fredrik fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

  • Småstadsdomaren (Judge Priest, 1934)

    Konfederationsromantisk americanasåpa av John Ford om snälldum domare (Will Rogers) som medlar fred både i den hetlevrade rättssalen och i sitt eget hem, där hans unge son vill gifta sig med grannflickan, vilket familjens inskränkta mamma ogillar. Denna film, som rör sig fram och tillbaka mellan konfederationsnostalgi och progressivitet, är något sorts försök att närma…

  • Följ med oss till Honolulu (Sons of the Desert, 1933)

    I vad som sägs vara Helan och Halvans bästa långfilm lyckas de lura i sina fruar att de ska på hälsokur medan de i själva verket sticker på konvention med sin frimurarliknande orden. Situationskomedin som följer är rätt tam, men jargonen flyter som vatten och slapstickscenerna är minutiösa. Humorn har åldrats på udda sätt –…

  • Footlight Parade (1933)

    1933 års tredje megamusikal koreograferad av Busby Berkeley, efter 42a gatan och Gold Diggers 1934. Här spelar James Cagney showskapare som söker lyckan i en showbusinessvärld som börjat gå från scenshower till talfilmer. Hans lösning blir att iscensätta ”prologshower”, dvs shownummer som framförs mellan filmerna, men finner snart att det blir en kamp mot klockan…

  • Gold Diggers 1934 (Gold Diggers of 1933)

    Ett uppriktigt försök av koreografen Busby Berkeley att överträffa klassikern 42:a gatan året innan. Denna handlar om fattiga och bokstavligt talat hungriga körflickor som dras med i ett projekt att mitt i depressionseran göra en show om… tja, fattiga och hungriga körflickor i depressionseran. Upptakten är fängslande men tappar en del lyster när aristokraten Warren…

  • C i uppförande (Zéro de conduite : Jeunes diables au collège, 1933)

    Jean Vigos klassiker om pojkar på internatskola som gör uppror, skildrad med lika delar naivism, romantik och surrealism. En vimsig men livligt inspirerad serie sekvenser som leker med perspektiv, fantasi, verklighet och diverse filmtekniker – efter årtionden av impressionism framstod denna både tekniskt och filosofiskt råa film som ett absurt skämt för många franska kritiker;…

  • Lady Lou (She Done Him Wrong, 1933)

    Mae West hade skapat rabalder på Broadway när hon spelade promiskuösa divan Diamond Lil i en pjäs som var så uppseendeväckande att hon vid olika tillfällen arresterades för osedlighet; detta är filmversionen, där hon gungar runt på en bar och raggar upp en moralens förkämpe (Cary Grant) eftersom hon föredrar att äta upp alla män…