Sublim storstadssymfoni, eventuellt den första film som självmedvetet använde sig av konceptet, där Paris skildras från morgon till kväll genom en serie vinjetter som alla på olika sätt speglar emotionell utsatthet – vi lär oss genast att detta inte är en skildring av societetens galor eller söndagspromenader; detta är arbetare som sliter, dricker, dockor som tappas ner i rännstenens vattenforsar, hemlösa som sover på gatan, döda katter och diverse exempel på metaforisk surrealism (som när en biff på en tallrik dubbelexponeras med ett djur som slaktas på öppen gata). Dokumentärt material blandas med ett par narrativa iscensättningar – det hela är väldigt mångsidigt och kreativt, om än lite i plottrigaste laget om man jämför med t.ex Berlin, storstadssymfoni från året därpå. Å andra sidan är dessa två filmer utmärkta exempel på vitt skilda idealismer – den franska filmen är full av krusiduller, den tyska är konkret och solid. Även sevärd som exempel på den kortvariga, förbisedda franska impressionismen som i sin tur inspirerade den tyska expressionismen.