📃 25 frågor efter Leaving Neverland

”Film is 24 lies per second at the service of truth, or at the service of the attempt to find the truth.”
/ Michael Haneke

---

Det finns två anledningar till att jag inte recenserat den minst sagt uppmärksammade dokumentären Leaving Neverland. Den ena anledningen är mer av en teknisk ursäkt – den andra är minst sagt mer komplicerad. Det har faktiskt tagit mig en hel vecka att samla tankarna för den här texten, och jag vet fortfarande inte om jag lyckats göra den begriplig. Den är hursomhelst ett försök att komma bort från de återreproducerade åsikterna som kopieras i artikel efter artikel, ett försök att se på fallet Michael Jackson på ett någorlunda objektivt sätt och försöka släpa tillbaka filmen i perspektivet det hör hemma – det vill säga i det filmiska – för att försöka våga påminna om (den idag bortglömda?) sanningen att ingen film går att lita på.

Så. Jag nämnde två anledningar. Den ena anledningen, ”ursäkten”, är enkel – filmen är en dokumentär, och jag recenserar sällan dokumentärer. Det är inget personligt. Det råkar bara vara så att dokumentärer oftast inte är intressantare än ämnena de handlar om – tekniskt och formellt finns det inte så mycket att säga om dem, och det är ännu mer omöjligt att bedöma dem på något vettigt sätt. De står på sätt och vis fria från sådan kritik. Är du intresserad av restaureringsteknik och första världskriget så är Peter Jacksons They Shall Not Grow Old (2018) förstås sevärd. Dokumentärgenren var en gång i tiden en rätt så mångfasetterad genre, men idag kan jag ärligt talat inte säga att jag vet vad som gör en dokumentär bra eller dålig.

Därutöver är Leaving Neverland ett samarbete mellan HBO och brittiska Channel 4. Många har påpekat dess oglamorösa visuella stil, och dess överflöd av drönarfoto, men för mig är det inte så konstigt – filmen är mer av ett TV-program än det är en film. Intervjuerna har filmats och klippts ihop under en kort period – faktum är att filmen gick från idéstadiet till Sundancepremiären med så rasande fart att folk knappt hann reagera. Det är därför inte konstigt att filmen ser ut som den gör. Precis som när man gör ett journalistiskt TV-program har regissören Dan Reed varit tidseffektiv och fokuserat på ”innehållet”.

Att jag använder citationstecken där är första ledtråden till mitt andra (betydligt större) problem med filmen.

Först av allt vill jag bara understryka att detta inte är ett debattinlägg eller ett fördömande av vare sig filmen eller någon som sett den. Inte heller har jag något att säga om att skilja på konst och konstnären, och frågan om man ska lyssna på Michael Jacksons musik osv, vilket av någon anledning verkar vara frågan som puffats hit och dit (jag hänvisar till vad jag skrivit om Woody Allen för den diskussionen). Jag måste också understryka hur allvarligt jag ser på det här ämnet – även om det är Leaving Neverland som film jag måste gå in på, så betyder inte det att jag försöker att förringa Wade Robson, James Safechuck eller någon traumaöverlevare överhuvudtaget. Jag väljer att tro offer före det att jag tror förövare, förutsatt att ord står mot ord och att jag inte vet något mer än så. För sättet den beskriver hur sexbrott mot barn går till så är också Leaving Neverland en stark och angelägen film. Alla som berörts av den har berörts av den med rätta. Jag själv, trots att jag brottas med flera aspekter av den, blev också berörd. Jag är inte mer än människa jag heller. Alldeles oavsett ”sanningen” så är Leaving Neverland en film om hemska saker som öppnar dörrar som vi måste öppna. Och oavsett ”sanningen” så kommer den att gå till historien, om inte av den ena anledningen så den andra.

Men. ”Sanningen” är inte ett ord jag använder mig lättvindigt av. Hos mig klämmer skon när vi plötsligt får för oss att filmen i sig kan göra oss övertygade.

Jag tillhör ju den utrotningshotade arten av formalistiska filmvetare, vi stackars förvirrade satar som råkar tro att det inte finns någon skillnad på form och innehåll, och att ingen film – inte den mest noggranna och väl underbyggda dokumentärfilmen man kan tänka sig – kan likställas med någon som helst ”sanning”.

Inför Leaving Neverland är min syn på de här sakerna nyckeln till en Pandoras ask som helt översköljt mig. Jag kan inte minnas en filmproduktion som gjort mig lika förvirrad och frustrerad. Ursprungligen skrev jag en lång text (2500 ord) om varför jag inte skulle se filmen överhuvudtaget, utan vänta ett år tills de mediala reaktionerna lagt sig. När jag läste igenom texten insåg jag hur sant jag uttryckt det redan i de första styckena: ”Jag är förstås en idiot som försöker uttala mig om något jag inte sett.” Jag slutade läsa och gav mig an filmen istället. Efter att ha sett första delen skrev jag ytterligare 2000 ord – bara i anteckningar – och efter att ha sett andra delen gav jag upp.

Jag är liksom körd hur jag än gör. Jag vet att jag inte okritiskt bör förlita mig på Wade Robson och James Safechucks berättelser, men emotionellt kan jag inte förneka dem min solidaritet. Spekulerar jag i deras historia är jag cynisk. Accepterar jag den blint skaver samvetet. Filmen är en utmaning, både som upplevelse och som film.

Jag har inga som helst problem med tanken att Michael Jackson skulle vara en pedofil, och när jag ser Leaving Neverland skriker min kropp och själ i empati och solidaritet. Jag har inga problem med att den är gjord som den gjord, för en dokumentärfilm får se ut hur som helst. Jag står inte bakom kritik om filmens partiskhet – dokumentärfilmer behöver inte vara detaljrika eller ens nyanserade för att få finnas. En dokumentär är ingen polisutredning. Medveten om de här sakerna såg jag därför Leaving Neverland och drogs med i den och led genom det jag hörde. Även om det starkaste av känslan avtog efter en stund så var min omedelbara känsla att de här två männen måste tala sanning. Jag har inte skakat av den känslan än.

Men jag är medveten om att det är en känsla. Inte en tanke. När filmen är slut så följer googlingarna och jag inser att jag kan bara inte, liksom the Bear Jew i Inglourious Basterds (2009) slå in huvudet på nazisten för att det känns så gött. Hade Safechuck och Robson bara varit två offer framför en kamera, utan några övriga moln på sina himlar, hade jag utan problem kunnat se Leaving Neverland som en film av solidaritet, gjord som en studie i pedofili snarare än en svart kändissoppa. Då hade det inte ens spelat roll om de talat sanning eller inte, för det de säger och beskriver är så viktigt i sig.

Problemet är bara att om filmen är byggd på osanning så gör det en stor skillnad. Varför den är gjord, varför (inte bara att) ingen annan får komma till tals, hur det som presenteras existerar i sin egna, överlagda bubbla. Allt får plötsligt en hemsk ny funktion. Vi kan faktiskt tala om att det här är två filmer samtidigt – de består av samma sak, men det är ändå två helt olika filmer. Den alternativa skuggfilmen, i vilken allt vi ser och hör är något vi låtit oss ”gå på”, är kanske ännu mer skräckinjagande än den som ”bara” förklarar för oss hur Jackson förgrep sig på barn och splittrade deras familjer.

Man kan därför inte behandla Robson och Safechucks vittnesmål som en sak för sig – det är akut kopplat till verkligheterna omkring hur filmen är gjord. De är nämligen inte passiva deltagare som låtit sig bli intervjuade i någon annans film. Filmen är Wade Robsons idé. Den var först en bok, som innan dess var en annan bok. I filmen framstår männen som utmattade och hemsökta, men i verkligheten har de varit korstågsriddare mot Jackson i många år. Filmen är en i raden av flera juridiska grepp och de greppen har – det går ej att förneka – pengar i åtanke. Eller, om man vill kalla det kompensation.

Det hade varit mycket lättare, förstås, om alla inblandade var okända och orika, inte kopplade till en ännu pågående rättstvist, och inte del av mediecirkusen hos en man som levde som bokstavligt talat ingen annan ville eller kunde.

Jag är mycket för att se symbolvärden, och ta varje film för sig, men ibland spelar faktiskt kontext en oavvislig roll. Särskilt när den kontexten tycks vara så djupt begravd under de ytliga narrativen.

Det förlorade Kanskelandet

Här måste jag avvika i en tråkig men nödvändig passage om omständigheterna kring Robson och Safechucks påståenden och åtal, samt den låsta konflikten mellan Jacksons försvarare och de som anser att han måste vara skyldig. Du får hoppa över det om du vill, men jag vill återigen påpeka att jag inte försöker att övertyga dig om något. Om något vill jag uppmuntra dig till att söka fakta själv. Du kan nöja dig med att ställa dig bakom filmen, men känns det OK att göra det om du bara gör det för att du inte orkar lära dig mer om saken?

Min egen kunskap om rättegångarna mot Jackson var lite rostig. När jag sett Leaving Neverland grottade jag dock ner mig i dem, mer eller mindre för att försäkra mig om att de inte innehöll något som satte käppar i filmens hjul. En så övertygande film som denna måste väl kunna förklara de flesta svagheter i åtalen?

Jag önskar att så var fallet, men faktum är att ju mer man läser på om rättegångarna från 1993 och 2005, eller Robson och Safechucks juridiskt knepiga strider mot Jacksons familj – en rättslig röra som pågått sedan 2013 – desto mer börjar det likna Kennedymordet eller Djatlovpasset. Visst finns det mycket rök, men när alla trådar dragits isär är det svårt att vara säker på vem som egentligen startat elden och varför. Spontant låter det enklaste sammanhanget som det mest troliga – att Jackson är skyldig till alla anklagelser, för annars skulle de inte finnas. Men det är frustrerande, då, att hans skyldighet inte kunnat formuleras med ett endaste bevis, trots ett dussin åtalspunkter och årtionden av research (inklusive den tioåriga utredningen från ett mycket antagonistiskt FBI som mer än gärna ville se Jackson dömd). Jacksons fans får agera halmdockor, fastän de har rätt i att det tekniskt sett finns mer som pekar på att Jackson är oskyldig än inte. Visst har många svårt att ”släppa” sin artist – tänk dig själv att du har Jacksons ansikte tatuerat över ryggen, så inser du att du plötsligt älskar en pedofil.

Å andra sidan är många mer sobra fans insatta i sakfrågorna – de har studerat rättegångarna, vittnesmålen och omständigheterna kring åtalen. Den som gör detsamma måste inse att fansen, trots deras uppenbara partiskhet, inte är ute och cyklar. Åtalet mot Jackson är långt ifrån så solklart som det kanske verkar för gemene man, och det kan inte bortförklaras av rättssystemets orättvisa eller Jacksons kändisskap – inte heller offrens psykologi kan förklara saker som bokstavligt talat omöjliga sak- tid- och platsbeskrivningar, bergsäkra alibin, suspekta förändringar när förändringar behövts, ett femtiotal barn som under intensiva förhör vittnat om att ingenting hänt dem, och riktigt jobbiga mailkonversationer bakom kulisserna hos åtalet (som domaren fått tvinga fram från dem). Det ser helt enkelt, svart på vitt, inte bra ut. Lägg därtill på faktumet att Jackson är vår ultimata Andre, en utmärkt ”bad guy” som vi kan projicera alla möjliga hemska saker på (om någon ska symbolisera dörren vi måste öppna till mörkret är han ju den utmärkta kandidaten), och faktumet att många bevisligen ljugit ihop saker via pressen för att sko sig monetärt… ja, då har vi istället ett offer som varit en öppen måltavla från dess att han började ses som koko i mitten på 80-talet.

Men vi gillar inte osäkerhet och ambivalens. Därför har skyttegravarna – som vanligt – etablerats. I media har de olika sidorna avfärdat varandra genom att konsekvent undvika den andra sidans bästa argument eller undvika fakta – Jacksons försvarare använder sig av påståenden från Jackson släktingar, som om de skulle vara opartiska, medan den andra sidan ignorerar saker som att Robson och Safechucks ganska så katastrofala åtal från 2013 med största sannolikhet inte skulle ha vunnits även om tidsfristen inte löpt ut (domaren ansåg att ”ingen vettig människa” skulle kunna lita på Robsons vittnesmål). Det har länge varit en medial narrativ att Jackson helt enkelt är pedofil, bara för att det är den bästa storyn – det har varit kulmen av en sensationsjournalistik som varit för lukrativ och som växt med snöbollseffekten så till den mildra grad att skepsis mot den blivit politiskt inkorrekt. Tyvärr måste man som individ själv leta upp de verkliga förhållandena, vilket gör skyldig-sidan än mer opålitlig, varpå man plötsligt framstår som en galen nörd utanför systemet, en svettig konspirationsteoretiker.

Det är värt att poängtera att jag inte säger det här för att jag vill att Jackson ska vara oskyldig – liksom Corey Feldman respekterar jag anklagelserna för mycket för att någonsin kunna försvara honom. Jag säger det här trots att jag önskar – åtminstone här och nu idag – att Jackson ska vara skyldig. Jag säger det därför med stor frustration, för jag är ju samma flockdjur som du. En del av mig frestas därför till att kalla Jackson för skyldig, knall och fall, så att jag kan gå med i strömmen, få bli nöjd över mina känslor efter att ha sett Leaving Neverland och… ja, gå och lägga mig, liksom. Alternativet – att filmen skulle vara en konstruerad och noga genomtänkt attack – är eventuellt ännu mer fasansfull än tanken på att allt i den skulle vara sant. Jag tror helt enkelt vi lever i en värld svart nog för att tillåta endera, eller kanske båda, scenarion.

Men jag vet, hursomhelst, att jag inte liksom kan ”känna mig” fram till en åsikt när varje teori för kan mötas av en teori mot, och dödläget är så definitivt att de båda sidorna måste låtsas om att den andra inte riktigt finns. Allt tycks mynna ut i en fråga om hur man ser på världen – är det möjligt att sådan som Michael Jackson överhuvudtaget fanns och var oskyldig, eller är det ”otänkbart”? Eller är allt bara en i den långa raden komplotter mot Jackson, den här gången utnyttjandes #metoo och vår vilja att tro på offer? Båda dessa svartvita tankeprototyper kräver inga bevis åt något håll. Vi landar då, återigen, i två berättelser, två fiktioner, och frågan är bara vilken vi gillar mest. I vilket fall som helst vågar jag tro att jag kan hata pedofili och samtidigt ifrågasätta den här filmen – liksom jag ifrågasätter alla filmer.

För samtidigt spelar ingenting av det där roll när Leaving Neverland i alla lägen är en film.

”Just because you read it in a magazine or see it on a TV screen…”

Detta tar oss tillbaka till vad som egentligen är min huvudpoäng här: En film kan vara hur sann som helst och ändå vara falsk. Film är nämligen bara bilder. Ett avbildat äpple inte är detsamma som ett verkligt äpple. När vi ser ett äpple ser vi ett äpple, men när vi ser bilden av ett äpple triggas istället alla våra fantasier och föreställningar om äpplen igång. Film fungerar på samma sätt. Michael Jackson hade kunnat vara skyldig som synden men en film om hans pedofili skulle ändå inte kunna säga något säkert om någon sådan verklighet – den kan bara trigga igång vår fantasiförmåga och vår föreställningsvärld, idén om Michael Jacksons pedofili. Den idén blir väldigt stark när man ser Leaving Neverland, där han används som berättelsens antagonist. Det är på gott och ont så filmen är genomtänkt. Det betyder inte att den idén överensstämmer med verkligheten… eller, för den delen, att den inte gör det. Dess inneboende falsarium hade gällt även om Leaving Neverland var full av motargument. Ingenting kan ”bevisas” i en film. En film lär oss, i ordets enkla bemärkelse, ingenting.

Till saken hör även att filmer har en egen logik, film är ett visuellt språk som vi antingen förstår eller tar för givet – detta är en hjärtefråga som är helt central för mig och som jag förklarat på mer grundläggande sätt här och här. Att de flesta tar filmens språk för givet vet jag, och jag anser att det är ett problem eftersom vi i vår skärmkonkurrerande tid (för att inte tala om i framtiden) behöver bli visuellt medvetna för att ha någon som helst intellektuell integritet kvar och inte luras helt åt helskotta av vad som helst som någon klipper ihop och tvingar fram framför våra ögon.

Så jag förstår när folk säger: ”Jag fattar inte hur Ivanhoe kan välja Rowena istället för Rebecca”. Det jag inte förstår är när folk säger: ”Jag kan inte förstå hur någon kan tro att Michael Jackson är oskyldig efter att ha sett den här filmen.”

Jag ser detta som ett exempel på visuell omedvetenhet, och det är en omedvetenhet som karaktäriserar reaktionerna på Leaving Neverland på ett så pass utbrett sätt att det gör mig nedslagen och uppgiven… och rentav lite paranoid. Min syn på filmen som medium och konstform är här i en så svår diskrepans gentemot hur filterlöst denna film mottagits – både av lovers och haters – att jag finner det omöjligt att skriva något rimligt om den. Varje mothugg jag skulle få skulle garanterat vara byggt på ett missförstånd. Jag har inte lust att skapa så mycket meningslös negativ energi.

Ändå kan jag inte ljuga. Jag finner det dystert att vi kan ”diskutera” fake news och bristande källkritik – om det nu är det vi gör, när begreppen kastas fram och tillbaka – samtidigt som vi inte har några som helst problem med att se en dokumentärfilm som ett fönster som visar oss sanningen. Som om filmen inte har klippning, scenografi, dramaturgi och manus, ljus- och ljudarbete, en berättarteknisk stomme som (liksom alla filmer) avtrubbar vårt omdöme, leder oss in, förför och övertygar oss inte främst genom vad som berättas utan hur, i vilken ordning, genom vilka toner och känslor. Vi reagerar som filmen vill att vi ska reagera.

Detta ska inte behöva misstolkas som en kritik mot just den här filmen, för det gäller för alla filmer man kan tänka sig (åtminstone de som bygger på någon slags narrativ). Jag kan inte tolka reaktionerna på något annat sätt än att vi vill tro på något, Jacksons pedofili i det här fallet, och att denna film bara fungerar om man redan från början bestämt sig för att man vill höra just denna berättelse, och vill tro på just denna berättelse. Om vi är kritiska på förhand vill vi besegras och övertygas. Vi vill överväldigas av något som känns oåterkalleligt i sin trovärdighet. Våra starka känslor kan dessutom bli satta i en meningsfull kontext – i alla lägen berättar filmen på ett utmärkt sätt om hur pedofiler arbetar när de håvar in sina offer och sätter kofoten i sprickorna på redan desintegrerade familjer. Ingen skulle spontant vilja höra den berättelsen bli berättad, så Jackson fungerar som vår kändismorot, detaljen som gör oss makabert nyfikna. Man kan fråga sig om inte det här gör filmen väldigt exploaterande och spekulativ, alldeles oavsett om den är ”sann” eller inte… men vi kommer till dem, frågorna.

Tankefelet vi gör är att anamma filmens påståenden inte bara som filmens sanningar utan sanningar för oss att bära med ut i verkligheten – vi köper propagandan, krasst uttryckt. Filmen har klubbat ner alla våra tvivel, och många vittnar rentav om det med stolthet. Här vill jag vara särskilt besk mot den kritikerkår som borde veta bättre än att uttrycka sig med kategoriskt omöjliga påståenden som ”it leaves no doubt” eller ”feels like the definitive answer”. Ingen film kan förstås göra det, för filmer fungerar så att de skapar frågor och tvivel, inte eliminerar dem.

Och även om en film skulle övertyga en om att något är sant så lämnar den alltid utrymme för en att betvivla det intellektuellt. Sådant tvivel är aldrig fel, som jag ser det. Men av någon anledning verkar vi värdera känslan högre än tanken, fastän våra känslor kan svika oss lättare. När vi känner oss övertygade blir vi också stolta. Vi vet tamejfan hur det är nu, och vår vrede och smärta är tillfredsställande. Å andra sidan kanske det är en utmärkt definition av just tro. När vi inte vet, men låter känslan leda oss till en slutstation.

Själv reser jag aldrig den vägen, ens via hjärtat. Jag ser snarare på tvivel och ifrågasättande som en dygd. Alla tvärsäkra påståenden, särskilt de som kommer i filmer, bör svaras med motfrågor.

Det enda sättet jag därför har kunnat sammanfatta mina (röriga och helt hopplösa) tankar och känslor för den här filmen har varit att komma med frågor. Inte fakta, inte kritik, inte ifrågasättanden, inte kommentarer, svar eller gensvar… utan frågor. Jag tycker att de alla är värda att ställa – nej, jag tycker de är rentav ovärderliga för att kunna närma sig den här filmen på något vettigt sätt – men jag vet att många säkert tycker att de är förvirrande och konstiga. Men jag förespråkar inte en syn på film där vi kan ta film för givet. Vi måste medvetandegöra vår blick när vi ser på film, och aldrig har jag sett ett mer akut exempel än i reaktionerna som följts av Leaving Neverland.

Så… nu är det möjligt att jag, oavsiktligt, skrivit en text om den här filmen ändå. Det har inte varit min mening, för egentligen orkar jag inte bena ut allt jag tycker och känner och tänker. Minst av allt vill jag alltså diskutera filmen som ”sann” eller ”falsk”, lika lite som jag vill diskutera en maträtt som god eller äcklig eller om A är en bättre bokstav än Y.

Istället vill jag alltså ställa en serie frågor som jag hoppas att en läsare som sett filmen kan ta sig an och själv fundera på. Kom ihåg att jag själv inte propagerar för någon sida och krasst uttryckt så bryr jag mig inte om vad du tror i frågan.

Jag hoppas ändå att dessa frågor kan vara upplysande att ta sig an. Vi har sett filmen. Vad har vi sett? Vad kan vi egentligen säga om det?

Det kan väl åtminstone inte skada att fråga?

---

Frågor att ställa sig för att medvetandegöra sitt åskådande av Leaving Neverland (eller vilken annan dokumentär som helst)

1. Wade Robson och James Safechuck är två figurer i en dokumentärfilm. Vad betyder det? Vad är skillnaden mellan dem och två huvudpersoner i en ”fiktiv” spelfilm?

2. I filmen har man förberett en historia och berättat den framför kameran, sedan klippt ihop den för att skapa dess sammanhang. Vad är skillnaden mellan just denna historia och den som berättas i en ”fiktiv” spelfilm?

3. Om man säger att man tror eller misstror männen, enbart utifrån denna film, vad är det för slutsatser man drar? Vad uttalar man sig om?

4. Vad är skillnaden mellan att vara övertygad och att känna sig övertygad?

5. Vad betyder det att man ”tror” på en människa i verkligheten, och vad betyder det att man ”tror” på en människa på film? Alltså, vad blir skillnaden mellan en person som berättar något för dig privat och en person som berättar något överlagt, framför en kamera, sminkad och omringad av lampor?

6. Är en person trovärdig utifrån vad personen säger eller hur personen säger det? Kan hur och vad överbrygga varandra? När är någon mindre trovärdig? På vilket sätt anknyter man till den som berättar något för en?

7. Om någon berättar något på ett mycket trovärdigt sätt, både i fråga om vad och hur (låt säga framtoning och retorik), hur kan vi vara säkra på att personen är ärlig och inte bara spelar teater? Eller talar alla trovärdiga människor sanning?

8. Utifrån vad vi ser i bild och inget annat, vad vet vi säkert om den här filmens tillvägagångssätt och produktion? Kan vi säga hur den här filmen, på detaljnivå, är gjord bara av att se den?

9. Vad vet vi om varför den här filmen är gjord?

10. Angående frågorna som hittills ställts: Hur mycket av det vi tror eller ”vet”, bygger på antaganden?

11. Bör man ta reda på fakta, utöver de som filmen ger, för att bilda sig en uppfattning om de här sakerna? Går sådan fakta, i sin tur, att lita på? Bör man, av samma anledning, ta reda på fakta för att undersöka filmens ”sanningshalt”? Eller räcker det i alla lägen med informationen som filmen ger, och känslan den skapar av informationen? Om så, varför?

12. Låt oss vända på perspektivet. Kan vi bilda oss uppfattningar om saker som skett eller inte skett enbart utifrån fakta? Om inte, hur mycket påverkar mediala narrativ, våra generella och ej granskade uppfattningar om saker som skett, våra känslor av plikt eller grupptryck och vår bild av hur världen fungerar? Hur mycket ”fyller vi i” själva, genom vår egen fantasi, till att börja med?

13. Hur definierar vi termen ”bortom rimligt tvivel”? Vad är ett rimligt tvivel?

14. Måste man ha en uppfattning om huruvida filmen är ”sann” eller inte? Är det viktigt att det finns saker som majoritetsuppfattningar, konsensus, eller dylikt?

15. Om berättelsen som berättas i denna film har ett symboliskt eller pedagogiskt värde – mer specifikt, om den kan bidra till att de som utsatts för t.ex sexuella övergrepp som barn kan ha en marginellt lättare tid i sin livslånga bearbetning – spelar det roll om berättelsen är ”sann” eller inte?

16. Av samma anledning, spelar det någon roll att filmen handlar om en berömd person? Om inte, varför handlar just den här filmen ändå om en berömd person?

17. Vad har vår förförståelse för Michael Jackson för inverkan på hur vi tolkar det som berättas? Hur hade vi tolkat filmen om antagonisten varit anonym och okänd för oss?

18. Är det nödvändigt att utgå ifrån att alla överlevnadshistorier är ”sanna”? Om ja, varför? Om inte, när är det inte nödvändigt att ifrågasätta en berättelse?

19. Hur ska man definiera en ”sann” historia överhuvudtaget? Vad är en ”falsk” historia?

20. Skulle man kunna tänka sig en dokumentärfilm som berättade en annan historia, med andra deltagare och andra fakta, som utmanade den berättelsen som berättas i Leaving Neverland? Kan vi föreställa oss en sådan film som minst lika engagerande och övertygande? Kan båda filmerna vara lika övertygande?

21. Filmen har väckt starka reaktioner. Går det att formulera en åsikt om filmen utan att ha de reaktionerna i åtanke? Går det att ha en åsikt som inte är färgad av reaktionerna?

22. Kan man föreställa sig att filmen i nuläget tvingar en att låsa sig fast vid en position som därefter måste försvaras? Blir möjligheten att man kan ha fel plötsligt en insats? Är det moraliskt rätt att välja en sida över en annan med förbehåll (”jag kan ha fel, men…”)? Måste man ge sin tilltro till hundra procent åt en eller annan sida?

23. Är det en viktig film? I så fall, varför? När är en film viktig? När är den oviktig?

24. Kan man tänka sig att reaktionerna på den här filmen filmen förändras inom några år? Vad skulle en sådan förändring bero på? Kommer det finnas anledning att studera filmen? I sådana fall, varför? Vad kommer vi att se denna film som exempel på i framtiden?

25. Är det nödvändigt, och/eller viktigt, att ställa sig de här frågorna? Varför? Varför inte?

På återseende.

FREDRIK FYHR