TvÄ tjejer pÄ rymmen-filmen. I en perfekt vÀrld borde det vÀl inte vara en subgenre, men nu ser saker ut som de gör antar jag. Folk i min Älder minns Thelma & Louise, som kom den frÄn ingenstans. Men det har ofta funnits anledningar, pÄ film, för tvÄ kvinnor att fly lagens lÄnga arm. Ofta Àr den ena den smarta och den andra den lite fÄnigare. Ofta hamnar de i scenarion dÀr de mÄste kompromissa med omvÀrlden, för den ger dem inte friheten de förtjÀnar. Ibland finns det ingen vÀg ut. Ibland har samhÀllet en fÄlla redo. Det beror lite grann pÄ vilken vÀg in man kommer.

The Sainted Sisters Àr en rÀtt förglömlig bagatell men i det hÀr avseendet Àr den ganska intressant. Veronica Lake (i sin sista roll för Paramount) Àr den smarta. Joan Caulfield den lite fÄniga. De sol-och-vÄrar mÀn pÄ pengar och pitchen Àr att de hamnar i en pytteliten stad ute i ingenstans dÀr de kan gömma sig. Fast deras oavsiktliga hyresvÀrd (Barry Fitzgerald) fÄr förstÄs en hÄllhake pÄ dem. Och ironiskt nog börjar folk i trakten tro att de Àr nÄgra slags lyckoÀnglar, för bra saker börjar av en slump hÀnda sÄ fort de anlÀnder i stan. PÄ tal om ingenting finns ocksÄ tvÄ mÀn med i storyn, och de gÄr liksom runt och vÀntar pÄ bÀttre tider, hum hum.

SĂ„, saker gĂ„r ungefĂ€r som det gĂ„r, men det Ă€r intressant att studera hur filmen behandlar sina huvudrollsinnehavare. Naturligtvis Ă€r den lite fĂ„nigare av de tvĂ„ personen som snabbast kommer in i gemenskapen, och kĂ€nner för att slĂ„ sig till ro med Mr. Right – spelad av George Reve, strax innan han blev StĂ„lmannen pĂ„ TV. Han gillar i sin tur Veronica Lake, som, i sin tur, Ă€r mest svĂ„rflörtad. Hennes mĂ„l Ă€r förstĂ„s att sticka med pengarna sĂ„ fort de kan. Saker tuffar pĂ„ som de mĂ„ste göra, och det kan de vĂ€l för all del göra för Barry Fitzgerald Ă€r dĂ€r med sitt irlĂ€ndska mys, tai-de-tai-de-ta, i nĂ€stan varje scen.

Fitzgerald gillar jag verkligen – det Ă€r som att han vĂ€xt upp ur marken som en svamp, och kan lĂ€ggas i vilken film som helst om man vill ge sin film en lite mer mustig prĂ€gel.

Filmen smyger runt i krokarna av en bÀttre, hela tiden Àr det som att den mÄttfulla charmen ska sticka ivÀg med filmen och göra den till lite mer minnesvÀrd Àn medioker.

Men riktigt dit kommer vi inte, sĂ€rskilt inte eftersom man kan ana att filmen inte tillĂ„ts vara filmen den behöver vara – sista scenen Ă€r en sĂ„dan dĂ€r klassisk studio-cop out, typisk för eran, dĂ„ kostymnissarna bestĂ€mt sig för att ”nĂ€ sĂ„dĂ€r kan det ju inte sluta! In me nĂ„ lyckligt!”

SÄ nÄgon vem-vet-vem har fÄtt gÄ in och plÄta ihop en epilog som behandlar hela filmen som om den aldrig haft nÄgra problem i vÀrlden och som om allt, vad det Àn varit, alltid varit frid och fröjd, för nÄgot annat tillÄts inte existera.

SÄ alla ler och skrattar i slutet men det gick till syvende och sist bÀttre för Thelma & Louise, vilket sÀger en hel del.

FREDRIK FYHR