Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Casino Royale (1953)

File:CasinoRoyaleCover.jpg

Tänka sig att James Bond började som romance.

Jojo. Jag är rädd att det inte finns några tvivel, old chap. Casino Royale, Ian Flemings första roman och boken som introducerade världen för James Bond, är i grund och botten en kärlekshistoria. I själ och hjärta (vart annars) hör den hemma i romantikgenren. I andra hand, med en hel del marginaler, är det en spionthriller. Det är lätt att omkontextualisera det hela, och automatiskt läsa det som förfinade machofantasier från sida 1, eller en kioskdeckare från kalla kriget om en mansman som räddar världen. Faktum är att det är omöjligt att helt undvika.

Men lagt kort ligger. Hade det här varit den enda James Bond-roman som skrivits så hade ingen kommit ihåg denne trånande playboy och hans mjältsjuka lidelse. Filmerna om James Bond har inte mycket att göra med Flemings skapelse. Inte ens Martin Campbells efterlängtade Casino Royale-filmatisering från 2006, som blev bedyrad av många som ”autentisk” Fleming, vågar riktigt komma i kontakt med den espirit som Fleming faktiskt framhäver i boken. Det är att jämföra med Rambo, kanske, där Sylvester Stallone spelade en psykiskt labil luffare i First Blood, en tämligen seriös filmatisering av en relativt seriös roman. Liksom Fleming så mjölkade sedan Stallone karaktären för allt guld det var värt. Likheterna mellan romanfiguren och filmfiguren James Bond blev avsevärt fler redan i den andra boken i serien, Leva och låta dö.

Men den första, Casino Royale, tillhör genren romantik. Det är enklare att föreställa sig om vi tänker oss att det här varit den enda James Bond-bok som någonsin producerats. Ingen som läser det första kapitlet utan vidare kontext borde egentligen kunna missta det för en glorifiering av spionlivet. På de första sidorna beskriver Fleming hur vidrigt ett kasino är klockan fem på morgonen, i dimman av cigarrök och svett. Fleming, som själv arbetade i den brittiska säkerhetstjänsten, har inga problem med att teckna vår hjälte eller vad som blir av en sådan person. James Bond börjar sitt första äventyr med att spekulera i ett rån. Likt en säkerhetsvakt drömmer han bort sig i lokalen, funderar på hur man skulle gå till väga för att inta kasinot, möjligheterna att komma ut med livet i behåll och kosing på fickan. Tankarna är inget mer än hans version av en dagdröm. Våld kommer till honom naturligt. Sedan går han och lägger sig, allt i enlighet med en procedur och en rutin som fungerar som ett urverk. Detta är inte den kåta bilden av en storslagen machohjälte. Det är en litterär målning som föreställer en förlorad själ.

Det är traumat från andra världskriget. Det är verklighetens förlamande tristess. Det är Ian Fleming, som själv var depressiv och drack ihjäl sig. Det är den sortens män som världen skapade på den tiden, och som nu bara finns i böcker som denna. Det är kanske en överdrift att kalla James Bond för ett offer men man kan inte bara sitta och acceptera den tysta generationens stoiska icketolkningar av saker och ting. Uppenbarligen är James Bond en tragisk gestalt.

Casino Royale introduceras vi inte till en spionfantasi utan till negationen av en spionfantasi. Konflikten är godtycklig. Le Chiffre, en sorts kommunistisk revisor, har förlorat femtio miljoner francs och försöker desperat vinna tillbaka pengarna i ett svindyr serie baccaratspel. Brittiska säkerhetspolisens huvudman M (omöjligt att inte föreställa sig Bernard Lee här) skickar James Bond att spela mot Le Chiffre, och göra honom bankrutt. Inte världens mest spännande intrig, men Bond är lydig. Han ger sina insatser, pengarna kommer från hennes majestät och det är bäst att han inte spelar bort dem. Det här är inte den typen av saker som MI6 vanligen sysslar med, förstår vi, och det är inte ett smickrande uppdrag att få. Men olikt den James Bond som Daniel Craig gestaltade i filmerna så får vi aldrig känslan av att rollfiguren försöker klättra i karriären. I filmen Casino Royale får vi för oss att man blir en 00-agent som befordring, efter att man dödat två personer. Så beskriver inte Fleming saken. Det hela är mycket mer pragmatiskt – alla agenter ”får” döda om de ”måste”. Har du nu ihjäl folk kan du lika gärna vara licensierad till 00:a. Det är inte en belöning. Det föreslår inte hjältemod. Snarare en mycket mörk och inte särskilt trevlig person.

Ack, men så har vi också Vesper Lynd, revisorn som britterna skickar för att hålla koll på Bond. Hon kommer som en dröm i en Ulf Lundell-ballad: Kärlekens möjlighet. Hoppet i en mörk gränd, uppenbarligen efterlängtad av Fleming. Lägg märke till hur den här karaktären kommer in som ett svar på dödläget som den här mannen befinner sig i. Han är en spion, ett yrke ingen vill ha. Han är en mördare, vilket ingen vill vara. Han dricker, röker, han är fångad i helvetet. Här dyker det upp en kvinna som för att ta bort honom, mot friheten i ett normalt liv. Som i en noir sitter antihjälten fast i det hörn han har målat sig in i. Men det finns ett ljus. Det finns hopp. Det finns frälsning, i form av la femme.

Och så, som i en noir, börjar tragedin.

Vesper blir verkligen svaret. Ett tag. Men deras rymning kommer med dystra, vagt gotiska skuggor. Som i en tidig Ian Mcewan-roman, Främlingars tröst till exempel, så finns det ett outtalat spöke mellan dem – samma spöke som Leonard Cohen syftade till när han skrev ”Famous Blue Raincoat”, känslan av att det mellan två människor finns ”en tredje man”. Precis som i Nabokovs Lolita kör Bond med Vesper genom vägarna där deras till synes lugna tillvaro (symboliserat av Bonds många avslappnande varv i havet, hans mysiga dagdrömmar om äktenskap) hela tiden är undertryckt av hennes mystiska beteende. Hon hävdar att de är förföljda. Hon reagerar på främlingar. Hon ringer konstiga samtal. Hon säger inte vad det är. Hennes lögner blir uppenbara men hon insisterar på att ingenting är fel. Och, i en upplevelse som Fleming uppenbarligen måste ha levt, blir deras tur på vischan snart en förvirrad irrfärd av hemligheter och smärta. Sättet som den passionerade kärleken ruttnar till leda fångas ganska stämningsfullt av Fleming; allt som allt blir det en ganska anspråksfull roman, en som blir vad de andra Bondböckerna sällan var: Litteratur med ett djup bortom den självförklarande ytan. Casino Royale har många passager som är genuint starka och personliga. Just den sistnämnda kvalitén, romanens tydliga personlighet, gör den svår att avfärda som en sorts chauvanistisk lilla gumman-bok. Bond är gosig med Vesper, det är väldigt mycket ”my love” hit och ”darling” dit. Det är helt klart att Fleming presenterar en skenbart hård tuffing, en stoiker, som i själ och hjärta önskar sig en ljuv, mjuk, bortklemad tillvaro.

Boken ger ytterligare argument för min skepsis till den annars så älskade filmen från 2006. Den må ha varit oerhört viktig för filmserien, men den gör inte romanen rättvisa. Bortsett från uppenbara problem – det är en vanlig Bondfilm i en timme, sedan har man pressat in romanen i timme 2 – så missar filmen poängen med boken.

Ta slutet till exempel. Pitchen – att Vesper egentligen är dubbelagent – kommer så småningom som en förklaring efter att hon har begått självmord. För Bond är det bitter ironi att jobbet – spionhelvetet – så småningom kommer ikapp honom och bevisar vem han är; detta är en oidipal tragedi där du helt enkelt inte kan undkomma ditt förbannade öde. Men omständigheten att hon arbetade för fienden är inte det enda som är relevant. Det som uppenbarligen måste störa Bond mest är att hon inte hade modet eller tron att berätta detta för honom, av rädsla för att han skulle avvisa henne – vilket det antyds att han skulle ha gjort. Men vi kan inte vara alldeles säkra. I efterhand kan han påstå det med självsäkerhet. Men detta är den verkliga gåtan som boken lämnar – skulle han ha tagit henne tillbaka om han visste sanningen? Skulle de hitta ett sätt? Eller skulle queen and country, tyvärr, komma först?

Eftersom filmen är så konstigt konstruerad, finner den inte tid att verkligen berätta mycket av en historia mellan Bond och Vesper. Tvetydigheten, hur deras kärlek förvandlas till paranoid ångest, utelämnas. I filmen förklaras hennes bedrägeri i handling – hon skickar medvetet vinstpengarna till ett annat konto, och hon gör det helt kallt medan hon fortfarande, tydligen, är kär i honom. Det är en av många saker som jag aldrig tyckt hängt ihop speciellt bra i filmen. Boken visar hur verkligheten ligger till. När hennes bedrägeri väl har uppdagats kommer det inte som en chock för Bond. Att något var fel var uppenbart. Men han valde att tro. Han valde, sin dumma mansman, kärleken. I filmen är detta inte speciellt tydligt. Vi är kvar med M:s exposition om saken. I romanen skriver Vesper ett brev innan hon dör, vilket filmen hade behövt (något som understryker deras känslor tydligare) samtidigt som det ger en känsla av att deras dödsdömda tragedi avslutas. I filmen vet vi inte riktigt varför det slutar som det gör. Inte heller varför Bond kallar henne för ”bitch” efter att ha försökt rädda henne och sett henne drunkna. Han har knappt mer än ett hum om varför hon bedrog honom till att börja med. Inte förrän hon dör slår det honom att han faktiskt inte vill döda henne.

I boken kommer slutraden, ”the bitch is dead”, med en dömd oundviklighet. Det är vad han måste säga till sig själv och till sina myndigheter, eftersom hon spelade på andra sidan i ett globalt krig; lyxen att arbeta som spion är trots allt att det alltid kommer att finns något som är viktigare än ditt jag. Det är också attityden han behöver för att skydda sina känslor och få utlopp för dem på samma gång. Men slutligen, för att avrunda den stökiga tragedin, är det på något sätt det han alltid borde ha vetat att han skulle slutat med att få behöva säga. Vi vill inte att han ska säga det. Han vill inte säga det. Det är inte där vi vill att historien ska sluta. Men som ett val som aldrig kan göras ogjort, och en tragedi som nu har berättats, är det raden som kommer och det är där vi lämnar vår man; det är där han försvinner, där historien inte längre finns och där inga följer, såvitt någon vet.

Det är Flemings vision om att vara en man: fångad i ansvarets och omständigheternas helvete. Det är aldrig tillåtet att förlora, eller att vara ett offer, eller helt enkelt bara att gråta. Oavsett hur mycket du längtar efter det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *