💿 Stenryttaren (1923)

Rudolf Klein-Rogge var sin tids Nicolas Cage. Förutom filmerna av Fritz Lang, som ristat in honom i filmhistorien för evig tid, verkar det som att han härjade runt lite här och där. Detsamma gäller för den tyska expressionismen, ofta omtalad men inte lika ofta specificerad.

Stenryttaren var inte en stor film, den blev inte höjd till skyarna, och den tycks bara ha överlevt på skrangliga 16 mm-kopior, men just därför är den fascinerande. Berättelsen är en visualisering av en folksaga i Pomperipossa-stil – kan det inte vara så att den där stora stenen i skogen, som ser ut som ett ansikte, i själva verket en gång i tiden var ett gammalt troll eller annat som frös till sten?

Det rör sig alltså om en slags muntlig sägen – saga är ett för starkt ord – och den kommer i precis det paket man kan föreställa sig; filmen inleds utan vidare med ringdans och folkfest i en teutonisk by där alla verkar unga och lyckliga förutom spelemannen, gammal och grå, och redo att berätta med lyran om hur det en gång i tiden bodde en ond, ond, ond gammal man uppe på berget intill.

De tyska kritikerna var högst skeptiska. Det låter sig inte göras hursomhelst, menades det å det grövsta, att bara blanda denna tyska folksjäl med modern konst; en Roland Schacht i ”Die Weltbühne” ansåg vid premiären att filmens estetik var absurd gentemot berättelsens svaga karaktär. Filmen ploppade upp tolv år senare i en filmhistorisk bok skriven av en Oskar Kalibus, som ansåg att filmen helt ruinerade ”den romantiska balladatmosfären” genom den expressionistiska dekoren. Detta skrevs, märk väl, år 1935.

Kritiken säger naturligtvis mer om tyska kulturhållningar under mellankrigstiden än vad den säger något om filmen i sig, som en är en lättsamt fartfylld och märkligt upphetsande liten film. Den är, helt i linje med sin sägen, inte för lång och inte heller för djuplodande. Klein-Rogge spelar den onde mannen högst uppe på berget, envist avundsjuk på det glada folket nere i byn. När det vankas bröllop, och en fager ung man ska få sin fagra unga dam, blir han särskilt sur och rider utan vidare ner till byn och kidnappar den stackars bruden.

Man måste älska den totalt oförutsägbara twisten som därefter följer: I sin fångenskap faller den unga kvinnan, av oklar anledning, för sin kidnappare. Vi har ingen aning om varför, men plötsligt är det så att skönheten fallit för odjuret. Är det tal om något Stockholmssyndrom? Eller kanske Rudolf har något Mabuseliknande hypnostrick i bakfickan?

Under omständigheterna ger han ifrån sig ett rätt komplext framträdande. Han introduceras som en omöjligt ond figur – ondare än ondast, just som en elak man i en gammal ballad. Men för det mesta sitter han och grubblar och glor ut genom fönster, som om han egentligen döljer någon djupt sårad hemlighet.

När allt kommer omkring blir saker inte mer klassiskt romantiska än så. Inte förrän finalen, möjligen, då blixten slår ner och gör det oväntade kärleksparet till en stor stenbumling.

Stenryttaren är ett av många exempel på hur oförutsägbar och cinematiskt befriade de här gamla stumfilmerna kunde vara. Idag kan en film anklagas för att vara konst så fort den visar på den minsta avvikelsen från konventionerna. År 1923 var däremot planritningarna öppna, och i jämförelse var faktiskt alla filmer konst. Eller rättare sagt, film var i sig en konstform, på ett mycket tydligare och mer självklart sätt.

Kanske det är definitionen, i sin mest råa form, av ett konstverk kontra en produkt – ett konstverk är något som överraskar, inte något som ger en det man betalat för. Något oväntat, inte något förväntat. Något som utmanar och förvirrar, inte ger en den väntade tillfredsställelsen. Stenryttaren målade inte en tavla som kritikerna var så förtjusta i när det begav sig, men man kan fortfarande stå inför den och överväga den, säga att den är bra lustig ändå.

FREDRIK FYHR

---

1923 TYSKLAND 86 min. sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Fritz Wendhausen. S: Rudolf Klein-Rogge, Lucie Mannheim, Gustav von Wangenheim, Georg John, Emilia Unda, Grete Berger, Wilhelm Diegelmann.