—————————————————————————————————–

Monster Hunter (2020)

De flesta som väljer Monster Hunter som filmen att se ikväll gör det nog inte för att de gillar regissören. Ordet regissör kanske till och med avskräcker. Jag minns när jag var i tolvårsåldern och försökte förklara för designerade vänner att de gillade Jackie Brown, Reservoir Dogs och Pulp Fiction för att de var gjorda av samma regissör. Men trots att det här var helt relevant information så ansåg de att det inte spelade någon roll vem som gjort filmen och att jag var jobbig som pratade om det. Här kanske det föddes för mig en livslång skepsis mot den postmoderna idén om författarens död. Är det inte bara en fråga om lathet och lättja?

Hursomhelst anar jag samma sak här. Monster Hunter, absolut! Gillade du Mortal Kombat, Alien vs. Predator och Resident Evil-filmerna? Ja men Paul W.S. Anderson gjorde alla de filmerna så… men nej, jag vet, det är helt meningslös information för målpubliken. Det gör det bara jobbigare. Man ska inte behöva tänka på en film som Monster Hunter. Man ska knappt överväga valet att se den. Titeln Monster Hunter är som en etikett som i verkligheten säger HÄR, DET HÄR ÄR VAD DU VÄLJER.

Det finns förvisso en minoritet marodörer som anammat det här och betraktar Anderson som en missförstådd auteur, just för att författaren är död; en motsägelsefull utgångspunkt som jag (pessimistiskt, jag vet) tror handlar om en slags kommersialistisk kannibalism som utvecklas i generationer där koncentrationssvårigheterna ökar. Förr hörde det till att verkligt filmintresserade sökte upp filmer av Bergman, Fellini och alla de andra som hade sina höjdpunkter på 1940- och 50-talet. Nu tycks till och med Criterion kännas som ”hemläxor” för många. Lösningen blir då att vända sitt kritiska öga mot den enda typ av film man orkar med – och, se så klatschigt, de filmerna anses ofta vara skräp; så slugt ironiskt att i stället behandla dem som konst. Filmer som faktiskt har utsagda konstnärliga anspråk, de som stiger upp och möter utmaningen att faktiskt bli analyserade? För mycket jobb! Elitistiskt, rentav! Ja, just det! Det är mycket lättare att överanalysera en film med en publik som inte bryr sig och en regissör som bara vill tjäna pengar. Man får vara ifred liksom. Jag kan förstå känslan.

Å andra sidan kan jag inte sticka under stol med att Anderson, liksom Michael Bay, absolut har en estetik. Det här är inte någon anonym eller estetiskt värdeurholkad filmskapare. Han är den logiska slutdestinationen för MTV-generationen – en filmskapare som tänker i montage. Ytterst sällan har Andersons filmer regelrätta berättelser och intriger. På papperet kanske, men inte i praktiken. I praktiken är allting i hans filmer uppvisningar. För det mesta är det uppvisningar i actionscener men då och då måste också karaktärer prata med varandra och något i stil med en story måste avhandlas. Men det blir aldrig riktigt så ändå. Också dialogerna är uppvisningar, en show, en bit attraktion, något som ska wowa och oompha snarare än narrativt engagera. Karaktärer levererar repliker med en sådan automatiserad TV-spelsliknande likställdhet – ett slags halvljummet pseudoallvar som ligger mitt emellan camp och pulp – och det de säger är så opersonligt, antingen på grund av att de bara avhandlar exposition eller för att de helt enkelt använder sig av klyschor (”let’s do this!” – ”if you want to leave, now’s the time” – ”we are fighters!” – ”this ends now!”). Dialogen kan lika gärna komma från en CD med ljudeffekter och det är inte överraskande, alls, att Anderson gjort så många TV-spelsfilmatiseringar.

Monster Hunter är en till. Jag tror att det kan vara hans mest kompakta och kondenserade film. Låt säga hans mest kompromisslösa. Det är verkligen en filmversion av ett TV-spel och verkligen ingenting mer. Milla Jovovich – Andersons Dietrich och hustru – är första spelaren. Inledningsvis leder hon någon form av militärgrupp i någon form av öken – storyn går ut på att hon hamnar i en annan värld och måste bekämpa stora monster. Inledningen försvinner dock så fort framför ögonen att den bara kan tolkas som en animerad introsekvens i ett spel.

Därefter vältrar sig filmen fram som den tazmanska djävulen. Det finns så lite utrymme mellan klipp – alla klipp, i alla scener – att man inte kan definiera det som någon urskiljbar typ av historieberättande. Det vi ser är snarare bara rörelse i sig.

Jo, en och annan scen finns fortfarande där en och annan dialog måste avvaras; Ron Perlman spelar någon slags kämpe i en tung utstyrsel som verkar inspirerad av Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn”. Ingenting föreslår att Perlman tackat ja för något annat än stålar och ytterst lite föreslår att han inte ångrat sig. Det finns något särskilt ömkligt med att se stora buffliga män se eländiga ut instängda i påfågelfärgade piratkläder. Kampen för värdighet. Förnedringen. Ack, stackars Ron.

Men man hinner såklart inte tänka på det så länge, för Anderson har en spolande toalett i huvudet och det är den klordoftande virvelvinden som är hans estetiska ledstjärna. På sätt och vis är det imponerande, antar jag. Monster Hunter är så förbannat kompakt, så otroligt ovillig att göra något annat än att bara kräkas fram sina bilder i samma omlopp om och om igen. Det tappar aldrig fart, det sitter alltid exakt där det ska, det är en perfekt maskin. Man kan naturligtvis kalla filmen för skit – jag säger inte att jag inte håller med – men det är väldigt konsekvent skit. 100% liksom.

FREDRIK FYHR