”Folk mĂ„ste frĂ„ga dig om Charles Bronson hela tiden.”

SÄ sa en amerikansk metrojournalist, pÄ allvar, till Liv Ullmann (kÀlla).

”Ingen” svarade hon. ”Ingen har nĂ„gonsin, fram tills nu, frĂ„gat mig om Charles Bronson. Jag tror ingen kĂ€nner till den filmen.”

Indeed! Det hĂ€r Ă€r inte frĂ„ga om en aktris med renommĂ© som vill sopa under mattan mindre glamorösa delar av CV:t – hon sĂ€ger nog bara som det Ă€r. Vem fĂ„r för sig att frĂ„ga Liv Ullmann, 75 bast vid tillfĂ€llet och mitt uppe i PR-kampanjen för sin Fröken Julie, om hur det var att jobba med Kalle Bronson under inspelningen av Iskalla nerver, en helt rimligt bortglömd thriller frĂ„n 1970? Jag Ă€lskar journalistens mage.

Bronson var inte sĂ„ trevlig, tydligen. Livs dotter fick inte leka med hans barn. ”HĂ„ll din unge för dig sjĂ€lv!” hade han morrat med sin litauiska beska.

Det överfördes kanske bra till filmen, dÀr han spelar en hygglig fiskare som visar sig ha ett vÄldsamt förflutet. Liv Ullmann spelar hans intet ont anande fru som dras in i vÄldsamheterna nÀr hans gamla ovÀnner knackar pÄ för att krÀva ut lite hÀmnd. Hon Àr verkligen nojig och tjatig och han Àr verkligen trött och blasé. NÀ, det Àr inte Scener ur ett Àktenskap men de tvÄ kÀnns faktiskt (högst otippat) som ett gift gammalt par. Hon ogillar att han vÀnstrar med en annan, men han hymlar inte om saken, och hon Àr tacksam nÀr han knÀcker nacken pÄ den första inbrottstjuven.

Exakt hur allt det hĂ€r kommer sig Ă€r inte sĂ„ noga – storyn bygger pĂ„ en bok av Richard Matheson, ”Ride the Nightmare”, som senare verkar ha inspirerat Cronenbergs A History of Violence (2005). HĂ€r Ă€r Bronson lite mer som Bogart i Att ha och inte ha (1944), eftersom han kör sin fiskarbĂ„t och försöker lura skurkarna frĂ„n roderlĂ€ge. Trots att Matheson var amerikan och regissören britt (Terence Young, mer specifikt, 007:s gamle gudfar) sĂ„ kĂ€nns hela filmen pĂ„tagligt fransk. Det var en fransk-italiensk samproduktion, den Ă€r filmad i Frankrike och den pĂ„minner stundtals om gamla noirklassiker som PĂ©pĂ© le moko (1937) eller HĂ„let (1960).

FransmĂ€nnen Ă€lskade av nĂ„gon anledning Bronson (kanske för att han passade bra i basker?) och kanske den europeiska prĂ€geln förklarar filmens rollista. Förutom Ullmann sĂ„ Ă€r James Mason med pĂ„ skutan som storskurk med Texasaccent, och en joker i leken Ă€r den oefterhĂ€rmlige Luigi Pistilli som en extra bister lönnmördare med peddovarning i blicken. Förr eller senare kommer nĂ„gon skjuta nĂ„gon, det Ă€r allt vi kan vara helt sĂ€kra pĂ„; Mason hĂ„ller Bronsons fru och barn gisslan men han fĂ„r tyvĂ€rr en kula i buken och för varje scen som gĂ„r blir han mer och mer lik en zombie i en Romerofilm. ”Tieeen pints ’a blooood” finns det i en mĂ€nniskokropp, förklarar han stönande, och han förlorar ”fĂ„Ă„ paints ’n hour!” (Han har en trofĂ©fruga som spelas av Jill Ireland ocksĂ„, men det Ă€r inte sĂ„ otippat eftersom hon var gift med Kalle B och hĂ€ngde med honom som en skugga).

Det Àr ganska utdraget och det hÀnder inte sÄ mycket, men sÄdana smÄ detaljer Àr charmiga och gör mödan vÀrd. Ett annat hÀrligt ögonblick Àr nÀr hÀlften av rollistan sitter inklÀmda i en Opel och Liv, med dottern i knÀt, utan att tveka tÀnder en cigg (!) Som om inte det var nog startar hon mot slutet en skogsbrand för att komma undan den mordiske Luigi, som jagar henne med bössan i hand. AllemansrÀtten gÀller inte i Frankrike!

Men det ska sÀgas, ocksÄ, att Terence Young var en regissör med ganska mycket krut i bagaget, sÄ han visste hur man ökade trycket nÀr det gÀllde. Man vet vem man har att göra med nÀr filmens final Àr en biljakt; en finfin sÄdan, dessutom, dÀr Bronson rattar den dÀr Opeln genom Grasse, ut pÄ de dÀr slingriga vÀgarna, jagad av tvÄ polismopedrar. Det osar brÀnt gummi av klassisk Hal Needham-kaliber och det finns ett par scener till efter det, men det Àr inte dem man minns. Till den mÄn man nu minns nÄgot av den hÀr filmen. Oh well.

FREDRIK FYHR