Två saker förmodas inom det journalistiska området. För det första, att journalister inte bara förmedlar information om händelser, de sysslar med narrativer; de gör om verkliga händelser till litterära ”berättelser”, och de berättas för oss genom samma principer som alla andra berättelser; mycket information väljs bort, medan en specifik, sammanhållen retorik, oavsett om den är avsedd eller inte, sammansmälter berättelsens budskap. Det här är ingenting som någon egentligen har invändningar emot; Sydsvenskans ansvarige utgivare Jonas Kanje har själv förklarat för läsarna att det är precis så här det ligger till.
Varifrån kommer då stoffet som ligger till grund för dessa berättelser?
Tja, vi kan ju ta en stund på oss att överväga nyhetsbyråerna som levererar referat till dagspressen. Till skillnad från Reuters, som är mer eller mindre gratis för alla, är den svenska nyhetsbyrån TT inte tillgänglig för privatpersoner; de säljer bara sina nyheter till företag. Av någon anledning kan man försöka registrera sig hos TT som privatperson, bara för att mötas av hälsningen att ”TT Nyhetsbyrån säljer bara till företag”. Kort och koncist. Tanken här är tydligen att vanligt folk ska veta exakt vart de hör hemma; sidan visar vart dörren är men bara för att förklara att den är låst.
Detta är inte förvånande, eftersom den svenska nyhetsbranschen skulle ta ett hårt slag om folk hade öppen tillgång, t.ex. i sina telefoner, till vanliga fakta som kablas ut dagligen. Det är tydligt att se på TT:s hemsida att de presenterar sig själva som ett elitföretagsverktyg och de försöker locka medlemmar genom att marknadsföra sina mest kända kunder, som till exempel IKEA. Den som någonsin öppnat en svensk tidning kommer att upptäcka att säkert hälften av nyheterna kommer från TT. Var och en kan dra sina egna slutsatser.
Det andra som förmodas inom journalistiken är att journalisten och läsaren är två fundamentalt olika kategorier av människor. Detta härrör från en maktstrukturlogik som går tillbaka hundratals år men som kan sammanfattas enkelt av Walter Lippmanns doktrin att ”vanligt folk måste hållas i schack” eftersom ”massans hord” ska vara ”intresserade åskådare”, inte de som deltar i eller skapar handling. I journalistikens logik översätts det till att läsarna eller TV-tittarna är passiva och oupplysta och de skulle aldrig komma sig för att ta reda på kunskap eller information vore det inte för att dessa journalister levererar sina berättelser, vilka i sin tur inte ska misstolkas som något annat än den praktiska verkligheten. På så sätt lär vi oss, till exempel, att Centerpartiet ingår i den politiska mitten (trots att det är ett högerparti) och att Vänsterpartiet, när de ställer krav på Socialdemokraterna, skapar ”oreda”. En narrativ förutsätter att det finns antagonister och protagonister; narrativer är i princip universella och en berättande text skapar antagonister och protagonister automatiskt. På samma sätt får C rollen som protagonist och V rollen som antagonist. Det ligger helt enkelt i en berättande texts natur att dela upp det på det sättet. (Sedan är det kanske ingen slump att rollerna fördelas just så, men mer om det senare). Skulle vi inte hålla med om detta så skulle vi inte ha mycket till användning för nyheterna som de levereras till oss. Genom dagspressen förstår vi världen som en plats där högern representerar samhällelig ordning och vänstern representerar all typ av förändring eller i yttersta ledet kaos. Extremhögern anses vara ett problem inom själva ordningen. Vänstern anses vara extrem i sig, och extern från ordningen. (Det är därför ingen egentligen tror att socialdemokraterna är ett vänsterparti).
Journalisternas maktfullkomlighet är förstås ett inneboende och fundamentalt problem, ett naturligt krux som har med ämbetet att göra. De kanske största mediegranskarna i Sverige kommer från public service och är därmed själva del av media; alltså har inte problemet vidrörts alls (public service existerar, i praktiken, utanför lagen). Men det förblir ett tabu som aldrig behandlats på riktigt. Eftersom journalister är fria att ta hand om sig själva, dvs gömma sig bakom varandras ryggar, varför ska de kritisera sig själva? Jag finner inget tydligare exempel än när Jonas Kanje, igen, anklagar bland annat SVT-journalister för att undvika kritik från såväl SR:s mediegranskare som andra journalister. Det är en tämligen hutlös text, eftersom Sydsvenskan själva klandrats av Medieombudsmannen för att ha undvikit kritik i sin granskning av av överförmyndaren i Malmö. Man har alltså, i en tämligen utstuderad och omfattande serie artiklar, brutit mot god publicistisk sed. Bara dagen innan Kanjes text fick Sydsvenskan vara så goda att redovisa för hela skulden. Istället för att ta på sig hela ansvaret så tar Kanje till sig ett redigt fulgrepp. Dagen efter redogörelsen pekar Kanje finger på andra; ”amen titta på alla andra journalister då, det är inte bara vi som håller på så här!” Men att detta är den ynkliga andemeningen framgår inte, eftersom texten aldrig nämner att den egna tidningen granskats och klandrats och att det såklart är denna granskning som ligger till upphov för den. Kanjes redaktörstext kommer på tidningens baksida och är därmed svår att missa. Det förutsätts däremot att de flesta läsare förhoppningsvis missat MO:s granskning och att Kanjes attack mot SVT-journalister därför framstår som inget annat än ett plötsligt infall av heroiskt journalistiskt ädelmod. Ärligt talat: Man får leta länge bland usla politikers fula grepp för att hitta något som matchar detta.
Vad var det då som sydsvenskan gjort fel? Det fanns, visar det sig, gott om relevant information i det här ärendet som journalisterna helt enkelt undvek att rapportera om; bland annat att den onda chefen (antagonisten) faktiskt redan fått sparken från arbetsplatsen. Att skapa den skrämmande berättelsen om arbetsplatsen som havererat var helt enkelt för lockande; liksom det är för lockande nuförtiden att göda den stora thrillern om svenska förorter och gängvåldet (en följetong som förväntas gå hand i hand med ”Den tunna blå linjen” på SVT, lite grann som de två julkalendrarna). Att politiker sedan måste gå till val på dessa frågor är ingenting som media ser sig skyldiga till; sådan självinsikt kan omöjligen existera hos dem som anser sig skapa själva verkligheten.
Leif GW Persson var nyligen (10 november) en olydig TV-tomte när han kommenterade att brottslighet blivit den viktigaste valfrågan inför nästa år:
Det borde inte vara så. Det är inte sånt som avgör människors liv. Det som driver är de ständiga medieinslagen om gängskjutningarna. Det driver den här utvecklingen. Men när människor en dag summerar sina liv så upptäcker de att det handlade om annat. Det handlade om utbildning, om vård, om pensioner. Och jobb och sådana där saker … I nån mening har man tappat fotfästet. Det är media som kör sin ständigt pågående reklam för detta. Som handlar om en procent av landets befolkning, i den meningen att de är offer, och en procent av en procent av landets befolkning, i den meningen att de är gärningsmän… Det har ju skrivits ganska mycket och det är ganska enkelt att notera den förtjusning och den mediala noggrannhet med vilken de här brotten registreras. Den brottslighet som berör vanligt folk är de så kallade vardagsbrotten, stölder, skadegörelse och liknande. Och den är ju i all väsentligt obekämpad.
Verkligheten är helt enkelt att journalister utnyttjar samma psykologiska nervsystem som deckarförfattare (GW kanske vet det bättre än någon annan). Då och då, i marginalerna naturligtvis, kan man också konstatera att många av dem är tämligen försvarslösa inför kritik.
Idag när alla har tillgång till Internet och pappersmedia ser mer och mer föråldrade ut, måste man nog säga att den höga och mäktiga attityden hos mainstreammedia mer och mer liknar en trasig fasad; medan riktiga människor marscherar på gatorna, av olika anledningar, och människor skapar sina egna sanningar till vänster och höger, vägrar mainstreamjournalister världen över att se sin egen del i dramat. Sanningen är lika prekär som mänsklig och den visar att ingen står över den mänskliga faktorn. ”Ska vi granskas? Helst inte. Vi behöver inte skärskåda oss själva. Det är ju vi som vet bäst!” And so it goes.
Hela MO-beslutet kan läsas här.