Joel Spira träffar Veronica Maggio i Paris och blomstrande romantik uppstår, fram till dess att hon mystiskt försvinner och han börjar leta sig till fördärvet efter henne. Detta är pitchen i denna i övrigt oformulerade film som saknar någonting ordentligt att ta på – man anar ett mindervärdeskomplex hos regissören Andreas Öhman som verkar behärska en enda sak (montage och klipprytm) så pass bra att han försöker dränka den undermåliga berättelsen i omkullkastad kronologi och diverse snabba svisch, så att vi inte ska kunna titta för länge på vad som i verkligheten är extremt bristfällig dramatik. Spira och Maggio ska föreställa vara stormförälskade, men de beter sig som två stela amatörer som nyss tvingats upp på en scen tillsammans, och inget blir bättre av att deras rollfigurer totalt saknar personlighet. Den visuella stilen håller uppe tempot ett tag – likaså alla biroller som gestaltas av skådespelare som visar upp precis det naturalistiska flyt som huvudpersonerna helt saknar – men filmen överskattar grovt sin narrativa idé och eftersom den aldrig hittar något tematiskt eller psykologiskt drivande blir den till sist väldigt tjatig och amatörmässigt utdragen. Fick dock mängder av Guldbaggenomineringar, vilket säger en hel del om hur svensk film mår anno 2025.
Lämna ett svar