Regi: John Madden
The Debt är en ganska utmärkt Kalla kriget-thriller, förutsatt att man uppskattar genren; karga och grådaskiga spiondraman med allvarliga människor som pratar entonigt om en intrig som man ramlar ut ur om man inte lyssnar på vad som sägs. Den är inte i nivå med Spielbergs Munchen eller bioaktuella Tinker Tailor Soldier Spy (skulle jag tänka mig, jag har inte sett den) men den kan jämföras med dom filmerna ändå; den sistnämnda filmens manusförfattare har varit med och skrivit manus till den här filmen och likt Spielbergs film bygger den i kärnan på mänskliga karaktärer i omänskliga omständigheter. Manuset innehåller åtminstone en riktigt oväntad vändning, och intrigen har åtminstone en riktigt spännande sekvens som skildrar ett snårigt uppdrag innefattandes en medvetslös kropp, två skåpbilar, flertalet tåg och undvikande av vakter, allt under tidspress. Mer kan man inte önska av en sån här film.
Filmen vecklar ut sin intrig på ett skickligt och rätt ovanligt sätt. Den börjar med att förklara ett uppdrag i det Sovjetstyrda Östberlin år 1965 som utfördes av tre Mossad-agenter. Vår nutid är dock 1997, och Helen Mirren är en av agenterna som, 30 år senare, hedras av sin dotter i en ny bok om uppdraget, som gick ut på att spåra upp en nazistförbrytare. Inte förrän efter ett tag börjar det gå upp för åskådaren att filmen rör sig på åtminstone tre olika plan; uppdraget från 1965, nutiden 1997 och uppdraget som det faktiskt gick till… för allt är inte vad det ser ut att vara och under ytan på prestigen finns berättelsen om vad som verkligen hände i Östberlin trettio år tidigare.
I den berättelsen är dom tre agenterna gestaltade av Jessica Chastain, Marton Csokas och Sam Worthington. Nazistförbrytaren (Jesper Christensen) de har för avsikt att kidnappa och föra till Israel är en läkare som numera jobbar som gynekolog (Christensen har alltid dessa tacksamma roller)… I takt med att uppdraget går som planerat, och han blir deras fånge, och i takt med att det inte går som planerat, och agenternas chefer överger uppdraget, blir hans kusligt påtagliga resonemang extra psykande för dom. Han har ingen ångest över sina krigsbrott och anser att judarna förtjänade att dö. Dom försvarade sig ju inte, menar han, fastän dom var flera hundra mot fyra eller fem. Den starkaste överlever, lyder som bekant resonemanget. Ännu kusligare blir han när han förstår att de tre agenterna som kidnappat honom inte är så starka som dom själva tror, och han utnyttjar snabbt den kärleksintrig som pågår mellan dom; själva är dom är så upptagna med sitt uppdrag att dom knappt märkt att de fått en relation till varandra.
Filmen är en nyinspelning på en israelisk film kallad Ha-Hov från 2007, som jag inte sett, och manuset skrevs av en osannolik trio; Peter Straughan ligger bakom Tinker Tailor Soldier Spy och The Men Who Stare at Goats och han känns i sammanhanget självklar; mindre uppenbara medarbetare på manuset är Matthew Vaughn och Jane Goldman som skrev manus till den jämförelsevis värdelösa, men hopplöst populära, Kick-Ass (som Vaughn också regisserade). Jag har ingen aning om hur manuset tagit sin slutgitiga form, men i vilket fall som helst är regin av John Madden (Shakespeare in Love) tillräckligt stabil för att göra filmen spännande och sevärd , trots vissa brister.
Bristerna har främst att göra med vad som inte finns i filmen, snarare än vad som finns. Karaktärerna är egentligen väldigt intressanta – där de befinner sig 30 år efter sitt uppdrag är dom skuldtyngda och sargade, långt ifrån en hoppfull tillvaro och förstörda, inte så mycket av kriget i sig som av självföraktet och besvikelsen i att inte ha kunnat delta i det som det var tänkt från början. Men den berättelse som utspelar sig på 90-talet får inte riktigt samma tyngd och trovärdighet som den som utspelar sig på 60-talet. Man förstår hur karaktärerna måste känna, men filmen tar inte tid på sig att visa det. Filmen är drygt två timmar lång, men den hade inte skadats av att vara en halvtimme längre. Kan Transformers 3 vara två timmar och fyrtio minuter, förstår jag inte varför den här filmen inte skulle kunna vara det.
Eftersom filmen inte lyckas förmedla precis allt den har att förmedla blir upplösningen otillfredsställande. Jag ska inte avslöja den, men jag kan säga att den är ganska platt och ospektakulär och inte lika stark för åskådaren som för karaktärerna. Men den skulle ha fungerat hela vägen ut om den hade varit längre, och tagit sig tiden att verkligen dra linjen mellan Helen Mirren och Jessica Chastain som spelar samma karaktär men den äldre röker och den andra har ännu inte börjat. Filmen lägger ut sådana hintar men plockar aldrig riktigt upp dom.
Ändå är filmen så pass välgjord och spännande att den är sevärd för fans av såna här filmer (Jag misstänker att alla som inte är det vet vilka de är). Inte minst är den otroligt välspelad; varenda roll är gestaltad av ett felfritt och helt tillfredsställande framträdande sånär som på den fascinerande missen att låta Marton ”Mumien” Csokas spela Tom Wilkinsons karaktär som ung; Csokas, som sällan fått värdiga roller, är riktigt bra men han är inte ett dugg lik Tom Wilkinson; däremot är han slående lik en ung Ciarán Hinds, vars rollfigurs ungdom dock gestaltas av Sam Worthington… som i sin tur borde vara Tom Wilkinson. Jag har ingen aning om hur dessa kort blev felvända, men tack och lov spelar det inte så stor roll.
Mycket som är bra i The Debt har att göra med stämning och spänningsuppbyggnad, framför allt i mittendelen av filmen som är filmens helt klart starkaste sträcka. Den täta Östberlinska atmosfären i 60-talssekvenserna är så effektivt skildrade att filmen faktiskt fungerar som en slags kusin till den uppmärksammade DDR-skildringen De andras liv, även om den filmen utspelade sig tjugo år senare än den här. Det öppnar också för vissa historiska frågetecken. Antingen hände inte mycket under dessa tjugo år eller så är vår estetiska föreställning av Östberlin, så att säga, grundmurad.
FREDRIK FYHR
The Debt släpps på DVD 25/1.
Ett svar på ”The Debt”