0-2, Video

Paranormal Activity: The Marked Ones

paranormal alkis

15starrating

Regi: Christoper Landon

Kompisarna Jesse och Hector upptäcker mystiska saker hos grannen i våningen nedanför. Efter att någon dör, och de undersökt brottsplatsen, märker Jesse att han har övernaturliga krafter á la Peter Parker – Men detta är ett dåligt tecken; Jesse har nämligen blivit ”märkt” och bär på en demon inom sig… och just det, de lyckas filma allt så att vi förstår det också. Jättetroligt.

 

Paranormal Activity-filmerna är som en alkoholistisk vän som man fortsätter ge chans på chans till fast man vet att vännen aldrig kommer skärpa till sig. Man är vänner. Och jag antar att jag helt enkelt gillar Paranormal Activity-filmerna. För några år sedan sa jag att alla skulle ha tröttnat vid del fem och här sitter jag ändå och hoppas att femte filmen ska vara lite bra ändå nu när fyran var så urusel.

Och visst, The Marked Ones är bättre. Faktum är att den börjar förvånansvärt stabilt, med karaktärer som går att gilla och skådespeleri som fungerar. Men halvvägs in är det som att filmen inte kan fly undan sig själv, den måste ta tag i sina klyschor och fortsätta in i sina numera bäst-före-passerade konventioner i en förutsägbar och fundamentalt oläskig genreövning med seriens typiska ockulta mumbo-jumbo och en del otroligt fåniga effekter där folk skriker ”Holy shit, holy shit, holy shit” och ”OMG OMG OMG” väldigt mycket.

Tekniskt sett är The Marked Ones en ”spinoff” till de övriga filmerna i serien, en Paralel Paranormal Activity om man vill – den ”riktiga” Paranormal Activity 5 kommer i oktober – men i alla avseenden är det en uppföljare. Jag antar att de är i slutskeendet av komjölkningen nu och vill hitta ett smakfullt sätt att leverera två filmer på ett år.

Att man vill nå ut till den amerikanska latino-publiken är väl ingen konspirationsteori direkt, då The Marked Ones utspelar sig i ett Kalifornisk latino-förort där vi hela tiden får veta att vi har att göra med mexikaner; vi har en chiwawa i huset, en vidskeplig farmor och repliker som ”What U doin’, I was eatin’ my tortilla, ese!”

Men killarna Jesse och Hector – spelade av Andrew Jacobs och Jorge Diaz – är faktiskt ganska sympatiska; de är fnissiga och barnsliga på det där sättet som kids i den åldern är och de är flankerade av tjejkompisen Marisol (Noemi Gonzalez) som också känns som den avslappande tjejen som hänger med de här killarna. I ungefär tjugo minuter lyckas The Marked Ones övertyga rätt bra om att vi tittar på Jesse medan han leker med sin nya kamera. Klippningen är så ansträngt amatörmässig att den hittar sin egen rytm och blir artificiell, och ofta låter det som att ljudeffekter av typen bebisgråt och konstiga dunsar (”What was that?”) inte kommer från området runt kameran utan från tydligt inlagda ljudfiler på filmens digitala ljudspår – men det är, som ni hör, nitpicks.

Så länge The Marked Ones bara handlar om kids som upptäcker mystiska saker i sitt kvarter är den lite sebar, men det är när vi går in i fördjupningen av intrigen som den börjar trampa trista cinematiska träskmarker. Jesse blir en korsning mellan Peter Parker och den typiskt aggressiva jag-har-just-blivit-varulv-killen när det verkar som att han är ”märkt” och har en ”närvaro” inuti sig själv – en demon, förstås, som den här gången gör sin röst hörd genom en 80-talsleksak. Och vad är mysteriet med den läskiga tanten i våningen nedanför och vad har det att göra med Jesses farmor och hur ska vi få in de här lokala latino-gangstasen i intrigen och, ja, ”Katie och Kristi” från de tidigare filmerna nämns tidigt så ni må tro att denna förr eller senare kommer börja försöka koppla ihop sig själv med föregångarna och att det kommer vara fenomenalt krystat. (Slutet den här gången påminner om Narnia, så desperata har vi blivit).

I verkligheten finns förstås inga mysterier som uppdagas på samma sätt som i film. Saker händer inte så här smidigt. I verkligheten beter vi oss inte som Peter Parker eller Michael J. Fox (i Teen Wolf) – och ursäkta om jag tjatar här, men en found-footage-film har potentialen att skapa psykologisk, autentisk skräck och The Marked Ones är i slutändan bara en skräckfilm inspelad på ett billigt sätt för att tjäna pengar. Den glömmer på ett taffligt sätt bort sin found footage-inramning efter ett tag, och börjar kännas mer som en Dogma-film istället. Och det är då The Marked Ones börjar kännas som en svår film att orka med – för fejk för att ta som autentisk och för förutsägbar och okreativ för att se som en vanlig skräckrulle.

Vid det laget vi plockat fram hagelbössorna och repliker som ”Let’s go smoke them bitches” börjar det kännas genuint udda. Och, ja, varför filmar de det här fortfarande? Äsch, strunt samma, nu är det dags att bli jagad (och fortfarande filma) och försöka komma igenom ett igenbommat fönster (med en hand – den andra filmar ju) och så vidare.

Den här filmen hade fungerat bättre som en vanlig film – kanske var manuset det från början, rent av. Det funkar inte med en found footage-film som har alla klyschor från vanliga filmer. När vi sätter händerna i en kamera så filmar vi oss själva och våra vänner och det som händer oss så gott det går men vi kan inte filma allt som sker – något måste vi missa, något måste vi rapportera in i kameran; känslan av en found-footage-film ska vara att man tittar på resterna eller skärvorna av ett händelseförlopp, inte hela förloppet bara fattigt filmat. The Blair Witch Project fattade det här, likaså Rec (2007) och första Paranormal Activity (som löste det problemet fint genom sitt övervakningsfoto).

Har jag sagt det här förut? Ja, det har jag väl. Jag har minskat mitt intag av found footage-filmer, men Paranormal Activity har väl sitt skamfilade pedigree kvar någonstans i mitt hjärta. Det finns potential till en bra film i The Marked Ones och det hade krävts så lite för att göra den potentialen rättvisa. Nu är det bara en billig skräckfilm gjord på halvmesyr som slösar bort begåvade skådespelare och förstör en intressant setup genom sin egen själlöshet. Det är en film som kommer att slösa din tid om du vill få den slösad.

FREDRIK FYHR

*

 

paranormal activity the marked ones videosöndag

PARANORMAL ACTICITY: THE MARKED ONES

Originaltitel, land: Paranormal Activity: The Marked Ones, USA.
Urpremiär:
1 januari 2014.
Svensk premiär: 3 januari 2014; 21 maj 2014 (DVD); stream/VOD fr.om mars 2014.
Speltid:
84 min. (DVD-version 104 min.)
Åldersgräns och lämplighet:
15.
Teknisk process och bildformat:
35 mm; D-Cinema. 1.85:1 (?)
Huvudsakliga skådespelare:
Jorge Diaz, Andrew Jacobs, Gabrielle Walsh, Richard Cabral, Noemi Gonzalez, Carlos Pratts, David Saucedo, Renee Victor, Micah Sloat, Katie Featherston.
Regi:
Christopher Landon.
Manus:
Christopher Landon.
Producent:
Jason Blum, Oren Peli.
Foto:
Gonzalo Amat.
Klippning:
Gregory Plotkin.
Scenografi:
Nathan Amondson.
Kostym:
Marylou Lim.
Produktionsbolag:
Paramount Pictures, Blumhouse Productions, Room 101, Solana Films.
Svensk distributör:
UIP.