albumexpressen, musik, musik 2021

Robert Plant & Alison Krauss – Raise the Roof (2021)

Det är lite för enkelt att gilla samarbetet mellan Robert Plant och Alison Krauss. Hur mycket av hyllningarna handlar om sex appeal? De är så snajdiga ihop, och deras röster är så attraktiva, att den cafévänliga produktionen blir ”elegant och chic” snarare än kalkylerad och syntetisk. Själv är jag lite avvaktande inför Raise the Roof, vad som till sist blev uppföljaren till Raising Sand, skivan från 2007 som slog ner som en subtil blixt från klar himmel och som åtminstone jag spelar varm såhär nästan femton år senare. Man ska inte underskatta hur fantastisk den skivan var. Det hade inte bara att göra med samarbetets sound, där bluegrass-mama liksom tämjde zeppelinartigern och deras musik fick en stor och nästan kinky skugga av sydstatsgotik. Främst av allt var det en emotionellt sublim skiva, där lekfulla och lättfotade var genuint lekfullt och lättfotat (som singeln Gone Gone Gone) och det suggestiva genuint suggestivt (Fortune Teller) och däremellan, i en svår och drabbande kil, satt genuint svidande ballader (Through The Morning, Through The Night inte minst); då och då blandade de känslorna (Please Read the Letter) utan att tappa en gemensam röst, känslan av att ha läst en episk, historisk, romantisk bok.

Det är inte förvånande att det tog duon många sporadiska och inställda försök att göra en ny skiva. Att de nu lyckats få till något som flyter på utan att kännas långsökt är för all del fint. Det är på alla vis en lyssnarvänlig och finstämd svit sånger. Men i rädsla för att förlora magin tar den en mellanväg som emellanåt är lite tråkig – uttrycket, rösten, texterna, det som ska binda samman nummer försvinner istället in i atmosfärer och suggestiva ljudbilder; ofta känns det som att Plant och Krauss försöker gömma sig i den här musiken, där de på Raising Sand kändes kristallklara och berörda av en gudshand; varje rörelse gick ihop. Det är såklart svårt för blixten att slå ner två gånger på samma plats och Raise the Roof är ingen dålig uppföljare. Men det känns inte som en skiva gjord med fjorton år i åtanke; mindre blir gjort, helt enkelt, mycket låter lite likadant som förra gången (Going Where the Lonely Go) och det som drar åt nya håll (It Don’t Bother Me) känns lite mer som ljud-scenografi, filmmusik säg, till någon lite för attraktiv westernfilm. Det är en snygg skiva som kommer att fungera som bäst i köket när man lagar mat på en fredagskväll. Fint, men inte skarpt läge direkt. När sommarens solnedgångar svider över altanen kommer det vara Raising Sand som fortfarande känns.