-
T-Bone Walker – Classics in Jazz (1954)
”Top shelf” är bara förnamnet på denna skarpa, kristallklara, i princip odödliga samling alster från 1954. T-Bone Walkers första studioproduktion – den kaxigt skruvade titeln är mer självklar än den kanske låter, för det är just enkelheten, den besynnerliga självklarheten som slår en mer än något annat (att det sedan paketeras som jazz, snarare än…
-
Hoola Bandoola Band – Garanterat individuell (1971)
Det är lätt att förstå varför Hoola Bandoolas debut blev så populär så fort – redan inledande Hemmet klargör att soundet såväl som inlevelsen helt och hållet matchar Woodstock-doftande hippieinlevelser från andra sidan kontinenten. Trots didaktiska texter fulla av domderande cirkelresonemang så finns det en äkta spel- och livsglädje i den här samlingen sånger, som…
-
Marta del Grandi – Dream Life (2026)
Jag är ganska säker på att italienska Marta Del Grandi faktiskt finns i verkligheten, men nog låter hela detta album som något man kan ha med i ett ”är det AI eller inte?”-quiz – presentationen är felfri och varje låt en utmärkt demonstration av vad den försöker vara. Frågan är bara varför eller vad som är…
-
Public Enemy No. 1 (L’Instinct de mort/L’ennemi public n°1, 2008)
Förutsägbar men väldigt sebar skildring av den franske gangstern Jacques Merine, som på 70-talet rånade mängder av banker, flydde från flera fängelser, kidnappade och rånade, hävde ur sig pseudoanarkistiska floskler, mördade 39 personer och skrev två bestsellers. Att ingen gjort en film om honom på denna storlek tidigare är ett mirakel, men här kommer ändå…
-
Wake Up Dead Man (2025)
Tredje Knives Out utspelar sig i ett litet kristet samhälle där en polemisk alt höger-präst (Josh Brolin) tas av daga på ett mystiskt sätt. Huvudmisstänkt är en ung präst (Josh O’Connor) som trots sin bakgrund som boxare med halvdant temperament försöker vara progressiv och storsint. Sydstatssnoken Daniel Craig blandar sig in i leken, efter mycket…
-
Jerry Goldsmith – Face of a Fugitive (1959)
Goldsmiths första fullängdsarbete (Black Patch) var utsökt – detta är hans andra titel, ett lekfullt och solitt om än långt mer rudimentärt ackompanjemang till en thriller i Jagad-stil. Aldrig så anonymt att man inte hör att det är Goldsmiths verk, dock – hör hur flera bärande fraser återkommer i Alien långt senare – även om…
