Robert Flahertys ”uppföljare” till legendariska dokumentären Nanook, köldens son skildrar livet på en polynesisk ö genom titelpersonen och hans familj. Minst sagt bildskön och behaglig, med samma problematiska poesi som i Nanook och generellt sett en känsla av att man ser på 99% fiktion, om än gjort genom verklighetens stoff. De sublima bilderna är omöjliga att värja sig mot dock och sammanställningen är i det närmaste perfekt – spelades in på Samoaöarna i två års tid och man kan verkligen se hängivelsen i resultatet. Hittas vanligen i en nyutgåva från 1980 (Moana with Sound) där Flahertys dotter Monica reste tillbaka till ön för att samla på ljud, vilket sedan resulterade till ett nytt ljudspår åt filmen.