar varandra, och när de mynnar ut i en och samma flod, måste man tala om film som något organiskt, en levande tingest som andas och pulserar liv och rörelse.
Vilket tar oss till formatet. Jag har ofta talat om magin med analog film men när nu Dunkirk är fotad i 65mm, och går att se på analoga 70 mm-printar i åtminstone storstäderna, så kan jag bara hoppas på att fler får en chans att uppleva skillnaden. Min upplevelse av Dunkirk var oerhörd, men jag vet inte om den varit exakt lika stark på en vanlig, platt, digital biovisning. Pressvisningen inleddes med en slags skolresa upp till maskinrummet, där vår tappra skara kritiker och recensenter kunde lära oss att 70 mm motsvarar ungefär 17K på vanlig digital bios 2 eller 4K – eller mer pedagogiskt, det skulle kräva 42 BluRay-skivor för att spela Dunkirk med samma upplösning som i analog 70 mm-film.
Det kan bara beskrivas som magiskt, inte direkt verkligt; mer som ett enda pulserande av färger, ljus och mörker. När lamporna i salongen släcks är det som att du somnar, och när filmen börjar är det som att du börjar drömma. När filmen är slut och lamporna tänds vaknar du, alldeles som ur en djup sömn och en mystisk upplevelse som pågått någonstans i ditt medvetande.
Samtidigt kan filmens rent tekniska begåvning inte förnekas, oavsett vilken version man ser. Det är inte bara det att filmen är minutiös i sin scenografi, överväldigande i sina effekter och bombastisk i sitt minutiösa ljudarbete, det är att varje linje som Nolan drar går ihop för att skapa en större bild. Inte minst placeras vi i Dunkirk som vittnen, på en större nivå, mellan tid, rum, historia och nutid. Från olika perspektiv kan vi se oerhörda saker. Från höjden, ett sjunkande skepp på öppet hav. Från marken, ett stridsflygplan som dånar förbi uppe i luften. Vi är utanför skeppet när torpeden kommer och inuti det när det fylls med vatten. Vi ser hela processen som det tar för det att sjunka, liksom vi ser de hisnande 360-gradiga slagen i luften som om vi är fåglar som försöker flyga ikapp planen. Vi ser stora vyer, lika mycket som vi ser klaustrofobiska närbilder; vi ser det på hisnande avstånd och vi ser det i stinkande närbilder. Nolan har alltid varit mån om att äta alla kakor han behåller, och som sagt, Dunkirk är en film som ingen annan hade kunnat göra bättre.
En annan tillfredsställande aspekt av filmen är hur ärkebrittisk den är. Dunkirk är en storslagen krigsfilm, ja, men den är fjärran från den jänkarromantik som sådana ordalag påminner en om. Istället ligger den i själ, hjärta och blodomlopp närmare David Leans Havet är vårt öde eller Powell/Pressburgers Ett av våra bombplan saknas (båda 1942). Det var filmer som gjordes under kriget, och de var både idealistiska och patriotiska. Det är möjligt att Nolan, framför allt i de sista stunderna av filmen, antingen väcker denna nostalgi till liv, eller ifrågasätter den. Det är kittlande, även om det också bär hans bekanta känsla av ihåligt, tematiskt trickfilmande; detta är inte bara en magsugande krigsfilm, det är också en film som ”typ handlar om något viktigt, eller kanske inte”. Det är det närmaste Nolan kommer subtilitet – i denna hans tveklöst minst babbliga och kanske mest eleganta film – men det är också frågetecknet jag har, som gör att jag frågar mig själv om jag i framtiden kommer att sänka mitt betyg till någon mån, eller höja det hela vägen till ett mästerverk.
Hursomhelst är filmen fantastisk, både som filmkonst, filmteknik och som en vision av krig. Och som upplevelse är det inget annat än oförglömligt.
FREDRIK FYHR
*Jag har hört omtvistade påståenden om att det ska komma som en överraskning att Tom Hardy spelar piloten i filmen, men utan att mena mer med det så såg jag att det var han på en gång.
DUNKIRK
Originaltitel; land: Dunkirk; Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, USA.
Urpremiär: 13 juli 2017 (London)
Svensk premiär: 19 juli 2017.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 65mm/35mm, 70 mm, DCP/2.35:1, delv. 1:1, 70mm: 2.20:1., IMAX: 1.90:1. IMAX 70mm: 1.43:1.
Huvudsakliga skådespelare: Fionn Whitehead, Tom Hardy, Mark Rylance, Kenneth Branagh, Barry Keoghan, Tom Glynn-Carney, Jack Lowden, James D’Arcy, Cillian Murphy, Harry Styles, Adam Long, Michael Fox, Luke Thompson, Billy Howle, Harry Richardson, Damien Bonnard, Aneurin Barnard, Jochum ten Haaf, Johnny Gibbon, James Bloor, Callum Blake, Dean Ridge, Bobby Lockwood, Will Attenborough, Tom Nolan, John Nolan, Bill Milner, Matthew Marsh.
Regi: Christopher Nolan.
Manus: Christopher Nolan.
Producent: Christopher Nolan, Emma Thomas.
Foto: Hoyte Van Hoytema.
Klippning: Lee Smith.
Musik: Hans Zimmer.
Scenografi: Nathan Crowley.
Kostym: Jeffrey Kurland.
Produktionsbolag: Warner Bros, Syncopy, Dombey Street Productions, StudioCanal, Kaap Holland Film, ass. RatPac Dune Entertainment. delt. Canal+, Ciné+.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Storföretag, diverse produktionsbolag samt medie- och filmresursbolag (storfilm, multinationell euro-samproduktion, mellan-mainstream); krig, drama, action, panorama-intrig (variant).
Betyg och omdöme: Mycket bra film – scenografisk och visuellt minutiös iscensättning av den historiska tiden och platsen; briljant genomtänkt och sammansatt panoramaintrig; konsekvent och vattentät regi, inklusive personregi, ton och stil; tematiskt en kartläggning av alla möjliga typer av idéer man kan ha om krig, och berättad på ett sådant sätt att flera tematiska poänger aktiveras samtidigt, i samma stund som det mänskliga dramat också rör sig framåt (eller rättare sagt ikapp med sig självt). Filmen kan anklagas för att vara ett typ av effektsökeri, men det är mycket skickligt gjort, och inför just detta projekt faller regissörens tidigare visade tendenser på plats på allra bästa sätt.
3 svar på ”Dunkirk”