💿 Adua – bordellflickan (1960)

Av alla tendenser i svenska titelöversättningar är den allra värsta den som bär den kalla, tondöva byråkratins ton, den som stämplar storyn som efter en skumläsning och inte överhuvudtaget begriper sig på ett ord som ”nivå”.

Adua – bordellflickan är en så hemsk titel att den bara kan jämföras med Mouchette – den våldtagna. Dessa konstlösa och missvisande undertitlar verkar nästan försöka avrätta filmerna, som om publiken inte ska få drabbas av deras effekt. Det är så att man vill slänga hela det svenska språket i soptunnan och vara glad för alla yngre generationers anglosaxiska språkvanor, för de har åtminstone ett språk de kan använda, med nyanser och nivåer intakta. Det var verkligen inte bättre förr.

Ju mer man tänker på det, desto mer ser det ut som någon slags moralpanik. Originaltiteln Adua e le compagne översätts ”Adua och hennes vänner”. Det kunde knappast ha varit svårt att kalla filmen för det. Men kanske herr och fru Censur utefter sina fyrkantiga hjärnkontor tänkte: Svenska folket ska inte behöva gå och se en film med en sådan snäll titel, bara för att finna en film om h-h-hoo- jag menar pro-prosst… öh, glädjeflickor!

Så i svensk översättning har inte Adua några vänner, det räcker med en glädjeflicka att titulera för omgivningen ska ni veta, och för att tala klarspråk om saken ska vi kalla henne bordellflickan.

Nå, denna bordellflicka spelades nu av Simone Signoret och alla som såg Clouzots De djävulska vet hur pass mycket ”flicka” det rör sig om. Signoret påminner om din ogifta faster, lika krass som klok, präglad av år och erfarenheter, kanske inte alltid helt nykter men vem kan klandra henne. När hon spelade Adua var hon dessutom 39 år!

Men vansinnet tar inte slut där. Filmen handlar om fyra prostituerade kvinnor som lämnar bordellen… för att öppna en restaurang!

Ja, Adua är mer eller mindre en matfilm och till stora delar en proto-feel-good, med en story som i grunden inte skiljer sig jättemycket från en film som Kalenderflickorna (2003) eller Hotell Marigold (2011).

Allvaret i filmen är mer implicit, liksom mycket var i det tidiga 60-talet. Vi får aldrig se kvinnorna med sina torskar – vi får bara se männen, samvetslösa i fyllan ramlar de ut på gatorna efter stängning; byggnaden ruvar oåtkomlig och privat i kvällen. Kvinnorna tvättar sina kläder och tuggar sitt, som på vilken arbetsplats som helst.

Filmens avgörande princip är att ingenting i den accentueras. Kvinnorna är inte lyckliga och inte olyckliga. Regissören Antonio Pietrangeli flörtar inte, till skillnad från en Fellini eller en Buñel, med myten om den lyckliga horan. Pietrangelis blick är rak och socialt orienterad. Rent tekniskt må den italienska filmen ha lämnat neorealismen vid det här laget, mycket tack vare just Fellini, men dess principer lever till stor del kvar i hjärtat på äldre filmare som Pietrangeli.

Detta betyder inte att filmen är naiv eller ”objektiv” i förhållande till samhället den gestaltar. Det som ofta gjorde den italienska filmen så briljant var ju att dess raka stil ofta ledde till att samhällets brister kom upp till ytan av sig självt. I början av Adua måste Adua och hennes tre vänner från bordellen hitta nya liv, hedervärda liv ute i samhället. Nya lagar gör att bordellen måste stänga permanent.

De nya lagarna är inte påhittade. Inte heller prostitution. Adua och hennes vänner bestämmer sig alltså för att starta en restaurang. Filmens frågeställning är egentligen enkel. Utifrån samhället som det ser ut, vad är den realistiska utgången? Man kan inte skylla på fiktionen. Adua använder samhällets spelplan, som den ser ut, för att berätta en historia som är helt rimlig.

Filmens punchline kommer sent, och större delen av filmen är en melodram som ser relativt lealös ut på ytan. De har inga pengar, måste långsamt bygga upp sitt kök. De måste hitta rutiner för vem som ska laga vad. Tiden står still när den första kunden hittar till deras trattoria, som för övrigt ligger i en osedvanligt pittoresk liten avkrok som väl skulle legat etta på TripAdvisor idag.

Kvinnorna arbetar och samtalar och blir osams och sams och det hela påminner om vilken vardag som helst. Vi lär känna dem och kanske hinner beundra filmen för dess träffsäkra personporträtt. Adua är såklart den mest chosefria, i Signorets gestalt ständigt med skjortkragarna uppvikta. Caterina (Gina Rovere) är den känsligare av de fyra, varm och solidarisk till naturen men också blyg och räddshågen när det kommer till konflikter. Lolita (Sandra Milo), om det nu är hennes riktiga namn, har svårt att sluta plira på kunderna och Adua försöker lära henne att inte svänga med stjärten när hon serverar mozzarella. Marilina (Emmanuelle Riva) springer in och ut ur filmen – vissa tror hon är galen. Hon har en liten son som efterhand flyttar in. Så fort hon inte vet vart han är får hon panik.

Kvartetten Signoret, Milo, Riva och Rovere var en stjärnensemble 1960, men det finns ingen felplacerad flärd i den här filmen. Karaktärerna är noga avrundade, perfekt preciserade och i synnerhet autonoma. Ingenting görs av deras historia, för ingenting behövs göras av den – tvärtom är en av filmens stora förtjänster är sättet den gestaltar livet för ett par kvinnor som bara försöker få vardagen att gå runt; som egenföretagare, rentav!

Medan detta pågår sker även en subtil process där kvinnornas identiteter prövas mot samhällets strukturer. Går det att leva ett hederligt liv om man varit prostituerad? Adua låter sig falla, mot bättre vetande, för en bilförsäljare (spelad av Marcello Mastroianni, för är det en italiensk 60-talsfilm så dyker han väl upp förr eller senare). Caterina blir också uppvaktad av en ung man som inte vet vad hon gjort med sitt liv tidigare. Hon tänker sig att hon kan gifta sig med honom och kanske få en bättre framtid. För Marilina, som har sin son men ingen man, är livet redan en svår kompromiss. Lolita är den enda av de fyra som suckar och säger att hon saknar bordellen – jobbet där var inte lika krångligt som att hacka lök.

Rent politiskt är scenariot snarlikt det i Claude Chabrols Väninnorna, en annan film från 1960, som handlade om fyra kvinnor i Paris och deras möjligheter till självständighet i samhället som det såg ut. Det den filmen vinner i elegans och intellektuellt avancemang överträffar Adua med ren konkretion och uppriktighet: Slutet är bittert och eländigt, utan att vare sig vältra sig i skit eller låtsas som att någon vacker skönhet finns att vinna ur situationen.

När verkligheten hinner ikapp Adua och hennes vänner gör den det med en charmlös omedelbarhet, som en tråd som redan gått upp i andra änden, precis som besvikelser drabbar en i verkligheten. Men det vi minns efteråt är inte filmens oundvikliga slut utan allt som kvinnorna sysslat med under tiden. Hur de ansträngde sig, mer än de själva förstod, för att bryta en av klasstrukturernas nivåer av cement och ta sig in i ett så kallat ”hederligt” liv, ett som pågår i samma offentliga ljus som faller på oskyldiga bagare eller cykelbud.

Att vi egentligen tidigt kan ana att dessa kvinnor är körda hur de än gör har ju att göra med att vi är riktiga människor som lever i den verkliga världen. Vi känner till sakers tillstånd som ett sjätte sinne. De sexualpolitiska dogmer som fördömer kvinnorna i denna film har i stommen inte kvävts. De har levt kvar, vuxit sig ner i rötterna på våra rättssystem där de visat sig oerhört svåra att bli av med.

Adua visste att hon själv måste gå ut och ta den rättmätiga rättvisa som världen inte vill ge henne. Det är en kamp som förs om och om igen, och Adua svär att aldrig ge upp i den där allra sista scenen, där bordellflickan blivit nattvandrare. Budskapet är chockerande modernt: Det spelar ingen roll om prostitution är lagligt eller olagligt – de som säljer sex har ändå inget annat val.

FREDRIK FYHR

---

Adua e le compagne. 1960 ITALIEN 106 min. sv/35mm/1.66:1. R: Antonio Pietrangeli. S: Simone Signoret, Sandra Milo, Emmanuelle Riva, Gina Rovere, Claudio Gora, Marcello Mastroianni, Ivo Garrani, Glanrico Tedeschi, Antonio Rais, Duilio D’Amore, Valeria Fabrizi, Luciana Gilli, Enzo Maggio, Roberto Meloni.