Tarkovskijs näst sista film, inspelad i Italien, handlar om en bister, sluten rysk poet på genomresa i landet med en tolk och älskarinna. Han är en vandrare, bortkopplad från världen, men när han kommer i kontakt med en lokal byfåne (Josephson) börjar han öppna sig, åtminstone inåt, via den sorts poetiska scenbilder som Tarkovskij blev mest känd för. Filmen börjar på en kvävd, tung och dimdränkt plats men spricker gradvis upp mot ljus och frisk luft, om än genom en kompromisslös vädjan om andlig rensning i en rörig värld full av obetydliga distraktioner. En vidare, mindre kompakt film än Tarkovskijs tidigare centralverk (särskilt Stalker och Spegeln) och svår att inte se som ett konfrontatoriskt, religiöst brandtal, men visionerna han skildrar liknar inga andra i filmhistorien.