20 år senare, tjugo år senare…
När jag recenserade John Carpenters klassiska Halloween (1978) påpekade jag att alla inte tycker det är en speciellt läskig film första gången de ser den.
I den nionde eller elfte eller möjligen andra delen i serien – den heter hursomhelst också Halloween, så du behöver inte bli förvirrad än – kommer en jämförbar fråga. Michael Myers hade ihjäl fem personer på alla helgons blodiga natt, för fyrtio år sedan. Fem personer, liksom. Inte för att vara den som är den, men… är det verkligen så himla mycket att göra en så stor sak av?
Aha! Men! Poängen med Michael Myers var ju förstås att han högg igenom den ena efter den andra filuren, i den ena efter den andra uppföljaren, och hur mycket han än sköts eller brändes ner eller halshöggs så förblev han lika odöd.
Aha! Men! Nu har det ju gått slentrian i det där så David Gordon Greens upphaussade nya film vill ju få det till att de där uppföljarna aldrig hände. Den utspelar sig alltså fyrtio år efter originalet. Inga andra filmer har hänt. Det är snäppet mer radikalt än – ehum – Halloween: 20 år senare (1998) som utspelade sig tjugo år efter Halloween II (1981). Hade det inte varit för det hade detta väl ändå kunnat bli filmen som fick heta Halloween: 20 år senare – tjugo år senare.
Det är en sådan där blasé stonerkille som säger det, hursomhelst – ”all things considered”, fem mord för fyrtio år sedan, big deal? De andra karaktärerna ba ”är du dum i huvet eller” och avfärdar hans undran som en dumskalles okänsliga trams. Det är ju lätt för dem att säga, de lever ju såvitt de själva förstår i verkligheten. Det är bara vi som ser på filmen som vet att de är karaktärer i en film.
I vilket fall som helst är det ett tidigt tecken på att den här filmen inte riktigt vet vad den håller på med. Det här är ju nämligen en högst relevant fråga. Gör vi en uppföljare efter fyrtio år av uppföljare som ska låtsas som att inga uppföljare finns… ja, då bör vi åtminstone konstatera att det är en utmaning. Stonerkillens undran är väl bara en av flera frågetecken man bör ställa sig som filmskapare.
Istället signalerar manuset här att filmen inte betraktar sin egen uppgift som en utmaning. Den tänker bara helt sonika rycka på axlarna åt alla frågetecken. Filmen uppskattar det där konstiga tomrummet som jag också uppfattar det som att Rian Johnson gillar – förutom hutlösheten i The Last Jedi så fanns det liknande metasignaler i hans tidsresarfilm-utan-tidsresarproblem Looper (2012). Den där viljan att stå på jättars axlar och sedan hugga av huvudet på jätten, i misstron att man fortfarande kan se hur mycket som helst. Det är ett mycket extremt sätt att tolka det där bevingade citatet i Tillbaka till framtiden: ”Where we’re going, we don’t need roads!”
Manusets sätt att ta sig själv för givet är filmens grundläggande systemfel. Alla problem som den här tagningen av Halloween har – och jag tänker inte gå igenom dem allihop – börjar där. Det enda som egentligen hänger ihop i filmen är den grundläggande slasherstommen, som går igen som den gjort i tusentals filmer. Monstret rymmer och är på väg mot den kvinnliga huvudrollsinnehavaren. Under tiden dör många i monstrets väg – ofta på osedvanligt grisiga sätt – medan en eller annan kommissarie och spattig doktor försöker jaga ikapp honom. Det slutar med en jakt på liv och död, vad annars.
Laurie Strode, ”the original Final Girl”, är å andra sidan 60 bast numera. I Jamie Lee Curtis mycket osockrade gestalt ska hon framstå som någon slags Sarah Connor – hon bor i ett hus omringat av säkerhetssystem, och i källaren har hon en jäkla massa vapen. Hon har förberett sig på Michael Myers återkomst i 40 år, men har samtidigt avverkat två äktenskap och fått såväl barn som barnbarn.
Så hon är å ena sidan mamma, å andra sidan en slags hednisk krigare med yxan redo. So far, so H20, filmen som existerar som en mycket otacksam vagel i ögat för den här filmen, eftersom den ju redan presenterat den här idén.
Hur den löser det? Nu har ni inte lyssnat ordentligt. Den här filmen ser ju inga hinder i sin väg. Den rentav hyllar H20 när den kopierar en scen på en offentlig toalett. Visst blir det blodigare och våldsammare den här gången – för år 2018 är våldet seriöst och extremt där det 1998 var självironiskt och kom med en doft av sirap. Men det är ju, när allt kommer omkring, bara kosmetika.
Kosmetikan är det andra som Halloween anno 2018 gör bra. David Gordon Green är påslagen som regissör. Enstaka scener har, medan de pågår, energi. Alldeles säkert tror alla inblandade på vad de håller på med här, om de så är Laurie Strodes vuxna barn (Judy Greer) som hennes barnbarn Allyson (Andi Matichak), i välbekant tonårsålder. Filmen glider frekvent in i fokus, som om den är ute efter att bli GIF:ad mer än ihågkommen. En scen kan börja eller sluta med någon utmärkt långsam tagning, som glider över ett förvrängt lik eller annonserar någon distinkt hotfull signal, även om allt däremellan inte alltid hänger ihop. På samma sätt hade hade bilden av Michael Myers versus mamma, dotter och mormor Strode varit fenomenal på riktigt… om den haft någon vidare kontext i filmen.
Istället har filmen så många lösa ändar att man tappar räkningen, och aldrig kan bli klok på vad den försöker ha sagt eller, mer relevant, vad som tekniskt sett ens händer i den. Många scener verkar orelaterade till varandra, direkt fysisk kausalitet ignoreras (detta är en film där poliser inte hör högljudda saker som händer ett stenkast bort) och karaktärer tycks hela tiden vara på olika platser när filmen säger oss att de borde vara alldeles i närheten av varandra.
Logikluckor är förstås en sak, men den här filmen har gapande hål även i sin tematik och i karaktärsbeskrivningen, som stannar vid motsägelsefulla poser och ett par snajdiga repliker. Vi får höra talas om Laurie Strodes tveksamma moderskap, men det har ingen betydelse för handlingen eller de andra karaktärernas beteenden. Vi har en galen doktor (som filmen bokstavligt talat kallar ”the new Loomis”) som beter sig sinnessjukt utan anledning, besatt av Michael Myers av skäl som inte har någon grund. Filmen stoltserar med att strunta i alla filmer som gjorts i denna serie, men den spänning som den kan bygga upp kommer direkt från tyngden av alla uppföljare som gjorts och fastän den vill rensa bordet så har den ingenting nytt att lägga upp.
Det är på det stora hela bara en till film om den där snubben som inte kan dö, och figurerna som försöker ha ihjäl honom. Nej, Michael Myers kan inte dö, men det vet ju såväl filmen som vi. Det är inte bara fusk utan ett slags strukturellt helvete. Filmen ger oss den otacksamma uppgiften att bli djävulsadvokater. Vi är till sist de som måste låtsas som om vi inte sett allt förut, bara så att filmen kan fungera bättre.
Tacka vet jag Halloween 4, i så fall.
FREDRIK FYHR