Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

📃 25 frĂ„gor efter Leaving Neverland

”Film is 24 lies per second at the service of truth, or at the service of the attempt to find the truth.”
/ Michael Haneke


Det finns tvĂ„ anledningar till att jag inte recenserat den minst sagt uppmĂ€rksammade dokumentĂ€ren Leaving Neverland. Den ena anledningen Ă€r mer av en teknisk ursĂ€kt – den andra Ă€r minst sagt mer komplicerad. Det har faktiskt tagit mig en hel vecka att samla tankarna för den hĂ€r texten, och jag vet fortfarande inte om jag lyckats göra den begriplig. Den Ă€r hursomhelst ett försök att komma bort frĂ„n de Ă„terreproducerade Ă„sikterna som kopieras i artikel efter artikel, ett försök att se pĂ„ fallet Michael Jackson pĂ„ ett nĂ„gorlunda objektivt sĂ€tt och försöka slĂ€pa tillbaka filmen i perspektivet det hör hemma – det vill sĂ€ga i det filmiska – för att försöka vĂ„ga pĂ„minna om (den idag bortglömda?) sanningen att ingen film gĂ„r att lita pĂ„.

SĂ„. Jag nĂ€mnde tvĂ„ anledningar. Den ena anledningen, ”ursĂ€kten”, Ă€r enkel – filmen Ă€r en dokumentĂ€r, och jag recenserar sĂ€llan dokumentĂ€rer. Det Ă€r inget personligt. Det rĂ„kar bara vara sĂ„ att dokumentĂ€rer oftast inte Ă€r intressantare Ă€n Ă€mnena de handlar om – tekniskt och formellt finns det inte sĂ„ mycket att sĂ€ga om dem, och det Ă€r Ă€nnu mer omöjligt att bedöma dem pĂ„ nĂ„got vettigt sĂ€tt. De stĂ„r pĂ„ sĂ€tt och vis fria frĂ„n sĂ„dan kritik. Är du intresserad av restaureringsteknik och första vĂ€rldskriget sĂ„ Ă€r Peter Jacksons They Shall Not Grow Old (2018) förstĂ„s sevĂ€rd. DokumentĂ€rgenren var en gĂ„ng i tiden en rĂ€tt sĂ„ mĂ„ngfasetterad genre, men idag kan jag Ă€rligt talat inte sĂ€ga att jag vet vad som gör en dokumentĂ€r bra eller dĂ„lig.

DĂ€rutöver Ă€r Leaving Neverland ett samarbete mellan HBO och brittiska Channel 4. MĂ„nga har pĂ„pekat dess oglamorösa visuella stil, och dess överflöd av drönarfoto, men för mig Ă€r det inte sĂ„ konstigt – filmen Ă€r mer av ett TV-program Ă€n det Ă€r en film. Intervjuerna har filmats och klippts ihop under en kort period – faktum Ă€r att filmen gick frĂ„n idĂ©stadiet till SundancepremiĂ€ren med sĂ„ rasande fart att folk knappt hann reagera. Det Ă€r dĂ€rför inte konstigt att filmen ser ut som den gör. Precis som nĂ€r man gör ett journalistiskt TV-program har regissören Dan Reed varit tidseffektiv och fokuserat pĂ„ ”innehĂ„llet”.

Att jag anvÀnder citationstecken dÀr Àr första ledtrÄden till mitt andra (betydligt större) problem med filmen.

Först av allt vill jag bara understryka att detta inte Ă€r ett debattinlĂ€gg eller ett fördömande av vare sig filmen eller nĂ„gon som sett den. Inte heller har jag nĂ„got att sĂ€ga om att skilja pĂ„ konst och konstnĂ€ren, och frĂ„gan om man ska lyssna pĂ„ Michael Jacksons musik osv, vilket av nĂ„gon anledning verkar vara frĂ„gan som puffats hit och dit (jag hĂ€nvisar till vad jag skrivit om Woody Allen för den diskussionen). Jag mĂ„ste ocksĂ„ understryka hur allvarligt jag ser pĂ„ det hĂ€r Ă€mnet – Ă€ven om det Ă€r Leaving Neverland som film jag mĂ„ste gĂ„ in pĂ„, sĂ„ betyder inte det att jag försöker att förringa Wade Robson, James Safechuck eller nĂ„gon traumaöverlevare överhuvudtaget. Jag vĂ€ljer att tro offer före det att jag tror förövare, förutsatt att ord stĂ„r mot ord och att jag inte vet nĂ„got mer Ă€n sĂ„. För sĂ€ttet den beskriver hur sexbrott mot barn gĂ„r till sĂ„ Ă€r ocksĂ„ Leaving Neverland en stark och angelĂ€gen film. Alla som berörts av den har berörts av den med rĂ€tta. Jag sjĂ€lv, trots att jag brottas med flera aspekter av den, blev ocksĂ„ berörd. Jag Ă€r inte mer Ă€n mĂ€nniska jag heller. Alldeles oavsett ”sanningen” sĂ„ Ă€r Leaving Neverland en film om hemska saker som öppnar dörrar som vi mĂ„ste öppna. Och oavsett ”sanningen” sĂ„ kommer den att gĂ„ till historien, om inte av den ena anledningen sĂ„ den andra.

Men. ”Sanningen” Ă€r inte ett ord jag anvĂ€nder mig lĂ€ttvindigt av. Hos mig klĂ€mmer skon nĂ€r vi plötsligt fĂ„r för oss att filmen i sig kan göra oss övertygade.

Jag tillhör ju den utrotningshotade arten av formalistiska filmvetare, vi stackars förvirrade satar som rĂ„kar tro att det inte finns nĂ„gon skillnad pĂ„ form och innehĂ„ll, och att ingen film – inte den mest noggranna och vĂ€l underbyggda dokumentĂ€rfilmen man kan tĂ€nka sig – kan likstĂ€llas med nĂ„gon som helst ”sanning”.

Inför Leaving Neverland Àr min syn pĂ„ de hĂ€r sakerna nyckeln till en Pandoras ask som helt översköljt mig. Jag kan inte minnas en filmproduktion som gjort mig lika förvirrad och frustrerad. Ursprungligen skrev jag en lĂ„ng text (2500 ord) om varför jag inte skulle se filmen överhuvudtaget, utan vĂ€nta ett Ă„r tills de mediala reaktionerna lagt sig. NĂ€r jag lĂ€ste igenom texten insĂ„g jag hur sant jag uttryckt det redan i de första styckena: ”Jag Ă€r förstĂ„s en idiot som försöker uttala mig om nĂ„got jag inte sett.” Jag slutade lĂ€sa och gav mig an filmen istĂ€llet. Efter att ha sett första delen skrev jag ytterligare 2000 ord – bara i anteckningar – och efter att ha sett andra delen gav jag upp.

Jag Àr liksom körd hur jag Àn gör. Jag vet att jag inte okritiskt bör förlita mig pÄ Wade Robson och James Safechucks berÀttelser, men emotionellt kan jag inte förneka dem min solidaritet. Spekulerar jag i deras historia Àr jag cynisk. Accepterar jag den blint skaver samvetet. Filmen Àr en utmaning, bÄde som upplevelse och som film.

Jag har inga som helst problem med tanken att Michael Jackson skulle vara en pedofil, och nĂ€r jag ser Leaving Neverland skriker min kropp och sjĂ€l i empati och solidaritet. Jag har inga problem med att den Ă€r gjord som den gjord, för en dokumentĂ€rfilm fĂ„r se ut hur som helst. Jag stĂ„r inte bakom kritik om filmens partiskhet – dokumentĂ€rfilmer behöver inte vara detaljrika eller ens nyanserade för att fĂ„ finnas. En dokumentĂ€r Ă€r ingen polisutredning. Medveten om de hĂ€r sakerna sĂ„g jag dĂ€rför Leaving Neverland och drogs med i den och led genom det jag hörde. Även om det starkaste av kĂ€nslan avtog efter en stund sĂ„ var min omedelbara kĂ€nsla att de hĂ€r tvĂ„ mĂ€nnen mĂ„ste tala sanning. Jag har inte skakat av den kĂ€nslan Ă€n.

Men jag Àr medveten om att det Àr en kÀnsla. Inte en tanke. NÀr filmen Àr slut sÄ följer googlingarna och jag inser att jag kan bara inte, liksom the Bear Jew i Inglourious Basterds (2009) slÄ in huvudet pÄ nazisten för att det kÀnns sÄ gött. Hade Safechuck och Robson bara varit tvÄ offer framför en kamera, utan nÄgra övriga moln pÄ sina himlar, hade jag utan problem kunnat se Leaving Neverland som en film av solidaritet, gjord som en studie i pedofili snarare Àn en svart kÀndissoppa. DÄ hade det inte ens spelat roll om de talat sanning eller inte, för det de sÀger och beskriver Àr sÄ viktigt i sig.

Problemet Ă€r bara att om filmen Ă€r byggd pĂ„ osanning sĂ„ gör det en stor skillnad. Varför den Ă€r gjord, varför (inte bara att) ingen annan fĂ„r komma till tals, hur det som presenteras existerar i sin egna, överlagda bubbla. Allt fĂ„r plötsligt en hemsk ny funktion. Vi kan faktiskt tala om att det hĂ€r Ă€r tvĂ„ filmer samtidigt – de bestĂ„r av samma sak, men det Ă€r Ă€ndĂ„ tvĂ„ helt olika filmer. Den alternativa skuggfilmen, i vilken allt vi ser och hör Ă€r nĂ„got vi lĂ„tit oss ”gĂ„ pĂ„”, Ă€r kanske Ă€nnu mer skrĂ€ckinjagande Ă€n den som ”bara” förklarar för oss hur Jackson förgrep sig pĂ„ barn och splittrade deras familjer.

Man kan dĂ€rför inte behandla Robson och Safechucks vittnesmĂ„l som en sak för sig – det Ă€r akut kopplat till verkligheterna omkring hur filmen Ă€r gjord. De Ă€r nĂ€mligen inte passiva deltagare som lĂ„tit sig bli intervjuade i nĂ„gon annans film. Filmen Ă€r Wade Robsons idĂ©. Den var först en bok, som innan dess var en annan bok. I filmen framstĂ„r mĂ€nnen som utmattade och hemsökta, men i verkligheten har de varit korstĂ„gsriddare mot Jackson i mĂ„nga Ă„r. Filmen Ă€r en i raden av flera juridiska grepp och de greppen har – det gĂ„r ej att förneka – pengar i Ă„tanke. Eller, om man vill kalla det kompensation.

Det hade varit mycket lÀttare, förstÄs, om alla inblandade var okÀnda och orika, inte kopplade till en Ànnu pÄgÄende rÀttstvist, och inte del av mediecirkusen hos en man som levde som bokstavligt talat ingen annan ville eller kunde.

Jag Àr mycket för att se symbolvÀrden, och ta varje film för sig, men ibland spelar faktiskt kontext en oavvislig roll. SÀrskilt nÀr den kontexten tycks vara sÄ djupt begravd under de ytliga narrativen.

Det förlorade Kanskelandet

HÀr mÄste jag avvika i en trÄkig men nödvÀndig passage om omstÀndigheterna kring Robson och Safechucks pÄstÄenden och Ätal, samt den lÄsta konflikten mellan Jacksons försvarare och de som anser att han mÄste vara skyldig. Du fÄr hoppa över det om du vill, men jag vill Äterigen pÄpeka att jag inte försöker att övertyga dig om nÄgot. Om nÄgot vill jag uppmuntra dig till att söka fakta sjÀlv. Du kan nöja dig med att stÀlla dig bakom filmen, men kÀnns det OK att göra det om du bara gör det för att du inte orkar lÀra dig mer om saken?

Min egen kunskap om rÀttegÄngarna mot Jackson var lite rostig. NÀr jag sett Leaving Neverland grottade jag dock ner mig i dem, mer eller mindre för att försÀkra mig om att de inte innehöll nÄgot som satte kÀppar i filmens hjul. En sÄ övertygande film som denna mÄste vÀl kunna förklara de flesta svagheter i Ätalen?

Jag önskar att sĂ„ var fallet, men faktum Ă€r att ju mer man lĂ€ser pĂ„ om rĂ€ttegĂ„ngarna frĂ„n 1993 och 2005, eller Robson och Safechucks juridiskt knepiga strider mot Jacksons familj – en rĂ€ttslig röra som pĂ„gĂ„tt sedan 2013 – desto mer börjar det likna Kennedymordet eller Djatlovpasset. Visst finns det mycket rök, men nĂ€r alla trĂ„dar dragits isĂ€r Ă€r det svĂ„rt att vara sĂ€ker pĂ„ vem som egentligen startat elden och varför. Spontant lĂ„ter det enklaste sammanhanget som det mest troliga – att Jackson Ă€r skyldig till alla anklagelser, för annars skulle de inte finnas. Men det Ă€r frustrerande, dĂ„, att hans skyldighet inte kunnat formuleras med ett endaste bevis, trots ett dussin Ă„talspunkter och Ă„rtionden av research (inklusive den tioĂ„riga utredningen frĂ„n ett mycket antagonistiskt FBI som mer Ă€n gĂ€rna ville se Jackson dömd). Jacksons fans fĂ„r agera halmdockor, fastĂ€n de har rĂ€tt i att det tekniskt sett finns mer som pekar pĂ„ att Jackson Ă€r oskyldig Ă€n inte. Visst har mĂ„nga svĂ„rt att ”slĂ€ppa” sin artist – tĂ€nk dig sjĂ€lv att du har Jacksons ansikte tatuerat över ryggen, sĂ„ inser du att du plötsligt Ă€lskar en pedofil.

Å andra sidan Ă€r mĂ„nga mer sobra fans insatta i sakfrĂ„gorna – de har studerat rĂ€ttegĂ„ngarna, vittnesmĂ„len och omstĂ€ndigheterna kring Ă„talen. Den som gör detsamma mĂ„ste inse att fansen, trots deras uppenbara partiskhet, inte Ă€r ute och cyklar. Åtalet mot Jackson Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ„ solklart som det kanske verkar för gemene man, och det kan inte bortförklaras av rĂ€ttssystemets orĂ€ttvisa eller Jacksons kĂ€ndisskap – inte heller offrens psykologi kan förklara saker som bokstavligt talat omöjliga sak- tid- och platsbeskrivningar, bergsĂ€kra alibin, suspekta förĂ€ndringar nĂ€r förĂ€ndringar behövts, ett femtiotal barn som under intensiva förhör vittnat om att ingenting hĂ€nt dem, och riktigt jobbiga mailkonversationer bakom kulisserna hos Ă„talet (som domaren fĂ„tt tvinga fram frĂ„n dem). Det ser helt enkelt, svart pĂ„ vitt, inte bra ut. LĂ€gg dĂ€rtill pĂ„ faktumet att Jackson Ă€r vĂ„r ultimata Andre, en utmĂ€rkt ”bad guy” som vi kan projicera alla möjliga hemska saker pĂ„ (om nĂ„gon ska symbolisera dörren vi mĂ„ste öppna till mörkret Ă€r han ju den utmĂ€rkta kandidaten), och faktumet att mĂ„nga bevisligen ljugit ihop saker via pressen för att sko sig monetĂ€rt… ja, dĂ„ har vi istĂ€llet ett offer som varit en öppen mĂ„ltavla frĂ„n dess att han började ses som koko i mitten pĂ„ 80-talet.

Men vi gillar inte osĂ€kerhet och ambivalens. DĂ€rför har skyttegravarna – som vanligt – etablerats. I media har de olika sidorna avfĂ€rdat varandra genom att konsekvent undvika den andra sidans bĂ€sta argument eller undvika fakta – Jacksons försvarare anvĂ€nder sig av pĂ„stĂ„enden frĂ„n Jackson slĂ€ktingar, som om de skulle vara opartiska, medan den andra sidan ignorerar saker som att Robson och Safechucks ganska sĂ„ katastrofala Ă„tal frĂ„n 2013 med största sannolikhet inte skulle ha vunnits Ă€ven om tidsfristen inte löpt ut (domaren ansĂ„g att ”ingen vettig mĂ€nniska” skulle kunna lita pĂ„ Robsons vittnesmĂ„l). Det har lĂ€nge varit en medial narrativ att Jackson helt enkelt Ă€r pedofil, bara för att det Ă€r den bĂ€sta storyn – det har varit kulmen av en sensationsjournalistik som varit för lukrativ och som vĂ€xt med snöbollseffekten sĂ„ till den mildra grad att skepsis mot den blivit politiskt inkorrekt. TyvĂ€rr mĂ„ste man som individ sjĂ€lv leta upp de verkliga förhĂ„llandena, vilket gör skyldig-sidan Ă€n mer opĂ„litlig, varpĂ„ man plötsligt framstĂ„r som en galen nörd utanför systemet, en svettig konspirationsteoretiker.

Det Ă€r vĂ€rt att poĂ€ngtera att jag inte sĂ€ger det hĂ€r för att jag vill att Jackson ska vara oskyldig – liksom Corey Feldman respekterar jag anklagelserna för mycket för att nĂ„gonsin kunna försvara honom. Jag sĂ€ger det hĂ€r trots att jag önskar – Ă„tminstone hĂ€r och nu idag – att Jackson ska vara skyldig. Jag sĂ€ger det dĂ€rför med stor frustration, för jag Ă€r ju samma flockdjur som du. En del av mig frestas dĂ€rför till att kalla Jackson för skyldig, knall och fall, sĂ„ att jag kan gĂ„ med i strömmen, fĂ„ bli nöjd över mina kĂ€nslor efter att ha sett Leaving Neverland och… ja, gĂ„ och lĂ€gga mig, liksom. Alternativet – att filmen skulle vara en konstruerad och noga genomtĂ€nkt attack – Ă€r eventuellt Ă€nnu mer fasansfull Ă€n tanken pĂ„ att allt i den skulle vara sant. Jag tror helt enkelt vi lever i en vĂ€rld svart nog för att tillĂ„ta endera, eller kanske bĂ„da, scenarion.

Men jag vet, hursomhelst, att jag inte liksom kan ”kĂ€nna mig” fram till en Ă„sikt nĂ€r varje teori för kan mötas av en teori mot, och dödlĂ€get Ă€r sĂ„ definitivt att de bĂ„da sidorna mĂ„ste lĂ„tsas om att den andra inte riktigt finns. Allt tycks mynna ut i en frĂ„ga om hur man ser pĂ„ vĂ€rlden – Ă€r det möjligt att sĂ„dan som Michael Jackson överhuvudtaget fanns och var oskyldig, eller Ă€r det ”otĂ€nkbart”? Eller Ă€r allt bara en i den lĂ„nga raden komplotter mot Jackson, den hĂ€r gĂ„ngen utnyttjandes #metoo och vĂ„r vilja att tro pĂ„ offer? BĂ„da dessa svartvita tankeprototyper krĂ€ver inga bevis Ă„t nĂ„got hĂ„ll. Vi landar dĂ„, Ă„terigen, i tvĂ„ berĂ€ttelser, tvĂ„ fiktioner, och frĂ„gan Ă€r bara vilken vi gillar mest. I vilket fall som helst vĂ„gar jag tro att jag kan hata pedofili och samtidigt ifrĂ„gasĂ€tta den hĂ€r filmen – liksom jag ifrĂ„gasĂ€tter alla filmer.

För samtidigt spelar ingenting av det dÀr roll nÀr Leaving Neverland i alla lÀgen Àr en film.

”Just because you read it in a magazine or see it on a TV screen…”

Detta tar oss tillbaka till vad som egentligen Ă€r min huvudpoĂ€ng hĂ€r: En film kan vara hur sann som helst och Ă€ndĂ„ vara falsk. Film Ă€r nĂ€mligen bara bilder. Ett avbildat Ă€pple inte Ă€r detsamma som ett verkligt Ă€pple. NĂ€r vi ser ett Ă€pple ser vi ett Ă€pple, men nĂ€r vi ser bilden av ett Ă€pple triggas istĂ€llet alla vĂ„ra fantasier och förestĂ€llningar om Ă€pplen igĂ„ng. Film fungerar pĂ„ samma sĂ€tt. Michael Jackson hade kunnat vara skyldig som synden men en film om hans pedofili skulle Ă€ndĂ„ inte kunna sĂ€ga nĂ„got sĂ€kert om nĂ„gon sĂ„dan verklighet – den kan bara trigga igĂ„ng vĂ„r fantasiförmĂ„ga och vĂ„r förestĂ€llningsvĂ€rld, idĂ©n om Michael Jacksons pedofili. Den idĂ©n blir vĂ€ldigt stark nĂ€r man ser Leaving Neverland, dĂ€r han anvĂ€nds som berĂ€ttelsens antagonist. Det Ă€r pĂ„ gott och ont sĂ„ filmen Ă€r genomtĂ€nkt. Det betyder inte att den idĂ©n överensstĂ€mmer med verkligheten… eller, för den delen, att den inte gör det. Dess inneboende falsarium hade gĂ€llt Ă€ven om Leaving Neverland var full av motargument. Ingenting kan ”bevisas” i en film. En film lĂ€r oss, i ordets enkla bemĂ€rkelse, ingenting.

Till saken hör Ă€ven att filmer har en egen logik, film Ă€r ett visuellt sprĂ„k som vi antingen förstĂ„r eller tar för givet – detta Ă€r en hjĂ€rtefrĂ„ga som Ă€r helt central för mig och som jag förklarat pĂ„ mer grundlĂ€ggande sĂ€tt hĂ€r och hĂ€r. Att de flesta tar filmens sprĂ„k för givet vet jag, och jag anser att det Ă€r ett problem eftersom vi i vĂ„r skĂ€rmkonkurrerande tid (för att inte tala om i framtiden) behöver bli visuellt medvetna för att ha nĂ„gon som helst intellektuell integritet kvar och inte luras helt Ă„t helskotta av vad som helst som nĂ„gon klipper ihop och tvingar fram framför vĂ„ra ögon.

SĂ„ jag förstĂ„r nĂ€r folk sĂ€ger: ”Jag fattar inte hur Ivanhoe kan vĂ€lja Rowena istĂ€llet för Rebecca”. Det jag inte förstĂ„r Ă€r nĂ€r folk sĂ€ger: ”Jag kan inte förstĂ„ hur nĂ„gon kan tro att Michael Jackson Ă€r oskyldig efter att ha sett den hĂ€r filmen.”

Jag ser detta som ett exempel pĂ„ visuell omedvetenhet, och det Ă€r en omedvetenhet som karaktĂ€riserar reaktionerna pĂ„ Leaving Neverland pĂ„ ett sĂ„ pass utbrett sĂ€tt att det gör mig nedslagen och uppgiven… och rentav lite paranoid. Min syn pĂ„ filmen som medium och konstform Ă€r hĂ€r i en sĂ„ svĂ„r diskrepans gentemot hur filterlöst denna film mottagits – bĂ„de av lovers och haters – att jag finner det omöjligt att skriva nĂ„got rimligt om den. Varje mothugg jag skulle fĂ„ skulle garanterat vara byggt pĂ„ ett missförstĂ„nd. Jag har inte lust att skapa sĂ„ mycket meningslös negativ energi.

ÄndĂ„ kan jag inte ljuga. Jag finner det dystert att vi kan ”diskutera” fake news och bristande kĂ€llkritik – om det nu Ă€r det vi gör, nĂ€r begreppen kastas fram och tillbaka – samtidigt som vi inte har nĂ„gra som helst problem med att se en dokumentĂ€rfilm som ett fönster som visar oss sanningen. Som om filmen inte har klippning, scenografi, dramaturgi och manus, ljus- och ljudarbete, en berĂ€ttarteknisk stomme som (liksom alla filmer) avtrubbar vĂ„rt omdöme, leder oss in, förför och övertygar oss inte frĂ€mst genom vad som berĂ€ttas utan hur, i vilken ordning, genom vilka toner och kĂ€nslor. Vi reagerar som filmen vill att vi ska reagera.

Detta ska inte behöva misstolkas som en kritik mot just den hĂ€r filmen, för det gĂ€ller för alla filmer man kan tĂ€nka sig (Ă„tminstone de som bygger pĂ„ nĂ„gon slags narrativ). Jag kan inte tolka reaktionerna pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt Ă€n att vi vill tro pĂ„ nĂ„got, Jacksons pedofili i det hĂ€r fallet, och att denna film bara fungerar om man redan frĂ„n början bestĂ€mt sig för att man vill höra just denna berĂ€ttelse, och vill tro pĂ„ just denna berĂ€ttelse. Om vi Ă€r kritiska pĂ„ förhand vill vi besegras och övertygas. Vi vill övervĂ€ldigas av nĂ„got som kĂ€nns oĂ„terkalleligt i sin trovĂ€rdighet. VĂ„ra starka kĂ€nslor kan dessutom bli satta i en meningsfull kontext – i alla lĂ€gen berĂ€ttar filmen pĂ„ ett utmĂ€rkt sĂ€tt om hur pedofiler arbetar nĂ€r de hĂ„var in sina offer och sĂ€tter kofoten i sprickorna pĂ„ redan desintegrerade familjer. Ingen skulle spontant vilja höra den berĂ€ttelsen bli berĂ€ttad, sĂ„ Jackson fungerar som vĂ„r kĂ€ndismorot, detaljen som gör oss makabert nyfikna. Man kan frĂ„ga sig om inte det hĂ€r gör filmen vĂ€ldigt exploaterande och spekulativ, alldeles oavsett om den Ă€r ”sann” eller inte… men vi kommer till dem, frĂ„gorna.

Tankefelet vi gör Ă€r att anamma filmens pĂ„stĂ„enden inte bara som filmens sanningar utan sanningar för oss att bĂ€ra med ut i verkligheten – vi köper propagandan, krasst uttryckt. Filmen har klubbat ner alla vĂ„ra tvivel, och mĂ„nga vittnar rentav om det med stolthet. HĂ€r vill jag vara sĂ€rskilt besk mot den kritikerkĂ„r som borde veta bĂ€ttre Ă€n att uttrycka sig med kategoriskt omöjliga pĂ„stĂ„enden som ”it leaves no doubt” eller ”feels like the definitive answer”. Ingen film kan förstĂ„s göra det, för filmer fungerar sĂ„ att de skapar frĂ„gor och tvivel, inte eliminerar dem.

Och Ă€ven om en film skulle övertyga en om att nĂ„got Ă€r sant sĂ„ lĂ€mnar den alltid utrymme för en att betvivla det intellektuellt. SĂ„dant tvivel Ă€r aldrig fel, som jag ser det. Men av nĂ„gon anledning verkar vi vĂ€rdera kĂ€nslan högre Ă€n tanken, fastĂ€n vĂ„ra kĂ€nslor kan svika oss lĂ€ttare. NĂ€r vi kĂ€nner oss övertygade blir vi ocksĂ„ stolta. Vi vet tamejfan hur det Ă€r nu, och vĂ„r vrede och smĂ€rta Ă€r tillfredsstĂ€llande. Å andra sidan kanske det Ă€r en utmĂ€rkt definition av just tro. NĂ€r vi inte vet, men lĂ„ter kĂ€nslan leda oss till en slutstation.

SjÀlv reser jag aldrig den vÀgen, ens via hjÀrtat. Jag ser snarare pÄ tvivel och ifrÄgasÀttande som en dygd. Alla tvÀrsÀkra pÄstÄenden, sÀrskilt de som kommer i filmer, bör svaras med motfrÄgor.

Det enda sĂ€ttet jag dĂ€rför har kunnat sammanfatta mina (röriga och helt hopplösa) tankar och kĂ€nslor för den hĂ€r filmen har varit att komma med frĂ„gor. Inte fakta, inte kritik, inte ifrĂ„gasĂ€ttanden, inte kommentarer, svar eller gensvar… utan frĂ„gor. Jag tycker att de alla Ă€r vĂ€rda att stĂ€lla – nej, jag tycker de Ă€r rentav ovĂ€rderliga för att kunna nĂ€rma sig den hĂ€r filmen pĂ„ nĂ„got vettigt sĂ€tt – men jag vet att mĂ„nga sĂ€kert tycker att de Ă€r förvirrande och konstiga. Men jag föresprĂ„kar inte en syn pĂ„ film dĂ€r vi kan ta film för givet. Vi mĂ„ste medvetandegöra vĂ„r blick nĂ€r vi ser pĂ„ film, och aldrig har jag sett ett mer akut exempel Ă€n i reaktionerna som följts av Leaving Neverland.

SĂ„… nu Ă€r det möjligt att jag, oavsiktligt, skrivit en text om den hĂ€r filmen Ă€ndĂ„. Det har inte varit min mening, för egentligen orkar jag inte bena ut allt jag tycker och kĂ€nner och tĂ€nker. Minst av allt vill jag alltsĂ„ diskutera filmen som ”sann” eller ”falsk”, lika lite som jag vill diskutera en matrĂ€tt som god eller Ă€cklig eller om A Ă€r en bĂ€ttre bokstav Ă€n Y.

IstÀllet vill jag alltsÄ stÀlla en serie frÄgor som jag hoppas att en lÀsare som sett filmen kan ta sig an och sjÀlv fundera pÄ. Kom ihÄg att jag sjÀlv inte propagerar för nÄgon sida och krasst uttryckt sÄ bryr jag mig inte om vad du tror i frÄgan.

Jag hoppas ÀndÄ att dessa frÄgor kan vara upplysande att ta sig an. Vi har sett filmen. Vad har vi sett? Vad kan vi egentligen sÀga om det?

Det kan vÀl Ätminstone inte skada att frÄga?


FrÄgor att stÀlla sig för att medvetandegöra sitt ÄskÄdande av Leaving Neverland (eller vilken annan dokumentÀr som helst)

1. Wade Robson och James Safechuck Ă€r tvĂ„ figurer i en dokumentĂ€rfilm. Vad betyder det? Vad Ă€r skillnaden mellan dem och tvĂ„ huvudpersoner i en ”fiktiv” spelfilm?

2. I filmen har man förberett en historia och berĂ€ttat den framför kameran, sedan klippt ihop den för att skapa dess sammanhang. Vad Ă€r skillnaden mellan just denna historia och den som berĂ€ttas i en ”fiktiv” spelfilm?

3. Om man sÀger att man tror eller misstror mÀnnen, enbart utifrÄn denna film, vad Àr det för slutsatser man drar? Vad uttalar man sig om?

4. Vad Àr skillnaden mellan att vara övertygad och att kÀnna sig övertygad?

5. Vad betyder det att man ”tror” pĂ„ en mĂ€nniska i verkligheten, och vad betyder det att man ”tror” pĂ„ en mĂ€nniska pĂ„ film? AlltsĂ„, vad blir skillnaden mellan en person som berĂ€ttar nĂ„got för dig privat och en person som berĂ€ttar nĂ„got överlagt, framför en kamera, sminkad och omringad av lampor?

6. Är en person trovĂ€rdig utifrĂ„n vad personen sĂ€ger eller hur personen sĂ€ger det? Kan hur och vad överbrygga varandra? NĂ€r Ă€r nĂ„gon mindre trovĂ€rdig? PĂ„ vilket sĂ€tt anknyter man till den som berĂ€ttar nĂ„got för en?

7. Om nÄgon berÀttar nÄgot pÄ ett mycket trovÀrdigt sÀtt, bÄde i frÄga om vad och hur (lÄt sÀga framtoning och retorik), hur kan vi vara sÀkra pÄ att personen Àr Àrlig och inte bara spelar teater? Eller talar alla trovÀrdiga mÀnniskor sanning?

8. UtifrÄn vad vi ser i bild och inget annat, vad vet vi sÀkert om den hÀr filmens tillvÀgagÄngssÀtt och produktion? Kan vi sÀga hur den hÀr filmen, pÄ detaljnivÄ, Àr gjord bara av att se den?

9. Vad vet vi om varför den hÀr filmen Àr gjord?

10. AngĂ„ende frĂ„gorna som hittills stĂ€llts: Hur mycket av det vi tror eller ”vet”, bygger pĂ„ antaganden?

11. Bör man ta reda pĂ„ fakta, utöver de som filmen ger, för att bilda sig en uppfattning om de hĂ€r sakerna? GĂ„r sĂ„dan fakta, i sin tur, att lita pĂ„? Bör man, av samma anledning, ta reda pĂ„ fakta för att undersöka filmens ”sanningshalt”? Eller rĂ€cker det i alla lĂ€gen med informationen som filmen ger, och kĂ€nslan den skapar av informationen? Om sĂ„, varför?

12. LĂ„t oss vĂ€nda pĂ„ perspektivet. Kan vi bilda oss uppfattningar om saker som skett eller inte skett enbart utifrĂ„n fakta? Om inte, hur mycket pĂ„verkar mediala narrativ, vĂ„ra generella och ej granskade uppfattningar om saker som skett, vĂ„ra kĂ€nslor av plikt eller grupptryck och vĂ„r bild av hur vĂ€rlden fungerar? Hur mycket ”fyller vi i” sjĂ€lva, genom vĂ„r egen fantasi, till att börja med?

13. Hur definierar vi termen ”bortom rimligt tvivel”? Vad Ă€r ett rimligt tvivel?

14. MĂ„ste man ha en uppfattning om huruvida filmen Ă€r ”sann” eller inte? Är det viktigt att det finns saker som majoritetsuppfattningar, konsensus, eller dylikt?

15. Om berĂ€ttelsen som berĂ€ttas i denna film har ett symboliskt eller pedagogiskt vĂ€rde – mer specifikt, om den kan bidra till att de som utsatts för t.ex sexuella övergrepp som barn kan ha en marginellt lĂ€ttare tid i sin livslĂ„nga bearbetning – spelar det roll om berĂ€ttelsen Ă€r ”sann” eller inte?

16. Av samma anledning, spelar det nÄgon roll att filmen handlar om en berömd person? Om inte, varför handlar just den hÀr filmen ÀndÄ om en berömd person?

17. Vad har vÄr förförstÄelse för Michael Jackson för inverkan pÄ hur vi tolkar det som berÀttas? Hur hade vi tolkat filmen om antagonisten varit anonym och okÀnd för oss?

18. Är det nödvĂ€ndigt att utgĂ„ ifrĂ„n att alla överlevnadshistorier Ă€r ”sanna”? Om ja, varför? Om inte, nĂ€r Ă€r det inte nödvĂ€ndigt att ifrĂ„gasĂ€tta en berĂ€ttelse?

19. Hur ska man definiera en ”sann” historia överhuvudtaget? Vad Ă€r en ”falsk” historia?

20. Skulle man kunna tÀnka sig en dokumentÀrfilm som berÀttade en annan historia, med andra deltagare och andra fakta, som utmanade den berÀttelsen som berÀttas i Leaving Neverland? Kan vi förestÀlla oss en sÄdan film som minst lika engagerande och övertygande? Kan bÄda filmerna vara lika övertygande?

21. Filmen har vÀckt starka reaktioner. GÄr det att formulera en Äsikt om filmen utan att ha de reaktionerna i Ätanke? GÄr det att ha en Äsikt som inte Àr fÀrgad av reaktionerna?

22. Kan man förestĂ€lla sig att filmen i nulĂ€get tvingar en att lĂ„sa sig fast vid en position som dĂ€refter mĂ„ste försvaras? Blir möjligheten att man kan ha fel plötsligt en insats? Är det moraliskt rĂ€tt att vĂ€lja en sida över en annan med förbehĂ„ll (”jag kan ha fel, men…”)? MĂ„ste man ge sin tilltro till hundra procent Ă„t en eller annan sida?

23. Är det en viktig film? I sĂ„ fall, varför? NĂ€r Ă€r en film viktig? NĂ€r Ă€r den oviktig?

24. Kan man tÀnka sig att reaktionerna pÄ den hÀr filmen filmen förÀndras inom nÄgra Är? Vad skulle en sÄdan förÀndring bero pÄ? Kommer det finnas anledning att studera filmen? I sÄdana fall, varför? Vad kommer vi att se denna film som exempel pÄ i framtiden?

25. Är det nödvĂ€ndigt, och/eller viktigt, att stĂ€lla sig de hĂ€r frĂ„gorna? Varför? Varför inte?

PĂ„ Ă„terseende.

FREDRIK FYHR

3 svar pĂ„ ”📃 25 frĂ„gor efter Leaving Neverland”

  1. Det hĂ€r var bra, vilket jĂ€ttejobb du gjort! Gillar det du skriver att du vĂ€ljer ofta att tro pĂ„ offret Ă€n förövaren, men i detta fallet blir det komplext nĂ€r offren ocksĂ„ Ă€r profiler med kapital – vad Ă€r deras motiv?

    Jag tycker dokumentÀren har ett pedagogiskt vÀrde, nÀmligen hur grooming kan ske. Som svar pÄ en frÄga!

  2. Bra skrivet! MÄnga vÀljer att tro pÄ ensidigberÀttelse. Jag kÀnde precise som du i början. Kunde inte lÄta bli att kÀnna sympati för dessa mÀn nÀr jag sÄg första delen, men sen fick jag en kÀnsla av att nÄgot inte stod rÀtt till. Det var för vÀl spelat. DÀrför bestÀmde jag mig att ta reda pÄ fakta.
    Dessa mĂ€n har antingen försvarat en pedofil(DĂ„ de vittnat för MJ’s fördel) eller sĂ„ anklagar de en oskyldig man för att vara pedeofil. Varför skulle jag tro pĂ„ deras ord? Filmen har ett motiv. Det Ă€r pengar!
    De har utnyttjat hela #metoo-rörelsen till max. #metoo Àr till för riktiga offer och inte för folk som Àr ute efter pengar.

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *