Fury

Regi: David Ayer

Fem soldater i en pansarvagn skjuter mot andra pansarvagnar, och dödar nazister, under andra världskriget.

Krig och våld är fel och dumt – en film som romantiserar krig och våld är därför också fel och dum. Fury är en tinnitus-framkallande actionfilm förklädd till en ”Krig Är Helvete”-moralkaka som ändå är mest intresserad av att grotta ner sig i sargade kroppar och högar av lik – Hjältarna skriker ”Die Nazi Bastards!” medan de pepprar ihjäl folk genom sina pansarvagnsrutor, ungefär som om de spelar ett Medal of Honor-spel eller så.

Det är på många sätt Fury inte fungerar, men detta är kanske det mest centrala. Den bygger på idén att det finns ära och storhet i att döda och dödas på slagfältet, för sitt land eller för en sak. Men filmen innehåller bara grått elände; ett inferno av lervälling, bortsprängda huvuden och Wilhelmskrik. Inte en gnutta ära och heder finns i filmen. Amerikanerna dör lika meningslöst som nazisterna dör. De som offrar sina liv genom krigföring gör samma sak som al Qaida, och de som i krig ger sig på civila gör samma sak som IS.

Det är faktiskt möjligt att regissören och manusförfattaren David Ayer också tycker det – och att det är vad Fury egentligen handlar om – men jag tror inte det. Brad Pitt spelar huvudrollen – Don ”Wardaddy” Collier, en trött men förstås inte ett dugg svag ledare för sina boys i pansarvagnen med samma namn som filmen. Hans jobb är att döda nazister, säger han, vilket har lett till helt onödiga jämförelser med Inglourious Basterds (2009) som var en underhållande film med mycket humor.

Fury är en tråkig film utan humor. Filmen börjar som en stereotyp gammal andra världskriget-Western som Tolv fördömda män (1967) och hade gott och väl kunnat fortsätta på det spåret. Karaktärerna heter saker som Wardaddy, alltså, samt Coon-Ass och Gordo och eftersom en av dem är mexikan (Michael Peña) måste hälften av hans repliker innehålla ord som ”puta madre” och ”cabrón”.

Vår andra huvudperson är en harig yngling vid namn Norman (Logan Lerman), som förstås aldrig sett krig men som nu naturligtvis måste lära sig om krigets fasor när han blir en av Fury-tankens fem inneboende. Ja, Fury-tanken är lite grann som en grabblya. ”This is my home” säger Wardaddy (Pitt) och klappar sentimentalt på sin maskin. Yee-haa.

De tuffar iväg genom en alldeles för lång – och praktiskt taget intriglös – film, med ett generiskt uppdrag som går ut på att slå ut fiendepositioner ”här och där” på kartan. Ni vet, scenen där befälen har en karta som de pekar på, så man förstår att åtminstone de förstår vad som ska göras och vart.

Det leder till diverse högljudda stridsscener där pansarvagnar långsamt skjuter mot varandra tills en maskin är utslagen. Därefter skjuter hjältarna ihjäl de nazister som överlevt. Alla nazister dör. Det är tufft, men det är krig. Så tuffar hjältarna vidare på gröna ängar täckta av lera, lik och blod. Allt som saknas är scener där någon visslar Yankee Doodle Dandy.

Jag hade inte varit helt emot det. Hade Fury varit en sådan film hade jag gillat den. Lite underhållande Andra världskriget-kitsch har ingen dött av. Istället känner filmen sig manad att ta på sig ett stort moraliskt ankare och ramla in i en alldeles för långdragen mittendel där frågor ställs om civilisationen, människans möjlighet till godhet och krigets fula natur.

Spåren av en bättre film finns här. Vi inser att Brad Pitts karaktär inte är så ball som han utger sig för att vara – Han gör en hel del vidriga saker, med ett stoneface som han tar på sig för att han är ledaren; för varje vidrig sak han gör måste han gå och hämta andan och andas tio djupa andetag när ingen ser.

Sättet han försöker skola den gröna nykomlingen, som efterhand får det tragiska smeknamnet Machine, är också ganska intressant; den onda fadern möter den rättrådige sonen. Och på tal om rättrådighet är Shia LeBeouf riktigt bra som läkarsoldaten vid namn Bible – för att han kommer från södern och är religiös, osv. Om LeBeouf inte gör bra ifrån sig i den här rollen så imiterar han åtminstone ett bra porträtt. Han tar sig själv på stort allvar, hursomhelst, men det är möjligt att det är mödan värt. Kanske är han faktiskt begåvad.

Det stora symboliska partiet av filmen är en oväntad scen där Norman och Wardaddy-Don äter frukost med två tyska kvinnor. De försöker upprätthålla någon slags civiliserad heder och visa tilltro på mänskligt värde men naturligtvis vet vi från början att krigets fulhet kommer bryta sig in och förstöra alltihop. Det finns bra dramatik där någonstans, men det är en klyschig scen som håller på absurt länge.

Och till vad för nytta vet jag inte. Om du sett trailern har du redan räknat ut att filmens final är en stor krigsscen där fem man slåss mot en SS-pluton på 300 man. Det är ungefär lika realistiskt som Rambo, och ungefär lika långt bort från idéerna om att krig vore något tragiskt – vilka snarare blir pretentiösa här. Filmen är ju i slutändan inget annat än en bullrig, påkostad pojkdröm av våld och död i surround-ljud. Meningen med slutet, och poängen med filmen, förblir dunkel.

David Ayer är en regissör med mycket krut och testosteron i sig. Han har tidigare skrivit manus till Training Day, regisserat den fängslande End of Watch och den usla Arnold-rullen Sabotage. En sak Ayer alltid varit bra på är shakycam – han har faktiskt, i sina filmer, använt handhållen kamera och närgånget foto på ett sätt som på olika sätt skapat realism och närvaro.

I Fury har han dock samarbetat med en etablerad filmfotograf (Roman Vasyanov) och resultatet har blivit mediokert. Etableringsbilderna, och vyerna över slagfälten, ser snygga ut på det där Rädda menige Ryan-sättet men fotot och klippningen i stridsscenerna är en besvikelse; både insidan av pansarvagnen och kaoset som är krigsscenerna består av tråkiga serier av närbilder där vi aldrig får en känsla av att vi är där. Någon kastar en granat och i nästa klipp exploderar något, någonstans. Vi ser inga avstånd, får inga proportioner, bilderna är bara fula och trånga. Det är förvånande att en actionregissör som Ayer inte förstår sådana fundamentala regler när till och med en mindre prestigefylld, och mer ostig, film som Lone Survivor överträffar Fury med råge.

Det bor en bra film inuti Fury men Ayer får inte fram den och Brad Pitt gör ingen skillnad. Det är en film som alienerar och förvirrar åskådaren både med sitt fula bildspråk och sin kluddriga moral. Det enda den garanterat ger är egentligen huvudvärk.

FREDRIK FÜHRY

 

*

FURY

Originaltitel, land: Fury, USA/Storbritannien/Kina.
Urpremiär: 15 oktober 2014 (Jamaica).
Svensk premiär: 24 oktober 2014.
Speltid: 134 min. (2.14).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 4K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Brad Pitt, Logan Lerman, Shia LeBeouf, Michael Peña, Jon Bernthal, Jim Parrack, Brad William Henke, Kevin Vance, Xavier Samuel, Jason Isaacs, Anamaria Marinca, Alicia von Rittberg, Scott Eastwood.
Regi: David Ayer.
Manus: David Ayer.
Producent: David Ayer, Bill Block, John Lesher, Ethan Smith.
Foto: Roman Vasyanov.
Klippning: Jay Cassidy, Dody Dorn.
Musik: Steven Price.
Scenografi: Andrew Menzies.
Kostym: Anna B. Sheppard, Owen Thornton.
Produktionsbolag: Columbia Pictures, QED International, LStar Capital, Le Grisbi Productions, Crave Films, Huayi Brothers Media.
Svensk distributör: Sony Pictures.