Ett uppriktigt försök av koreografen Busby Berkeley att överträffa klassikern 42:a gatan året innan. Denna handlar om fattiga och bokstavligt talat hungriga körflickor som dras med i ett projekt att mitt i depressionseran göra en show om… tja, fattiga och hungriga körflickor i depressionseran. Upptakten är fängslande men tappar en del lyster när aristokraten Warren William dyker upp, och intrigen slingrar in sig i en rudimentär förväxlingskomedi; det spelar ingen nämnvärd roll, å andra sidan, eftersom höjdpunkterna är shownumren, som inledande ”We’re In The Money” med Ginger Rogers iklädd mynt (jo) och sjungandes på rövarspråket och ”Shadow Waltz”, framförd i mörker och helt och hållet upplyst av självlysande fioler. Minst sagt stjärnspäckad men det är relativa doldisen Joan Blondell som skiner starkast och är genuint gripande som ”enkla” flickan som motvilligt faller för rik äldre man. Regi av Mervyn LeRoy, också med Dick Powell, Ruby Keeler, Aline MacMahon, Guy Kibbee och Ned Sparks.
Kommentarer