Liksom Jack the Ripper fanns de pĂ„ riktigt, Burke och Hare. Det Ă€r lĂ€tt att glömma bort. Det Ă€r ocksĂ„ det kanske mĂ€rkligaste med denna redan rĂ€tt sĂ„ mĂ€rkliga film â en av de allra bĂ€sta och mest underskattade brittiska gammelrysarna, med ett av de allra bĂ€sta framtrĂ€dandena av Peter Cushing. Det ser ut som att han spelar en till galen vetenskapsman. Det ser ut som att filmen skulle kunna vara gjord av Hammer. Det svartvita fotot och den viktorianska miljön Ă€r dĂ€r som en kuggfrĂ„ga. Men Fallet doktor Knox Ă€r, om vi ursĂ€ktar uttrycket, en riktig film. Och berĂ€ttelsen Ă€r helt sann.
Det finns naturligtvis inget âoriktigtâ med Hammers gamla rullar. Men de följde formler och var dĂ€rför till hĂ€lften otĂ€nkta, som ready mades. Det Ă€r formler som den hĂ€r filmen pĂ„ ett ovĂ€ntat intelligent sĂ€tt leker med. Jo, 1800-talsgatorna Ă€r som sagt hĂ€r, och likasĂ„ cockneypöbeln och doktorns underjordiska hĂ„la. Men filmen ber oss inte ta det för givet. IstĂ€llet frĂ„gar den sig hur en Hammerfilm skulle se ut om den bemödade sig med att vara lite verklighetstrogen.
SĂ„, Burke och Hare var det. Denna frejdiga duo var ett par oheliga gravskĂ€ndare som till sist gick över till att helt sonika ha ihjĂ€l folk, för att sĂ€lja dem till universitetet, nĂ€rmare bestĂ€mt doktor Cushing, som naturligtvis (I Vetenskapens Namn!) aldrig tackar nej till en ny döing att skĂ€ra i. SĂ„ lĂ„ngt lĂ„ter det hela som en typisk film av sitt slag, men vi Ă€r pĂ„ vĂ€g mot ett par ordentliga överraskningar. En tidig föraning kan vi fĂ„ i doktorns enögdhet. Den Ă€r nĂ€mligen inte bara metaforisk â Cushing gör rollen med ett lazy eye pĂ„ vĂ€nster öga, som om vi hela tiden ska pĂ„minnas om att nĂ„got centralt Ă€r brutet i denna mĂ€nniskas sjĂ€l.
Jag vill inte göra misstaget att förstöra överraskningarna â för jag tycker att det hĂ€r Ă€r en genuint underskattad film som bör ses â men man kan sĂ€ga som sĂ„ att det Ă€r slĂ„ende att filmen kom samma Ă„r som Psycho. Fallet doktor Knox Ă€r naturligtvis inte lika bra, men filmerna har Ă€ndĂ„ vissa formella likheter, vilket Ă€r imponerande nog. Liksom i en bra roman, eller (faktiskt) i en Tarantino-film, binder den ihop flera berĂ€ttelser; Cushings doktor, Burke och Hare samt lĂ€karstudenten Chris (John Cairney) som vill mer Ă€n han kan och kĂ€rar ner sig i högljudda barslinkan Mary (Billie Whitelaw) som han desperat försöker göra rumsren för den förnĂ€ma eftermiddagspromenaden, dĂ€r man ska lyfta pĂ„ hatten och hĂ€lsa pĂ„ sina bekanta. Howdâyoudo, och sĂ„ vidare.
HĂ€r slinker en klasstematik in i filmen som Ă€r helt ovĂ€ntad. Burke och Hare Ă€r ett par sociopatiska drĂ€gg som inte bryr sig ett skvatt om mĂ€nniskorna de har ihjĂ€l â de Ă€r utan nĂ„gra som helst överdrifter samma varelser som den deprimerande duon i John McNaughtons nĂ€stan osebara Henry â en massmördare (1986); de mördar för att tjĂ€na brödfödan och möjligen för att de, i stundens hetta, blir upphetsade av akten.
Samtidigt Àr denna iskalla ickesyn pÄ liv och död en de delar med Cushings doktor, som anser att den enskilde individen gott och vÀl kan fÄ trilla av pinn för vetenskapens skull. I en typisk film av sitt slag skulle han försöka röja sina spÄr, eller försöka komma undan undersökningarna, men han Àr helt öppen med vad han hÄller pÄ med. Inför hotet om Ätal, för han har mÄnga ovÀnner inom akademin, stÀller han sig helt öppen. Det spelar ingen roll vad som hÀnder med honom, hans gÀrning Àr fortfarande i sig helt rÀtt, och viktigare Àn nÄgot annat.
I takt med att intrigen utvecklar sig, för detta Ă€r verkligen en film dĂ€r intrigen utvecklar sig och inte en som hoppar hage mellan förutbestĂ€mda destinationer, förĂ€ndras och nyanseras vĂ„ra perspektiv pĂ„ karaktĂ€rerna, liksom deras pĂ„ dem sjĂ€lva. Burke och Hare finner att vĂ€rlden inte Ă€r riktigt sĂ„ cynisk som de sjĂ€lva utgĂ„r ifrĂ„n. Chris finner sig fĂ„ngad mellan akademiens överklass och den ocerebrala arbetarklass han tillhör, medan hans dam Mary tidigt inser vart hon hör hemma. Vi inser ocksĂ„ att en ung manlig lĂ€karstudent, oavsett klass, Ă€r âvĂ€rdâ mer Ă€n en ung kvinna som sjunger fyllesĂ„nger pĂ„ krogen. Alla dessa vĂ€gar bĂ€r till det Rom som Ă€r Cushings doktor. DĂ€r den typiska galna doktorn i en sĂ„dan Ă€r film gĂ„r under i en eldhĂ€rjad vĂ€derkvarn fĂ„r han Ă„tminstone chansen att rannsaka sig sjĂ€lv.
Det Ă€r lustigt hur lĂ„ngt filmen kommer genom att bara organisera om de typiska klichĂ©erna och sĂ€tta ett nytt ljus pĂ„ dem. Ton Ă€r en annan viktig anledning till att den fungerar. NĂ€r vi trĂ€ffar Burke och Hare pĂ„minner de om klumpiga comic reliefs â sĂ€rskilt gör vi oss beredda att skratta Ă„t Hare, som spelas av en vĂ€ttirlĂ€ndsk Donald Pleasence. Men filmen vĂ„gar ta stereotypen precis till grĂ€nsen för det fĂ„niga, utan att nĂ„gonsin passera den. NĂ€r de dödar en kvinna, för att sedan lakoniskt konstatera att de âinte rörtâ henne, Ă€r det inte den Monty Python-sketch en annan film hade fĂ„tt det till.
John Landis, pÄ tal om det, gjorde en film om Burke och Hare Är 2010 med Simon Pegg och Andy Serkis. Det var mer eller mindre en grötig katastrof, och ett bra exempel pÄ att gamla vintagejunkies som Landis, som vÀxte upp under och efter den sexuella revolutionen pÄ 60-talet, inte alltid kunde hitta tillbaka till det strama allvar som vilade i botten pÄ de b-filmer de sett upp till. Kanske vi med Ären blivit för dÄraktigt hÄrdhudade, meningslöst ironiska, orÀttvist cyniska. Det finns i grund och botten ingenting roligt med vÄld och blod. Det kan vara vÀrt att pÄminna sig om ibland.
FREDRIK FYHR
The Flesh and the Fiends. 1960 STORBRITANNIEN 94 min. sv/35mm/2.35:1. R: John Gilling. S: Peter Cushing, June Laverick, Donald Pleasence, George Rose, Renee Houston, Dermot Walsh, Billie Whitelaw, John Cairney, Melvyn Hayes, June Powell, Andrew Faulds, Philip Leaver, George Woodbridge, Garard Green, Esma Cannon.