Kevin Bacon spelar halvinskränkt vardagsman som får sin tillvaro invaderad av andar efter att han blivit hypnotiserad; mer specifikt är det såklart ett sådant där ledset flickspöke som försöker få honom att reda ut hennes död. Åskådaren ligger rätt långt före karaktärerna i den här filmen, där David Koepps typiskt prydliga, välstrukturerade manus inte alltid […]
Fortsätt läsaPhantasm: Ravager (2016)
Den femte, och rimligen sista, delen i serien gjordes pö om pö under flera år, mest för att seriens fans så gärna ville ha en till film. Därmed inte sagt att filmen saknar föregångarnas verkshöjd, trots att auteuren Don Coscarelli bara skrivit manus här, ihop med regissören och tidigare samarbetspartnern David Hartman. Som vanligt hoppas […]
Fortsätt läsaSpecies II (1998)
Sjaskig uppföljare där utomjordisk gegga letar sig in i en astronaut efter en tripp till Mars – han blir en sexdriven värd för ett utomjordiskt monster, alltmedan Natasha Henstridge från ettan blivit genetiskt kopierad till en ”god” version. Hon är visserligen snyggare än Arnold, men hon får mest stå och stampa (ibland i slow motion) […]
Fortsätt läsaNatten har sitt pris (Near Dark, 1987)
En typisk vampyrberättelse omgjord till modern neo-western – huvudpersonen är en aningslös cowboy (Adrian Pasdar) som dras till tystlåten, ”ung” kringstrosande dam (Jenny Wright). Det är tyvärr mer bit i henne än han räknar med och snart är han insnärjd i hennes galna gäng vampyrer, vilka kör runt obygderna och har ihjäl folk i MC-ligiststil. […]
Fortsätt läsaPhantasm IV: Oblivion (1998)
Den utsagt sista filmen i serien tar vid direkt efter föregångaren, igen, och handlar på något sätt om att A. Michael Baldwin (den egentliga huvudpersonen) reser runt mellan olika dimensioner för att lösa ”mysteriet” med den ”långe mannen” och hans plan för världsherravälde. Reggie Bannister har fortfarande inget bättre för sin än att åka runt […]
Fortsätt läsaPhantasm III (1994)
Det tog ytterligare ett årtionde för Don Coscarelli att göra en till uppföljare och ändå tar denna vid exakt där föregångaren slutade. Inte för att det gör så stor skillnad för ”storyn” är fortfarande en sorts öppen tablå där ingenting och allt händer på samma gång. Glassbilschaffisen Reggie Bannister är mer av en huvudperson här, […]
Fortsätt läsaMumiens förbannelse (The Mummy’s Curse, 1944)
Universals sista Mumien-film utspelar sig utan förvarning i Louisianas träskmarker, där Lon Chaney Jrs mumiemonster Khanis vaknar för att återfå sin reinkarnerade prinsessa (Virginia Christine) som vandrar runt utan att veta vad som är upp eller ner. En stundtals stämningsfull b-film med ett par behjärtansvärda prestationer; definitivt en uppryckning efter förra sömnpillret Mumiens ande, men […]
Fortsätt läsaMumiens ande (The Mummy’s Ghost, 1944)
Universals tredje fristående uppföljare till Mumien vaknar, efter Mumiens grav – Lon Chaney Jr är i princip Karloff här, halvdant styrd av faraoprästen John Carradine, medan en modern pöbel ger sig ut på jakt. Enormt torftig intrig, ebarmliga skådespelarprestationer och utdragna scener enbart filmade med dag-som-natt-filter. Mer c än b-film.
Fortsätt läsaDen osynlige mannens hämnd (The Invisible Man’s Revenge, 1944)
Universals fjärde och sista fristående uppföljare till Den osynlige mannen är enbart rutiner. Osympatiske Jon Hall har mördat ett par människor och tvingar professor (John) Carradine att göra honom osynlig. Hans mål är att lägga vantarna på en massa pengar… detsamma gällde för Universal. Också med Gale Sondergaard. Regi av Ford Beebe, som spottade ur […]
Fortsätt läsaThe Curse of the Cat People (1944)
Melankolisk julberättelse, en väldigt löshängande uppföljare till Rovdjurskvinnan och opportunistiskt fellanserad som en skräckfilm. Kent Smith och Jane Randolph är Norman Rockwell-föräldrarna som bekymrar sig över den ensamma dottern (Anne Carter) som lever i låtsasvärldar och efterhand trollar fram en feliknande låtsasvän (Simone Simon) som ser ut precis som pappans döda ex-fru. Intrigen lider en […]
Fortsätt läsa