-
Wake Up Dead Man (2025)
Tredje Knives Out utspelar sig i ett litet kristet samhälle där en polemisk alt höger-präst (Josh Brolin) tas av daga på ett mystiskt sätt. Huvudmisstänkt är en ung präst (Josh O’Connor) som trots sin bakgrund som boxare med halvdant temperament försöker vara progressiv och storsint. Sydstatssnoken Daniel Craig blandar sig in i leken, efter mycket…
-
Jerry Goldsmith – Face of a Fugitive (1959)
Goldsmiths första fullängdsarbete (Black Patch) var utsökt – detta är hans andra titel, ett lekfullt och solitt om än långt mer rudimentärt ackompanjemang till en thriller i Jagad-stil. Aldrig så anonymt att man inte hör att det är Goldsmiths verk, dock – hör hur flera bärande fraser återkommer i Alien långt senare – även om…
-
Löjliga familjen (It’s a Gift, 1934)
En av W.C. Fields mest framgångsrika komedier där han är oändligt utled butiksägare med oändligt tjatig fru (Kathleen Howard) som efter ännu en oändligt hopplös dröm om en drägligare tillvaro ger sig av på en något mindre oändlig bilresa till Kalifornien. En nyinspelning på stumfilmen Mannen som gör vad som faller honom in från 1926 och/men…
-
Fången n:r 53 (A Cottage on Dartmoor, 1929)
Visuellt imponerande, stämningsfull och typiskt expressionistisk sen stumfilm som tar en enkel thrillerpremiss och skapar ett suggestivt kalejdoskop av det. Huvudpersonen är en hotfullt trånande barberare (svenske Uno Henning) vars olyckliga kärlek till kollegan Norah Baring leder honom och andra till mycket fördärv. Filmen börjar med att han rymmer från fängelset och flyr på engelska…
-
Hank Williams – Moanin’ the Blues (1952)
Med ”moana” menar Hank kväka, eller något liknande. Moanin’ the Blues är verkligen vad de medelålders kidsen kallar top shelf, missförstå mig rätt, men det går att göra sig lustig över denna varierade samling hjärtesorgsklassiker, punkterade av Hanks knastriga ylande, hulkande, joddlande (jo) och kvackande. Varje låt sitter där den ska! Allt som saknas är en cover…
-
Tisdag 10/3 2026
musen äts av katten, katten körs på av bilen, bilen skrämmer musen, musen äter kattenvi vill säga harmoni, ömsesidigtsom om språket hela tiden söker besjälas av något utanförspråket en öde ö, varje formulering en flaskposten otillfredsställd känsla av att språket aldrig riktigt kan bli till,att orden bara är skisser för vad de vill betydade ramlar…
