Kategori: Filmloggen
-
Drömsheriffen (Follow that Dream, 1962)
Mesig familjefilm där Elvis är del av en nomadfamilj i någon sorts Disney-version av Vredens druvor. Oavsiktligt surrealistisk inledning, när de får soppatorsk på en avstängd väg och bosätter sig på en strand där de efterhand skapar fiskeverksamhet. På något sätt blir Elvis sheriff och får tampas med såväl gangsters och byråkrater, alla som har…
-
Moana, solens son (Moana, 1926)
Robert Flahertys ”uppföljare” till legendariska dokumentären Nanook, köldens son skildrar livet på en polynesisk ö genom titelpersonen och hans familj. Minst sagt bildskön och behaglig, med samma problematiska poesi som i Nanook och generellt sett en känsla av att man ser på 99% fiktion, om än gjort genom verklighetens stoff. De sublima bilderna är omöjliga…
-
Le brasier ardent (1923)
Udda stumfilm som börjar med en utstuderad och komiskt lång drömsekvens som stjäl showen från resten av filmen. Därmed inte sagt att intrigen är tråkig – filmen handlar om en välbeställd man som efter att ha bråkat med sin fru går till ett hemligt sällskap som tydligen sysslar med att skicka agenter till olyckliga respektiven…
-
Bamse och dunderklockan (2018)
Tredje reboot-Bamsen, i vilken Bamse får slut på dunderhonung och Skalman och Katten Jansson måste resa till en avlägsen ö för att hämta mer ”dunderklockor”, samtidigt som lömske räven Reinard låtsas bli hjälte för att vinna Brummelinas gunst och spela ut Bamse. Lättsett men rätt så generiskt, mestsadels avbetandes idéer troligen kläckta runt ett manusbord…
-
XX (2017)
Tunn antologi skräckfilmer, direkt saluförd som ett sorts kvoteringsprojekt till för att premiera kvinnliga filmskapare och ge dem mer utrymme i skräckgenren. Denna instrumentella funktion kan ha något att göra med att berättelserna i själva ofta känns som efterhandskonstruktioner – storyn om en pojke som svälter sig själv är osannolik och platt i sina försök…
-
Den siste mohikanen (Last of the Mohicans, 1992)
Mustig om än lite lösryckt nytagning av James Fenimore Coopers äventyrsklassiker. Daniel Day-Lewis spelar Hawkeye, en hunkig hedersman som sveper engelsk adelsdam (Madeline Stowe) av fötterna medan fransmän och britter strider om mark på 1700-talets amerikanska kontinent. Allt ser grannt ut, är påkostat på helt rätt sätt, dessutom ypperligt välspelat och berättat med flyt –…
-
Blue Hawaii (1961)
Elvis gjorde ett par hyggliga filmer i slutet av 50-talet men snart tvingade hans manager in honom i en radda karaktärslösa romkoms och detta är en av dem. Av någon anledning är han särskilt osympatisk här, i rollen som bortklemad rikemansson som hänger i Hawaii efter militärtjänsten. Extremt tunn story i standard tonårssåpastuk, ej upplivad…
-
En yankee med takter i (G.I. Blues, 1960)
Medioker Elviskomedi där man vill slå mynt på hans år i armén – här är han munter lumpare i Västtyskland som dras in i sedvanligt romkom-trassel med tysk dansös (Juliet Prowse). Hennes burleska ballerinanummer är bland det mer minnesvärda inslagen i filmen – ett annat udda ögonblick är när ett Elvisnummer avbryts med att en…
-
Rien que les heures (1926)
Sublim storstadssymfoni, eventuellt den första film som självmedvetet använde sig av konceptet, där Paris skildras från morgon till kväll genom en serie vinjetter som alla på olika sätt speglar emotionell utsatthet – vi lär oss genast att detta inte är en skildring av societetens galor eller söndagspromenader; detta är arbetare som sliter, dricker, dockor som…
-
King Creole (1958)
Ambitiös men rörig Elvisfilm där han introduceras som strulig yngling i James Dean-stuk vars heder ställer till det i skolan medan han försöker leva upp till sin pappas krav, hålla sig borta från lokala gangstern Walter Matthau och driva mellan en oskuldsfull skolkamrat och en medelålders prostituerad. Mitt i allt detta finnes naturligtvis också många…