Detta är den första filmloggen, där jag lägger upp ett litet urval av de mer intressanta filmer jag sett på sistone. En lite längre text för en film och resten i referatform – uppdelade i kategorierna ”fynd”, ”kult” och ”mainstream”. För skojs skull tänkte jag låta Filmloggen vara kort och koncis och utan vidare utläggningar. Eftersom det är mer subjektivt betygsätter jag i det mer personliga systemet 0-5.
Noaks ark (1928)
Noah’s Ark. Regi: Michael Curtiz
3/5
En stumfilm med ljud-delar, ur ljudfilmens gryning, via den snabbt föråldrade Vitaphone-ljudtekniken som lade dialog och musik över främst musikal, effekt- och sorl-scener. Regisserad av Michael Curtiz – som senare gjorde Casablanca – och med Drew Barrymores mormor Dolores Costello i huvudrollen.
Noaks ark är förstås intressant nu inför Noah – Aronofskys film ska tydligen ha ett uppenbart ”miljöbudskap”, och även Curtiz’ film vill koppla ihop berättelsen om syndafloden till en modern kontext – I det här fallet är det den moderna människans syndiga girighet, Wall Street-kapitalismen som lett till att ”bror vänt sig mot bror” och första världskriget förklaras här vara ett straff från gud!
Det är en ojämn och rörig film men också storartad och för stumfilmsfans mycket sevärd. Storyn är – både i den moderna och bibliska berättelsen – en standard-sak om två soldatvänner och en kvinna i fara. Det är de stora effekterna som är sevärda här! Noaks ark var Warner Bros största satsning när det begav sig; den börjar med en fantastiskt iscensatt tågkrasch och på den vägen är det.
Det är inte en speciellt originell film, inte ens för sin tid. Den som sett sina stumfilmsklassiker känner igen krigs- och såpa-intrigen från King Vidors stilbildande Den stora paraden (1925), och Cecil B. DeMille gjorde samma koppling mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923). Men slutet innehåller hundratals statister, livsfarliga stunt-trick och säkert lika mycket vatten som James Camerons Titanic (1997) och man blir onekligen påmind om att stumfilmstiden är och förblir filmhistorians stora era, vad gäller riktigt episka ambitioner.
FYND
A Single Girl (1995)
4/5
La fille seul. Regi: Benoît Jacquot.
Förföriskt enkel och otippat fascinerande film som i realtid skildrar en ung kvinnas första dag på jobbet som room-service-personal på ett stort hotell. Hon har nyss fått reda på att hon är gravid, och mellan pauser försöker hon få tid över att slinka ut till caféet mittemot och meddela pojkvännen Remi (Benoît Magimel) att det är slut. Genom att filma fotogeniska Virginie Ledoyen oavbrutet håller doldis-regissören Jacquot fast i realismen oavbrutet och återskapar lika mycket den tidiga franska nya vågens fräschör och spontanitet som en alldeles egen, speciell atmosfär där vi hela tiden befinner oss i samma våg av tid som karaktärerna. En epilog bidrar till känslan av closure för huvudpersonen, vars frihet och självständighet filmen hyllar och fotot ibland tycks underdånigt till. En förbisedd liten pärla, detta.
Den blodiga långfredagen (1980)
The Long Good Friday. Regi: John Mackenzie
4/5
Utmärkt, ruffig och vital gangsterfilm där Bob Hoskins, i sin genombrottsroll, spelar lowlife-filur som råkar vara den högsta gangstertuppen i London, men samtidigt som han ska fixa en avgörande affär med inflytelserika amerikaner börjar någon döda hans kompanjoner, lägga en bomb i hans mammas bil och göra hans tillvaro allmänt svettig. Desperat försöker han lista ut vem som är ute efter honom, men fienden tycks vara osynlig och kommer från höga, orubbliga höjder. En fenomenalt välsnickrad gangsterfilm med en tuff atmosfär, riktigt besk humor, undertoner av syrlig social kritik, och gott om bra skådespelare (Helen Mirren är i synnerhet bra som den svala-men-sensibla gangsterfrun) som gör allt för att man inte ska tänka på en del frågetecken i intrigen. Också helt oemotståndligt pulserande syntsoundtrack av Francis Monkman.
Dr. Jekyll och Mr. Hyde (1931)
Regi: Robert Mamoulian.
4/5
Den bästa filmatiseringen jag sett av Robert Louis Stevensons bok om vetenskapsmannen Jekyll som skapar en dryck som kan släppa lös alter-egot Hyde som inte bara gör livet surt för honom utan även utmanar hans moralism och gör honom till hycklare; Jekyll ska gifta sig med nobel ung kvinna (Rose Hobart) men Hyde vill hellre kontinuerligt våldföra sig på en stackars prostituerad (Miriam Hopkins) som han “älskar”. Den melodramatiska dialogen i Jekyll-delarna är det enda föråldrade i denna tidiga ljudfilm men det är ovidkommande när det är fantastiskt filmskapande i övrigt; nästan varje scen innehåller någon överambitiös visuell idé – från POV-filmande till skuggspel, elegant klippning och skoningslöst gudsvredgad symbolik i scenografin. Nivån på sjaskigheterna är också ohyggligt obscena för sin tid – detta var innan Hollywoods censurlagar – och Hyde blir inte bara ett monster utan en fascinerande karaktär, än idag ganska omskakande att ha att göra med. Fredric March är fenomenal i huvudrollen och balanserar de två karaktärerna perfekt, helt oigenkännliga via make-up.
Regissören Rouben Mamoulian är en sådan där typiskt bortglömd, intressant regissör som gjorde storbudgetfilmer i Hollywood som hade en helt annan nerv och djärvhet än många andra. Jekyll och Hyde har filmats i många olika versioner men ingen annan filmversion har fångat de existentiella, kanske direkt pessimistiska, nivåerna i Stevensons berättelse som denna, och ingen har för övrigt varit lika visuellt intressant. Detta är en något bortglömd pärla från sin tid, överskuggad av den mycket mer föråldrade versionen från 1941 med Spencer Tracy och Ingrid Bergman.
Himmel och Helvete (1963)
Tengoku to jigoku. Regi: Akira Kurosawa
5/5
Briljant Kurosawa-film, en eklektisk genreöverskridande thriller och samtidigt en av de bästa filmer som någonsin gjorts om kapitalism. Toshiro Mifune spelar självsäker chef över skofabrik som satsar hela sin förmögenhet på en affär som gör honom till ägare av hela det stora skoföretaget – men allt vänds upp och ner över en kväll då hans chaufförs son kidnappas och han pressas till att betala lösensumman på 30 miljoner yen och ruinera sig själv. Intrigen fortsätter därefter handla om polisutredningen, ledd av den propre utredaren Tokura (Tatsuya Nakadai), och kidnapparen själv, en desillusionerad och desperat medicinstudent (Tsutomu Yamazaki) som skiter i allt.
Tekniskt sett är detta en arvtagare till polisfilmen som vi känner den idag – allra tydligast inspirerad av Fritz Langs M – men även till vår tids gisslandraman. Mer oöverträffad är filmens intelligens och det tematiska nätet av sociala och psykologiska kontraster; Kurosawa börjar på toppen, bokstavligt talat, för att sedan arbeta sig nedåt i storstadens slumområden ner till dess gomorra av utslagna knarkare och ställer samtidigt upp flera paradoxala karaktärer och karaktärsdrag mot varandra. Allt som allt är det en förstklassig, banbrytande thriller som under ytan innehåller en fulländad social analys om hur samhällsstrukturer fungerar och drabbar alla invånare. Byggd på Ed McBain-boken “King’s Ransom” och nyinspelad fem gånger, första gången som “Inkaar” 1977, och har inspirerat flera andra filmer, inte minst Glenn Ford-thrillern Ransom (1956) som senare blev den mer populära remaken från 1996 med Mel Gibson.
KULT O DYL
A Boy and His Dog (1975)
Regi: L.Q. Jones
3/5
Postapokalyptisk sci-fi om en trög kille (Don Johnson, några rynkor innan Miami Vice) som rör sig genom vildmarken med sin sura hund som enda sällskap – hunden han av någon anledning kan kommunicera telepatiskt med och som verkar vara betydligt mer skärpt än honom själv. Livets enda mål efter tredje världskriget är att hitta mat och sex. Istället råkar de på ett underjordiskt utopia där en kristen-konservativ diktatur (ledd av Jason Robards i helvit make-up) behöver hans säd för att befolka sig. Om du fortfarande hänger med så vet du nog om denna mycket 70-talsaktiga film är något för dig eller inte – Det finns mycket kul i den, men den saknar helt klart en mer stabil intrig, bär på en del passager av utfyllnad och har ett minst sagt smaklöst (!) slut som kommer att få de mest frisläppta att protestera. Byggd på novell av Harlan Ellison.
The Bat (1926)
Regi: Ronald West
3/5
Mysig och ganska typisk “främlingar i hus”-thriller; en subgenre som var vanlig under 20- och 30-talet som gick ut på att, tja, främlingar av en slump möttes i läskiga herrgårdar, varpå ett snårigt mysterium uppenbarade sig – Här är det en lömsk juveltjuv förklädd till fladdermus (”The Bat!”) som terroriserar en samling människor i en stor herrgård en kuslig natt; mysterieförfattarinnan Emily Fitzroy går i fronten, flankeras av ett dussin typiska karaktärer (kärleksparet, detektiven, doktorn, främlingen, butlern, osv) samt sin fega hjälpreda medan alla är misstänkta, parallella intriger finns och “fladdermusen” själv sprider ständig skräck i deras psyken.
Lite stelt gjord – kanske för att den är byggd på en Broadway-pjäs – och inte lika bra som till exempel The Cat and the Canary som kom året senare, men den är helt klart sevärd för filmhistoriskt intresserade mysteriefans. Detta (eller nyinspelningen från 30-talet) var även filmen som inspirerade serietecknaren Bob Kane till att göra Batman – denna ”fladdermusman” har till och med en egen signal! Nyinspelad som The Bat Whispers (1930) och The Bat (1959).
The Shakiest Gun in the West (1968)
Regi: Alan Rafkin.
2/5
Det här är väldigt obskyrt, och inte nog intressant för någon att kolla upp egentligen. Men jag såg den här filmen från början till slut utan att tröttna på den, så jag kan lika gärna nämna den här. Det är en tramskomedi från den nu bortglömda TV-komikern Don Knotts, vars komedier alltid handlade om hans hariga alterego som måste lära sig finna sitt mod i olika farliga miljöer – denna gång spelar han tandläkare som på ”1800-talet” åker till vilda västern för att “bekämpa oral orättvisa” men hamnar i händerna på bystig och bossig gunslinger (Barbara Rhoades) samt banditer och indianer m.m.
Ärligt talat: Det är föråldrad men duglig underhållning med en och annan fint fånig stund, om än sänkt av typiska rasistiska indian- och asiat-karikatyrer (men det är Pat Morita, dvs en ung Mr. Miyagi, som spelar tokiga hjälpredan Wong).
Sappho (1921)
Regi: Dimitri Buchowetzki
3/5
Också i många avseenden en ”föråldrad” film (känns så komiskt att säga om en stumfilm). Ändå är Sappho en ganska raffig historia med dåtidens femme fatale Pola Negri i huvudrollen. Hon spelar titelfiguren med sedvanlig dramatisk utstrålning – Ett gammalt hederligt kvinnomonster som driver männen till vansinne. I det här fallet blir hon uppsökt av brodern till en som hamnat på dårhuset av hennes krafter… och han faller för henne också förstås. En romantisk intrig vävs av melodramatiskt fluff; det hela lämnar ett långt ifrån seriöst intryck, men om man är van vid formatet så är det en oväntat underhållande film. Den galna brodern spelas av Alfred Abel (från Metropolis) och han har ett utseende mot slutet av filmen (där finalen sker på operan – vart annars?) som är klassiskt tyskt galet.
Skräcködlan (1953)
The Beast from 20.000 Fathoms. Regi: Eugène Lourié.
3/5
En av de mer obligatoriska monsterfilmerna man kan se – De ryckiga gamla stop motion-effekterna när denna radioaktiva dinosaurie, som forskare väckt till liv genom kärnvapentestningar uppe i Nordpolen, återanvänds fortfarande i allsköns kitsch- och meme-sammanhang. Filmen i sig är samma serietidningsstory, denna har bara äran att föregå många av de senare, inte minst första Godzilla. Denna kan sägas vara mindre personlig, trots Lee Van Cleef som korpral, men den är fortfarande ett stycke kultig underhållning som måste ses om man är ett fan av sånt här.
Skälmarnas marknad (1953)
Beat the Devil. Regi: John Huston.
2/5
En av filmhistoriens mest berömda exempel på ett “intressant misslyckande”, en tramsig och rörig komedi som floppade när den kom och som sedan kom att bli en kultfilm som delade upp publiken i två läger och av vissa har kallats den första “camp-komedin”. Manus av John Huston och Truman Capote, men intrigen om ett gäng lustigkurrar och tjuvar som lurar varandra längsmed en färd från Italien till Afrika på jakt efter att lägga vantarna uranium-marker (ha… ha?) verkar snarast improviserad och det är tämligen långdraget och innehållslöst pratigt mellan varven.
“Only phonies like it” sa Bogey om filmen och det kan vara en tidig, popkulturell hipster-film för såvida man inte gillar lama skämt med halvhjärtat skådespeleri (ungefär som om ingen bryr sig om att en film görs) är det svårt att inte bara se det som en mindre engagerad föregångare till Rat Pack-komedierna, filmer som En ding, ding, ding, ding värld och saker som Ocean’s Eleven i dag.
MAINSTREAM
127 timmar (2010)
127 Hours. Regi: Danny Boyle
3/5
Verklighetsbaserat överlevnadsdrama om lite övermodig ung extremsportare (James Franco) som fastnade med armen under en stor sten inuti en ravin ute i vildmarken och spenderade en vecka där och överlevde bäst han kunde; han kom därifrån en kroppsdel kortare. En i grund och botten engagerande och fascinerande historia men den hade behövt lite mer realism och vildmarkskänsla som den rastlöse Danny Boyle förgör genom spattig klippning, onödig musik och allmän ”MTV-estetik”. Men Franco är bra i en karriäravgörande roll, och håller oss fångade i filmen, som kom att bli ett av årets (2010) mer otippat framgångsrika.
A Bill of Divorcement (1932)
Regi: Geore Cukor.
3/5
Tiden har inte varit snäll mot denna idag fyrkantiga och styltiga melodram, men vad gör det när skådespelarensemblen är prima och Katherine Hepburn inte minst kliver ut i filmvärlden i sin debut och genombrottsroll. Hon saknar de mannerismer hon blev känd för men är fortfarande totalt vital och fotogenisk i rollen som ung dotter till man som rymt från mentalsjukhuset efter femton år och kommer hem till ett splittrat hem där hans fru ska gifta om sig. John Barrymore är gammaldags hokey som den galna pappan, och Billie Burke (den goda fén i Trollkarlen från Oz) är otroligt lidelsefull som den snälla frun – de är ju fina och så, men deras sentimentalitet bidrar till att filmen helt enkelt inte fungerar längre, eftersom den spelar på tabun och känslor som bara kunde kommuniceras i Hollywood på såhär enkla sätt på den tiden. Ändå en sevärd film för de specialintresserade och inte på något sätt dåligt gjord.
Bakom stängda dörrar (1995)
Extreme Measures. Regi: Michael Apted.
3/5
Oväntat stabil 90-talsthriller där Hugh Grant spelar brittisk akutmottagarläkare i New York som under sin stressiga vardag noterar att en av hans patienter lider av något han inte känner till – patienten dör och försvinner spårlöst varpå han försöker luska ut mysteriet och når en Frankenstein-liknande komplott ledd av den väl ansedda seniorläkaren Gene Hackman. Den typ av högproducerade thriller som börjar spännande för att sedan bli mer och mer orealistisk och ibland löjlig – men ändå tappar filmen aldrig riktigt fotfästet så mycket som man skulle kunna tro, och en måhända torftig men likväl ambitiös tematik finns här om människovärde och priset för vetenskap. Samproducerad av Grants dåvarande fru Elizabeth Hurley, och en av de bättre spelfilmerna från Michael Apted, regissören till Up-dokumentärerna.
Capote (2005)
Regi: Bennett Miller.
3/5
Philip Seymour Hoffmans Oscarvinnande porträtt av Truman Capote är vad som gör denna film bra – Han går perfekt balansgång mellan seriefigursliknande nidbild och psykologisk trovärdighet medan han nasalt piper sig igenom denna i övrigt TV-filmsliknande film om hur Capote kom att skriva den legendariska boken “In Cold Blood” i vilken han stiftade en för honom plågsam bekantskap, eventuellt romantisk, med en av mördarna. Visst finns rätt intelligent tematik om kändisyta och vart gränserna går för konsten i denna film. Men det resulterar mest i antydningar, känslan är oengagerat sval och intrigen är rutinmässigt gjord. Men nu när Hoffman inte är med oss längre har denna film ändå en viss angelägenhet, på samma sätt som när George C. Scott spelade Patton till exempel.
X-Men: First Class (2011)
Regi: Matthew Vaughn
3/5
Såg denna för att jag ju måste se nästa film i sommar. First Class är en prequel i X-Men-serien om hur professor Xavier (James McAvoy) fick kännedom om mutanternas existens och så småningom kom att bilda sin skola för mutanter och fick en fiende i sin kamrat, senare den onda Magneto (Michael Fassbender). Denna serietidningsstory är rutinmässigt gjord men den uppbackas av fina skådespelare – Kevin Bacon spelar fånig skurk med många språk i vokabuläret, och han vägs upp av flera andra minst lika underhållande skådespelare (Jennifer Lawrence, inte minst). Tempot är tillräckligt högt – och nördvärdet är nog rätt stort om man sett de tidigare filmerna – för att den långa speltiden ska passera utan större problem, men dålig klippning och kontinuitet, opersonlig regi och tråkigt foto bidrar till att underhållningen kommer med en fadd, automatisk och burkigt kommersiell eftersmak.
FREDRIK FYHR
Noah recenseras på fredag, 4/4.
4 svar på ”Filmloggen#1 – Noaks ark (1928) mfl”