Det Àr lustigt hur Disney styr vÀrlden idag, med tanke pÄ att de en gÄng i tiden försökte livnÀra sig pÄ filmer som Babes in Toyland, en grÀslig musikal som mÄste ha luktat gammal ost redan 1961.

Enligt PR-kampanjen skulle filmen vara en otecknad version av de tecknade filmerna, men detta var en efterkonstruktion. Walt Disney ville göra Babes in Toyland till en tecknad film, men projektet lades pÄ hyllan och gjordes sedan om till en otecknad historia, inspirerad av Trollkarlen frÄn Oz (1939).

Det betydde en grĂ€ll, syntetisk och prĂ€ktig film med robust scenografi i gips och smörpapper. I ett tidigt 60-tal, nĂ€r alla möjliga knoppar brast, fick vĂ€rlden stĂ„ ut med en lagom skönsjungande Tommy Sands (vem?) och hans viljelösa mĂ€hĂ€ till mö, spelad av Annette
 nej, bara Annette, enligt förtexterna. Funicello, hette hon egentligen, men det namnet kanske Walt tyckte lĂ€t för etniskt. Hennes största karaktĂ€rsdrag Ă€r att hon Ă€r dĂ„lig pĂ„ att rĂ€kna, vilket förtydligas i sĂ„ngnumret ”I Can’t Do the Sum”, som tydligen ska vara en av ”höjdpunkterna”.

Storyn Ă€r en enda lĂ„ng slamkrypare dĂ€r Tommy och Annette ska gifta sig – men hu för den onde Barnaby (Ray Bolger) som vill sno Ă„t sig Annette sjĂ€lv, eftersom hon tydligen sitter pĂ„ en hel del pengar. Barnaby ser ut som att han blivit utkastad ur Draculas fanclub för att han försökte för mycket, och han har mĂ€rkligt konkreta mĂ„l för att vara en skurk i ett sagoland dĂ€r varje fotsteg över den idylliska bron ekar stora studioekon. Om han ens fick gifta sig med Annette, vad skulle han göra med alla pengar? Köpa air condition till sitt papphus?

Att filmen ser ut som den gör Ă€r en sak – det ser för all del vĂ€ldigt dyrt och pĂ„kostat ut alltihop – men vi har uppenbarligen inte mycket till karaktĂ€rer hĂ€r och inte mycket till story heller och gudarna ska veta att vi inte har musikalnummer att skryta med heller. I det stora öppningsnumret hoppar folk runt i infantila danssteg och sjunger en monoton sĂ„ng om vĂ€rdet i att dricka lemonad.

Dricka lemonad!

Är filmen frĂ„n sex Ă„r och nedĂ„t?

Knappast troligt, med tanke pÄ att vi senare fÄr en sekvens med pratande trÀd som ser ut att vilja Àta allt och alla hela.

Men hursomhelst, vi gĂ„r hĂ€ndelserna i förvĂ€g
 eller sak samma. I andra delen av filmen tar sig Tommy och Annette med barnen, vems de nu Ă€r, genom den lĂ€skiga skogen dĂ€r de trĂ€ffar leksaksmakaren. Han spelas av tokstollen Ed Wynn, som Ă„tminstone vet hur man levererar genuin dĂ„rskap.

HĂ€romkring fĂ„r vi ocksĂ„ lite specialeffekter som filmen kan skryta med – leksaksmakaren har en sĂ„dan dĂ€r stressad assistent som uppfunnit en pickadoll som kan göra stora saker smĂ„. Naturligtvis lĂ€gger Barnaby labbarna pĂ„ den och i slutet mĂ„ste han slĂ„ss mot en armĂ© av leksaker, och alla hjĂ€ltar han krympt.

Just den finalen Ă€r faktiskt ganska stark, och inte utan anledning. ”Leksakernas marsch” var en av de sakerna som gjorde Disney sjĂ€lv intresserad av filmen och han var in i det sista övertygad om att den skulle vara animerad – vilket den ocksĂ„ blev, om Ă€n i stop-motion. Det Ă€r fortfarande en idiotisk scen (varför stampar han inte bara pĂ„ allt han ser?) men den ser Ă„tminstone spĂ€nnande ut.

Barnaby sjĂ€lv spelades alltsĂ„ av Ray Bolger, som spelade FĂ„gelskrĂ€mman i Trollkarlen frĂ„n Oz. Men filmens bĂ€sta skĂ„despelare Ă€r en mekanisk gĂ„s som heter Sylvester – han har fötter men bĂ€rs Ă€ndĂ„ omkring av en tant vid namn Moder GĂ„s. Alldeles i början av filmen introducerar han berĂ€ttelsen genom att pĂ„peka hur överviktig hon Ă€r. FypĂ„sig, kontrar hon. ”You’re lucky to find a goose who can talk at all” pĂ„pekar han och vad gĂ€ller den hĂ€r filmen hĂ„ller jag med.

FREDRIK FYHR


 1961 USA 106 min. fÀrg/35mm/1.75:1. R: Jack Donohue. S: Ray Bolger, Tommy Sands, Annette Funicello, Ed Wynn, Tommy Kirk, Kevin Corcoran, Henry Calvin, Gene Sheldon, Mary McCarty, Ann Jillian, Brian Corcoran.