Jag fascineras av Jackie Coogan. Denna sockersöta pojke vann alla hjĂ€rtan, i en tid dĂ„ aga ansĂ„gs helt naturligt. Han slog igenom stort i Chaplins pojke (1921) och spelade dĂ€refter rackarungar av olika slag. Den första, Peck’s Bad Boy, hade till och med frĂ€ckheten att fĂ„ den svenska titeln Chaplins pojke pĂ„ nya Ă€ventyr Ă€ven om den inte har nĂ„got att göra med Chaplins film. Detta sĂ€ger mer om hur sent diegesen kom till svenska filmskallar. Filmen var liksom fortfarande bara en uppvisning; sjĂ€lva fiktionen fanns inte. Bara i formuleringen ”Chaplins pojke” förintas egentligen all potential. Traditionen har för all del gĂ„tt igen – vem som Ă€n suttit svenska filmtitlar genom tiderna har alltid levt i den obesegrade övertygelsen om att ingen egentligen bryr sig om filmen lika mycket som de som gjort filmen. Har Mel Brooks gjort en ny film? Jaha, det vĂ„ras igen dĂ„.
Men hursomhelst. Jackie Coogan Ă€r fascinerande. Det jag fascineras över Ă€r just dubbelheten – en sockersöt pojke, Ă„ ena sidan, och Ă„ andra sidan en busunge som inte kan sköta sig. Barnuppfostran handlade pĂ„ den hĂ€r tiden bara om lydnad, och det ansĂ„gs helt korrekt att straffa alla barn som inte kunde bete sig pĂ„ ett visst sĂ€tt. Det mĂ€rkliga Ă€r ju dĂ„ att Coogan var sĂ„ vansinnigt populĂ€r. Alla ville se rackarungen göra rackartyg! Ja, pĂ„ film dĂ„.
Kanske man innerst inne visste att det var fel att slÄ barn, att det var mer Àn bara ett gnagande dÄligt samvete, kanske man sjÀlv mindes hur man blivit slagen och inte levde i en tid dÄ rÀttvisa kunde skipas för en; kanske Coogan var fantasin om barnet som slÄr tillbaka, barnet man sjÀlv önskade att man varit, barnet man innerst inne vill att alla barn ska vara.
Vuxna Ă€r för all del fortfarande rĂ€dda för barn, och de flesta myter om piskans nytta frĂ„n hundra Ă„r sedan har levt kvar pĂ„ ett eller annat sĂ€tt, om Ă€n mindre konkret (reaktionĂ€ra pliktivrare tillĂ„ts bara prygla barn mentalt idag, trots att mĂ„nga Björklundare dĂ€r ute sĂ€kert lĂ€ngtar efter att sopa till var och varannan unge de ser) men fĂ„ var vĂ€l lika rĂ€dda för barn som George Wilbur Peck, som skrev ett par ”barnböcker” om brĂ„kungen Henry Peck (av nĂ„gon anledning gav han honom sitt eget efternamn!) som levde rövare pĂ„ andras bekostnad sĂ„ det stod hĂ€rliga till.
Vad jag förstĂ„r sĂ„ Ă€r dessa böcker mer eller mindre olĂ€sliga idag pĂ„ grund av (Ă„tminstone) omöjliga mĂ€ngder rasism. Vad jag förstĂ„r var Ă€ven filmatiseringen mer en slags förmildrad omstĂ€ndighet till film. Det förstĂ„r jag mest av uteslutningsmetoden, för Jackie Coogan Ă€r en rĂ€tt harmlös rackarunge. Det vĂ€rsta han gör Ă€r att lĂ€gga myror pĂ„ sin pappas krage sĂ„ att det börjar klia överallt pĂ„ honom nĂ€r han gĂ„r till kyrkan pĂ„ söndagen. Mycket görs av att Peck-ungen bara slöar i handelsboden Ă€ter sötsaker hela dagen. Men mannen i kassan skriver bara upp allt som han Ă€ter upp utan att betala för sig. Och ”sötsakerna” Ă€r inget mer Ă€n fikon och torkade Ă€pplen; idag hade han betraktats ett hĂ€lsofreak!
PĂ„ sina 52 minuter passerar filmen knappt som en lĂ„ngfilm idag. Egentligen har det inte sĂ„ mycket att göra med lĂ€ngden i sig som innehĂ„llet. Större delen av filmen gĂ„r ut pĂ„ att lille Henry gör diverse rackartyg – kanske för att ingen Ă€r dĂ€r att aga honom, Ă€ven om det dĂ„ och dĂ„ skĂ€mtas om att hans pappa Ă€r bra sugen (men dĂ„ kommer hans rultiga mamma och rĂ€ddar dagen, övertygad om att hennes ”lilla lamm” Ă€r alldeles oskyldig) – men fyrtio minuter in i filmen Ă€r det nĂ„gon som begĂ„r inbrott i familjens hus. En ung lĂ€kare, som söker gifta sig med Henrys giftasmogna storasyster, rĂ„kar fĂ„ ett kuvert i sin ficka (naturligtvis Ă€r det Henry som rĂ„kar lĂ€gga det dĂ€r) vilket pekar ut honom som gĂ€rningsmannen. Kommer hans namn rentvĂ„s?!
Ja, men det Àr vÀl klart, för vid det laget har vi inte ens en kvart kvar av filmen. Moderna ÄskÄdare kÀnner sig lite snopna, eftersom filmen slutar dÀr en modern film hade slÀngt in sin första twist och bara fÄtt upp Ängan. Vi fÄr aldrig veta vem den dÀr inbrottstjuven var. IstÀllet fÄr vi en kortfattad men hyggligt spÀnnande final pÄ de dÀr klassiska gamla tÄgrÀlsen, en av mÄnga höjdpunkter av varierande slag, som den hÀr typen av gammal filmskorv i bÀsta fall var noga med att ge publiken. Lite av det ena, lite av det andra, sÄ. (I början av filmen rÀnner Henry runt pÄ en cirkus, sÄ dÄ fÄr vi se lite lejon och sÄnt).
Det Àr ÀndÄ vÀrt att poÀngtera att vi kan följa med i berÀttelsen sÄ pass mycket som vi kan. Detta har att göra med att filmen var regisserad av Sam Wood. Som jag tidigare nÀmnt var Wood en Àkta stafettlöpare vad gÀller filmsprÄkets evolution, mycket mer Àn oefterhÀrmliga weirdos som D.W. Griffith. Woods stil hade inte mycket till personlighet, men den var effektiv och pragmatisk. I den hÀr filmen introducerar han karaktÀrerna, förklarar dramat, utvecklar spÀnningen, anvÀnder flashbacks nÀr det behövs och understryker alla poÀnger han behöver. KaraktÀrerna har Àven blygsamma mÀngder utveckling; flicka fÄr ju pojke i slutet, trots allt, och det visar sig att Henry kan fungera i sÄvÀl samhÀllet som familjelivet om han vÀl lÀgger manken till.
Medan Wood konstruerar narrativen sĂ„ ser han Ă€ven till att publiken fĂ„r en rimlig mĂ€ngd höjdpunkter och minnesvĂ€rda ögonblick. Som sagt, lite av det ena och lite av det andra. Alla scener har Ă„tminstone nĂ„gonting att bjuda pĂ„, om det sĂ„ Ă€r ett litet skĂ€mt (som nĂ€r Henry kan gömma sig bakom en liten hund som gĂ„r pĂ„ tvĂ„ ben) eller den dĂ€r finalen, som innefattar en sĂ„dan dĂ€r skenande rĂ€lsvagn för tvĂ„, som det vevas i för full hals. Det Ă€r ocksĂ„ vĂ€rt att pĂ„peka att alla filmens farligheter Ă€r helt autentiska – folk hoppar undan skenande tĂ„g och jagas av levande lejon i den hĂ€r filmen, som om det inte vore nĂ„got med det. Att göra film Ă„r 1921 var verkligen att stirra döden i ögonen med en axelryckning.
Man kan verkligen inte anklaga de hĂ€r gamla filmerna för att vara hĂ€ndelsefattiga – de gjordes ett halvsekel innan man började prata om sĂ€kerhet pĂ„ inspelningen. Vi fĂ„r inga stuntmen som kastar sig ut över stup, redo att dö för filmen, som i Cabiria (1914), men vi talar fortfarande om ett generellt ointresse av sunt förnuft och respekt för mĂ€nniskoliv. Redan i första scenen jagas tvĂ„ barn in i en cirkusvagn av det stora lejonet, som sedan stĂ„r dĂ€r vid gallren och attackerar glupskt. I vanliga fall oroar man sig för att inga djur blivit skadade under inspelningen – hĂ€r hoppas jag att inga barn blev uppĂ€tna!
 FREDRIK FYHR
Peckâs Bad Boy. 1921 USA 51 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Sam Wood. S: Jackie Coogan, Wheeler Oakman, Doris May, Raymond Hatton, James Corrigan, Lilliam Leighton, Charles Hatton, Baby Gloria Wood (K.T. Stevens), Dinky Dean (Dean Riesner).