A Simple Favor är en osannolik korsning mellan Gone Girl och Bad Moms som otippat nog fungerar oerhört bra. Filmen är överallt, den är hit och dit och upp och ner. Ibland är den sådär deadpan-nörd-vitsig som en Pitch Perfect-film. Så hittar någon ett förruttnat lik. För det mesta ska vi ta det vi ser på allvar, men så ibland verkar karaktärerna ana att de är med i en mysteriekomedi ändå. Ibland slinker några förutsägbara vändningar in, bara så att ett par andra kan snappas upp av karaktärerna innan de sker. Ingen här är dummare än publiken.
Så, å ena sidan lever vi oss in i filmen, å andra sidan står vi med karaktärerna och pekar på allt som händer och ba wuuut. Det är en häftig balansgång, och jag kan inte erinra mig att jag sett något liknande sedan Wes Cravens Scream (1996), en film som A Simple Favor faktiskt påminner om en hel del, även om man kanske inte tänker på det genast.
Det bor ungefär tre filmer i A Simple Favor… förlåt, sa jag tre? Menade fyra-fem. Börjar jag prata om intrigen kan det därför bli svårt att veta vart jag ska sluta. Kan jag inte prata om intrigen kan jag därför inte förklara hur kul jag tycker filmen är, eller varför – du får helt enkelt tro mig. Jag får istället skriva något om vad som gör A Simple Favor speciell, om de små skillnaderna den har gentemot andra filmer som den ytligt sett liknar. Vad som gör den här filmen ömsint och värdefull. Den som vill ha en enkel rekommendation kan sluta läsa här – A Simple Favor är jättekul tycker jag, gå och se den om du vill.
Anna Kendrick spelar Stephanie, en ensamstående hemmafru som aldrig tycks slita ut sig, hur mycket hon än gör på småskolan som hennes lilla son går på, och oavsett hur många sardoniska kommentarer hon får från de mer krassa föräldrarna. Stephanie är en slags slav åt sina omständigheter – när hon inte tar över jobbet på småskolan så har hon en vlog där hon outtröttligt levererar recept på kakor och tårtor till vem som än vill titta.
Stephanie verkar vara en riktig mammaklyscha… men vi kan tidigt notera att filmen inte kommer med någon skrattpaus. Här har vi den andra nyckeln till filmen, dess kanske mest effektiva snilledrag – sättet karaktärerna, särskilt Stephanie, inte kan reduceras till de schabloner de först verkar vara. Detta är ett genomgående drag i många av Anna Kendricks filmer – hon spelar ofta den neurotiska eller alldagliga normisen med dåligt självförtroende som inser att Hon Också Är Värd Något – men aldrig har det varit lika övertygande som här.
Filmens lilla storhet kan kanske sammanfattas tidigt, redan i första akten, när Stephanie träffar Emily (Blake Lively), en smått övernaturligt chic überkvinna som visserligen dricker martinis dygnet runt och behandlar sin son som en hund, men hon är ju så grann och bor ju i ett sådant fantastiskt hus och har en så fantastisk make (Henry Golding) och jobbar i ”stan” (New York) med något Fantastiskt Dyrt Jobb i Modevärlden.
Det är sant, prologen och (jag antar) trailern förklarar det, att Emily försvinner á la Gone Girl och att Stephanie tar på sig Nancy Drew-rollen för att ta reda på vart hon är och vad som hänt henne.
Men det är inte alls vad filmen handlar om egentligen, tror jag. Emily är absurt osympatisk så om hon har försvunnit… tja, hur mycket bryr vi oss? Ens första tanke är att hon helt enkelt sjappat. Om hon är någon annan egentligen? Om det finns någon komplott i grunden? Hur många i publiken vill inte ruska om Stephanie – ”Vem bryr sig! Emily är inte din vän ändå! Du måste börja tänka på dig själv!”
Men det är just det som filmen i kärnan handlar om – Stephanie är i det långa loppet den enda figur som går igenom en resa här. Mysteriet om Emilys försvinnande går igenom elva hundra vändningar, som en godtycklig rubikskub. Poängen är att Stephanie under resans gång inser vilka hennes styrkor och svagheter är, samtidigt som våra egna fördomar utmanas. Det är svårt att inte se henne som en stereotyp karaktär i början – men vi inbjuds till att tolka henne som en riktig människa. Därför är det precis det hon blir och simsalabim har vi en film som, på sina egna omständliga sätt, handlar om hur lätt det är att ha förutfattade åsikter om människor och hur lätt det är att falla för bilden av en annan.
Det syns på olika sätt under resans gång, men bäst kanske det fångas i de tidiga scenerna mellan Kendrick och Lively. Hur plågsamt töntig Stephanie känns i jämförelse med den lika plågsamt självuppfyllda Emily. Ser vi tillbaka på dem med facit i hand ser vi vilka otroliga karaktärer det här är egentligen – vilket mörker Stephanie bär på, och hur det mörkret påverkar hennes handlingar och livsinställning, och vilket mörker Emily bär på, och hur det gjort henne till den hon är.
Om A Simple Favor hade varit stiligare, estetiskt och formellt, hade den kanske varit närapå ett mästerverk. Nu är den regisserad av Paul Feig, som tidigare gjort Bridesmaids (2011), The Heat (2013), Spy (2015) och den underskattade nyinspelningen av Ghostbusters (2016). Ofta har jag påpekat att han inte är mycket till regissör – han har ingen bra känsla för takt, formellt och berättartekniskt är hans filmer klumpiga, stilistiskt har han ingen fantasi, ja, han har i min bok en lång rad tillkortakommanden. Men i samma andetag har jag också nämnt hur kul jag haft med hans filmer ändå – jag gillar praktiskt taget allt han gjort – och det är för att han ofta anstränger sig med det han har för att göra filmen han vill göra.
Och här har han verkligen festat loss. A Simple Favor brinner av berättarglädje, trots att filmen ofta tar omständliga omvägar där mer cinematiska regissörer hade hittat enklare, mer eleganta grepp. Men det hade liksom inte varit Feigs film då. Hans filmer är narrativt belamrade, ungefär som en författare som skriver ner tusen omständigheter istället för att finna en snygg mening som sammanfattar allt. Men allt som Feig försöker förklara för oss här är så attraktivt, och berättelsen berättas med sådan oförfalskad medmänsklighet och gasen-i-botten-driv, att man måste inse entusiasmen.
En annan uppfriskande sak med Feig, och det som ger hans filmer extra bränsle och personlighet, är den progressiva identitetspolitik som genomsyrar hans filmer. Det låter fruktansvärt präktigt, men tvärtom är det något naturligt. Medan Marvel annonserar sin nya Captain Marvel-trailer genom att förtydliga hur ovanlig en kvinnlig superhjälte är, varpå hela idén om att se en kvinna på bio förvandlas till något slags exotiskt undantagsfall, så förstår Feig att kvinnor bara är människor ute i världen som alla andra människor ute i världen. Kvinnorna i hans filmer har inga givna karaktärsdrag, och det finns ingen ”poäng” med dem, annat än att de helt enkelt finns, och att de, liksom män eller barn eller djur eller troll eller datoranimerade dinosaurier, inte nödvändigtvis beter sig som man tror att de ska, för vem gör egentligen det. Jag menar, svårare än så behöver det inte vara.
A Simple Favor är den bästa film som Feig hittills gjort – nej, den är inte formellt stilig eller effektivt berättad enligt konstens alla regler, och rent visuellt ser den ut som vilken annan Anna Kendrick-film som helst. Men bedrifterna är stora ändå, även om de ofta rör sig på mer subtila nivåer. Feig vänder upp och ner på alla möjliga förväntningar som vi kan ha på det vi ser, och han gör det med sådan glädje att jag aldrig riktigt slutade le, eller förmådde stänga munnen. Världen vore himla fin om all biounderhållning var så här bra.
FREDRIK FYHR
A SIMPLE FAVOR
2018 USA 117 min. digital färgfilm (DXL RAW 8K) 4K DCP. 2.00:1. Regi: Paul Feig. Manus: Jessica Sharzer, efter romanen av Darcey Bell. Producent: Paul Feig, Jessie Henderson. Huvudsakliga skådespelare: Anna Kendrick, Blake Lively, Henry Golding, Andrew Rannells, Linda Cardellini, Rupert Friend, Jean Smart, Ian Ho, Joshua Satine, Bashir Salahuddin, Eric Johnson, Glenda Braganza, Kelly McCormack, Aparna Nancherla, Dustin Milligan, Danielle Bourgon, Gia Sandhu, Paul Jurewicz, Sarah Baker. Foto: John Schwartzman. Klippning: Brent White. Musik: Theodore Shapiro. Scenografi: Jefferson Sage, Brandt Gordon, Patricia Larman. Kostym: Renee Ehrlich Kalfus. Produktionsbolag: BRON Creative, Feigco Entertainment. Svensk distributör: Nordisk Film. Kategori: Bred mainstreamproduktion, hybrid av thriller och komedi, entreprenörsindie, mellanbudget. Genre: Thriller, mysteriefilm, komedi, crime, melodram med inslag av romantisk komedi, krim, romance och toner av skräck och familjefilm. Struktur: 3/5. Stil: EMS-MS. Premiär: 10 september 2018 (New York City). Svensk premiär: 28 september 2018.
Omdöme: Kategoriskt konventionell men genremässigt ovanlig hybrid mellan mysteriethriller och komedi som följer en intrig oerhört generös vad gäller överraskningar och vändningar – tonmässigt lekfull både i sitt genreblandande temperament och i sin självmedvetenhet och i kärnan en karaktärsstudie med pregnant tematik om människovärde och sociala roller/spel. Tekniskt sett osnygg emellanåt, men aldrig på bekostnad av vad filmen vill få gjort eller så att det påverkar dess poänger och kvalitéer.
2 svar på ”A Simple Favor”