”There is no fate but what we make” var Sarah Connors bevingade ord i Terminator 2 (1991) och vem vet, kanske James Cameron sĂ„g den repliken redan dĂ„ och tĂ€nkte: ”Hm… framtiden Ă€r ju inte satt i sten, indeed. Vad sĂ€gs om… kvantuppföljare? Hur mĂ„nga skulle man kunna göra egentligen? TĂ„l att tĂ€nkas pĂ„!”
Ja framtiden Ă€r vad man gör den till, kort sagt, och detsamma gĂ€ller uppenbarligen för filmfranchises. Kanske John Connor kan vara död, kanske han kan vara vid liv. Kanske de lever i en vĂ€rld dĂ€r John Connor Ă€r en svart kvinna. Kanske det finns Ă„tta stycken Sarah Connors och en av dem Ă€r en minigris. I vilket fall som helst ser kriget mot maskinerna alltid likadant ut och det skickas alltid robotar och hjĂ€ltar tillbaka i tiden för att ta kĂ„l pĂ„ nĂ„gon. Trots alla oĂ€ndliga möjligheter Ă€r detta fortfarande vĂ„r gameplan, liksom. SĂ„ nĂ€r Linda Hamilton Ă„tervĂ€nder till sin paradroll fĂ„r hon göra det med repliker som den PR-puffade zingern: ”I hunt terminators, and I drink until I pass out!”
Ja, för att fatta sig kort: En ny robot ska döda en ny tjej. En ny soldat ska skydda henne (Mackenzie Davis). Framtiden Àr ny men uppenbarligen densamma. Sarah Connor hoppar pÄ skutan, sÄ Àven Ah-nuld (som spelar en ny version av den gamla versionen, men strunt samma). Storyn Àr samma. Jakten Àr samma. Filmen gÄr frÄn start till slut. Vad du Àn kan förestÀlla sig att fÄ sÄ kan den hÀr filmen göra dig besviken.
Jag blandar in Cameron i leken bara för att han sjĂ€lv stĂ„r som producent pĂ„Â Terminator: Dark Fate, vilket Ă€ndĂ„ Ă€r lite överraskande, med tanke pĂ„ att det Ă€r en film som bĂ„de kopierar och kör över hans T2 sĂ„ grundligt att man inte kan kalla storyn för mycket annat Ă€n tafflig fan fiction. Medan storyn Ă€r den första besvikelsen Ă€r det trassliga berĂ€ttandet det andra. Den första akten av Dark Fate Àr riktigt uselt berĂ€ttad; vi ser pĂ„ en slags narrativ hjĂ€rnskakning som börjar med en dramatisk scen som ska ankra hela filmen, men scenen Ă€r surrealistiskt filmad i slow-motion och digital föryngringsteknik. Regissören Tim Miller har helt enkelt gjort en drömsekvens av vad som ska vara akut verklighet. NĂ€r storyn sedan kickar igĂ„ng fĂ„r vi en upptakt som Ă€r idiotiskt kaotisk och hopplöst amatörmĂ€ssig. Det Ă€r den typen av film dĂ€r en frĂ€mling tar nĂ„gon i handen, hastigt förklarar (medan de attackeras av en mordisk maskin) att hon kommer frĂ„n framtiden och ska skydda henne undan en ond robot, och den andra personen liksom ”aha, okej dĂ„ förstĂ„r jag”. (Jag tillĂ„ter mig sjĂ€lv en liten klapp pĂ„ axeln nĂ€r jag sa att Millers tidigare film, Deadpool, under metahumorns tippexlager var precis lika cinematiskt inkompetent).
Upptakten Àr sÄ dÄlig att vid det laget Dark Fate förvandlas till en pimpad direkt-till-video-uppföljare kan man inte ens uppskatta det enkla nöjet. Det Àr den film som blir bÀst, faktiskt, om man bara rÄkar börja titta pÄ den, nÄgonstans i mitten. Ser man den frÄn den punkten till slutet sÄ kan man faktiskt fÄ för sig att man sett en helt okej b-film pÄ a-nivÄ. Man har ju missat att filmen inte byggt upp nÄgon intressant premiss, inte gett oss nÄgra karaktÀrer eller nÄgon genuin konflikt. Jag vet att det vid det hÀr laget Àr lönlöst att jÀmföra med Camerons första tvÄ filmer, men jag minns originalet Terminator (1984) och förundras över hur mycket tid som gick Ät att etablera huvudpersonen och antagonisten. Cameron tog filmens problem pÄ allvar. Man kan inte bara sÀga hur som helst till en servitris att hon Àr jagad av en cyborg. Men Dark Fate snubblar och rusar igenom den första akten som om den inte spelar roll.
Och det Ă€r nog en stor del av sanningen. Dark Fate Ă€r gjord av mĂ€nniskor som inte bryr sig om vad de hĂ„ller pĂ„ med, och den ideala Ă„skĂ„daren tittar inte sĂ„ noga Ă€ndĂ„. Vid det laget 45 minuter gĂ„tt ska man liksom vakna till lite och tĂ€nka att jaha, ja men nu var vĂ€l allt det dĂ€r trĂ„kiga klart dĂ„ sĂ„ nu kan vi se det bra. Det ”bra” Ă€r pang-pang, dĂ„, ty sista 40 minuterna Àr praktiskt taget en, 1, actionscen.
Men det ”bra” Ă€r inte sĂ„ ”bra” det heller, med tanke pĂ„ vilken slĂ„ende brist pĂ„ sjĂ€lvrespekt allting görs med. Vem hade kunnat tro att en Terminator-film med bĂ„de Arnold och Hamilton inte skulle vara bĂ€ttre Ă€n Salvation? Visst Ă€r Linda Hamilton ball, men varför kĂ€ndes hon mer nĂ€rvarande i sin frĂ„nvaro i Terminator 3: Rise of the Machines (2003) Ă€n vad hon gör hĂ€r? Det var inte en speciellt bra film, men den misslyckades Ă„tminstone för att den anstrĂ€ngde sig för att vara bra. Dark Fate misslyckas för att den inte anstrĂ€nger sig att ens komma över den mest uppenbara ribban, som att annonsera nĂ€sta robotmodell. Den hĂ€r gĂ„ngen heter han Rev-9 (Gabriel Luna) men jag har ingen aning om vad som gör honom sĂ„ bra. Han kan koppla upp sig i vĂ„r tids Big Brother-ögon, men varför Ă€r han inte bara trĂ„dlös sjĂ€lv? Varför kan han inte bli osynlig? Varför flyger han inte? Liksom allt annat – frĂ„n Edward Furlongs tragiska öde till de mexikanska miljöerna och den pseudofeministiska posen att ha tre kvinnor i huvudrollen – förblir idĂ©n latent, outforskad, dĂ€r men inte dĂ€r, frĂ„nvarande, cyniskt utnyttjad, bortslösad.
Vad gĂ€ller Arnold sĂ„ Ă€r han mer plĂ„tburk Ă€n nĂ„gonsin, trots att tanken Ă€r att han flyttat ut pĂ„ landet och lĂ€rt sig bli mĂ€nniska (Carl, mer specifikt, en persiennförsĂ€ljare med fru och barn!) Den idĂ©n fĂ„r samma öde som alla andra idĂ©er i filmen – det nĂ€mns, syns, men fĂ„r ingen vidare förankring i det som sker och passerar sedan som om den aldrig varit dĂ€r. Desto mer bekymrande Ă€r Arnolds döda blick, alltför lik Bruce Willis ökĂ€nda ”skiter i vilket”-nuna. Han Ă€r det mest uppenbara exemplet pĂ„ kĂ€nslan Dark Fate överlag har av att vara svagt regisserad, dĂ€r skĂ„despelare fĂ„r klara sig sjĂ€lva. De lyder order frĂ„n nĂ„gon bakom kameran, visst, men man kan se i deras ögon att de inte förstĂ„r poĂ€ngen med vad de gör.
Mirakulöst nog passerar Dark Fate nĂ„gon slags spĂ€rr som gör att den lyckas vara medioker snarare Ă€n usel, Ă€ven om marginalerna Ă€r otroligt smĂ„. Hade den jĂ€vlats med oss in i det sista hade det kanske varit droppen som rann över bĂ€garen, men filmen har den goda smaken att Ă„tminstone dra sitt tĂ„g av ögon- och öronbedövande vĂ„ld och skrammel till sin slutstation utan att ge nĂ„got mer Ă€n de mest förutsĂ€gbara av tinnitusattacker. Det blir i slutĂ€ndan en film lika generisk som sin titel – ”Dark Fate”, som kan betyda vad som helst – men inte vĂ€rre Ă€n att man glömmer den dagen efter utan alltför mycket Ă„gren.
SkÄdespelarna gör ocksÄ sitt för att desperat blÄsa liv i de glödande kolbitar av sjÀl som de kan ge filmen. DÄ och dÄ sÄg jag pÄ dem och sörjde det som gÄtt förlorat. Mackenzie Davis, som spelar den hÀr versionen av Michael Biehn, stÄr ihop med Linda Hamilton och Natalia Reyes (vÄr dugliga variant av Sarah Connor) samt, sÄklart, herr T-800 sjÀlv. De ser helt rÀtta ut. De passar i montage. Davis Àr en av de mest underskattade skÄdespelarna i sin generation och det hon gör hÀr Àr verkligen inte Tully. Och Linda Hamilton, vart har du varit alla dessa Är? Det Àr trÄkigt att behöva mötas igen under de hÀr omstÀndigheterna.
FREDRIK FYHR
2019 USA/KINA/SPANIEN/UNGERN 128 min. fĂ€rg/ARRIRAW 4.5K, DI 2K/2.39:1. R: Tim Miller. S: Linda Hamilton, Arnold Schwarzenegger, Mackenzie Davis, Natalia Reyes, Gabriel Luna, Diego Boneta, Ferran FernĂĄndez, TristĂĄn Ulloa, TomĂĄs Ălvarez, Tom Hopper, Alicia Borrachero, Enrique Arce, Manuel Pacific, Fraser James, Pedro Rudolphi, Diego MarĂnez, Kevin Medina, Steven Cree, Matt Devere, Karen Gagnon, Neil Corbould, Lorna Brown, Stuart McQuarrie, JosĂ© CerĂłs, Shadday LĂłpez, Pedro HernĂĄndez, Mariah Nonnemacher, Peter Schueller, Jacques A. Nevils, Daniel Ibåñez, Mona Martinez, Stephanie Grill, TĂĄbata Cerezo, Daniel Ortiz, Blair Jackson, Philip Garcia, Tarnue Massaquoi, Cleveland Berto, Christine Horn, Pete Ploszek, Mark Weiler, Kacy Owens, Stephen Oyoung, Anisha Gibbs, Anthony Oh, Edward Furlong, Aaron Kunitz, Georgia Simon, Brett Azar (okrediterad).