Neve Campbell håller stilen i denna stressade och rätt billiga sjua i serien, resultatet av en stissig produktion som blev till på grund av helt fel orsaker. Sidney Evans, fd Prescott, attackeras återigen av den sedan länge ikoniserade Ghostface-mördaren och den här gången verkar det som att fler är i farten på en och samma gång. Nya, gamla och nygamla figurer figurerar som sig bör medan rutinerna famlar sig framåt utan mycket till spänning eller sammanhang. Starkaste kortet är huvudpersonens relation till tonårsdottern (Isabel May), ett förvånansvärt övertygande samspel drivet av Campbell och Kevin Williamsons genuina förståelse för karaktärerna. Denna lilla Ömhetsbevis-liknande ö lyckas inte påverka den godtyckliga slasherkonstruktionen som omringar, även om man är frestad att se den som kompensation för den mest patetiska ”demaskeringen” hittills. Istället blir filmen inte mer minnesvärd än en hygglig b-film av sitt slag, även om den är över medel sett i förhållande till 2020-talets skräckfilmsuppföljare, nyinspelningar och ”legacy sequels” etc.
Lämna ett svar