En film som inte gav mig jättemycket när jag såg den på bio, för 18-19 år sedan, och ännu mindre den här gången. Sam Mendes påkostade gangsterskröna lämnar mig i princip helt likgiltig. Förbryllat försökte jag komma in i den någonstans, men det var omöjligt. Det känns som en film gjord av fiberglas och skumgummi. Anslaget är på Mario Puzo-nivå men utförandet är så satans smäktande att det snarare påminner om något i stil med Ciderhusreglerna. Alla tycks felvalda för sina roller också, utom möjligen Paul Newman i en hedersroll som melankolisk gangsterkung; motvilligt jagar han Tom Hanks (som helt enkelt inte vill, och därför inte kan, spela någon typ av skurk) som spelar torped på flykt efter att ett jobb gått snett. Med sig har han sin lilla son, ergo hela den sentimentala pitchen. Daniel Craig är bossens strulige son (ett bortskämt psykfall), Jennifer Jason Leigh (egentligen ett krutpaket) försvinner som menlös hemmafru, Ciaran Hinds dyker upp och är majestätisk (men bara i två scener), Jude Law spelar lönnmördare (vilket påminner mig om att han borde spelat Tom Ripley, inte Matt Damon). Men alla springer omkring i utkanterna av själva filmen, ingen kommer in i kärnan på den. Denna emotionella kärna vaktas också av stora moraliska övertydligheter – utifall att vi inte vet det så påverkas barn av vuxna, och särskilt av våldsamma vuxna; budskapet är så övertydligt inhamrat att filmen tappar all kött och blod, all vuxen nyfikenhet. Dessutom är det inte så lite hycklande, eftersom den största skurken av alla (Newman) ska vi se som en ärofull, snäll gammal mysfarbror; vi ska hata hans son (Craig) fastän han rimligen borde vara filmens kanske största offer. Och när allt kommer omkring är storyn om en våldsam torped på flykt från sina arbetsgivare i grund och botten inget annat än en kittlande kioskdeckare som här gjorts om till någon form av pretentiös julkalender.
Kanske min aversion mot filmen bottnar i att den kanske helt troget baserats på en serieroman. Kanske jag känner att seriebilder, liksom ord i en roman, arbetar för att distansera oss från händelserna och skapa ett inre rum för oss där vi upplever dem; den som läser en serieroman kanske får bilderna att leva i sitt eget huvud. Men iscensätter man de frusna bilderna på ett bokstavstroget sätt får man istället en platt och tondöv film, där det visuella aldrig får någon emotionell förankring och där de bristfälligt gestaltade karaktärerna aldrig hinner ikapp de människor de förväntas vara. Det skulle föreslå att film är det enda berättande mediet man – eller åtminstone jag – dras in i. Allt annat hör hemma i mellanrummen; här sitter jag, där är texten, mitt emellan (dvs i mitt huvud) iscensätter jag det. Men för mig är film en öppen dörr och jag går direkt in i den; det är en livgivande upplevelse, som i Kairos röda ros. Men förseglar man bilden som i Road to Perdition, gör man en serieroman ”rättvisa” så till den grad att man kan se pratbubblorna och känna trycksvärtan över celluloiden, då känns det mer som en cinematisk katakomb.