Mae West hade skapat rabalder på Broadway när hon spelade promiskuösa divan Diamond Lil i en pjäs som var så uppseendeväckande att hon vid olika tillfällen arresterades för osedlighet; detta är filmversionen, där hon gungar runt på en bar och raggar upp en moralens förkämpe (Cary Grant) eftersom hon föredrar att äta upp alla män hon får syn på. Finkan är full av hennes gamla ex, bland annat en särskilt ful typ som tyvärr rymmer och försöker göra livet surt för henne. Men glöm storyn, förstås, detta är mest en ursäkt för att se West leverera tre dussin one-liners och ett par klatschiga sångnummer. Blev en enorm succé och har blivit ihågkommen som Wests bästa film – det kan mycket väl vara hennes jämnaste och mest genomarbetade, trots ett dinglande tunt intrigybygge; förbluffande mycket kan faktiskt rymmas bara på en timmes speltid. Kul att se Grant med tidig leading man-karisma.